I VÅR VARDAG ÄR VI omgivna av kemikalier och vår moderna tillvaro är svår att tänka sig utan dem. Men samtidigt är sannolikt en stor del av de cirka 30 000 kemiska ämnen som används i Europa giftiga eller miljö-skadliga på något sätt. Endast några få procent av alla ämnen har testats ordentligt. Mer än 300 olika syntetiska kemikalier har återfunnits i bröstmjölk hos europeiska kvinnor. Vi vet alltför lite om hur kemikalierna verkar i våra kroppar och i naturen.

Hittills har EUs kemikaliepolitik varit ett misslyckande. Eftersom man måste kunna bevisa att något är farligt innan man kan förbjuda eller begränsa användningen kommer myndigheterna ohjälpligt på efterkälken.

År 2001 presenterade EU-kommissionen en vitbok med förslag till en radikalt ny lösning. Man vände på bevisbördan och föreslog att alla kemikalier skulle bedömas utifrån deras inneboende egenskaper och att ämnena skulle testas på tillverkarnas bekostnad.

Under tryck av en lobbykampanj utan motstycke från kemiindustrins sida presenterade EU-kommissionen i oktober 2003 sitt lagförslag, kallat Reach, uttytt som ?registration, evaluation, authorisation and restrictions of chemicals?. (Se SN 3/04).

– Lagförslaget var rejält urvattnat jämfört med vitboken, men trots allvarliga brister ändå ett steg i riktning mot en bättre kemikaliepolitik, säger Mona Blomdin Persson, miljöchef på SNF. Sedan vitboken har Reach successivt försvagats. Nu gäller det att få åtminstone några nödvändiga skärpningar av förslaget och att rädda så mycket som möjligt av kommissionens förslag genom parlamentet och ministerrådet.

Kemiindustrin har under hela processen mullrat mot de ökade kostnader som är förknippade med de tester av kemikalier som reglerna kräver. Starkt överdrivna kostnadsuppskattningar har presenterats och lagförslaget har beskrivits som ett hot mot ekonomi och sysselsättning. EU-kommissionens egna kostnadsberäkningar visar dock på låga kostnader, motsvarande mindre än 0,05 procent av kemiindustrins omsättning, och att de samhällsekonomiska vinsterna är betydligt större än kostnaderna.

Debatten har dragit ut på tiden. Nu ligger bollen hos det nyvalda EU-parlamentet. Både miljöutskottet, industriutskottet och inre marknadsutskottet behandlar frågan.

Den italienske EU-parlamentarikern Guido Sacconi är miljöutskottets rapportör, som skriver en rapport med ändringsförslag. Han har uttalat sig för att behålla så mycket som möjligt av kommissionens förslag.

Den svenska EU-parlamentarikern Lena Ek (c) är rapportör i industriutskottet.

– Lagförslaget lämnar ett stort kryphål genom att kraven på varor som importeras är för lågt ställda, säger Lena Ek.

Hon vill också minska antalet tester med djurförsök och stärka substitutionsprincipen, det vill säga att farliga ämnen ska kunna förbjudas om det finns mindre farliga alternativ.

Parlamentarikerna och utskotten håller nu på att arbeta fram ändringsförslag som parlamentet ska rösta om i höst. Därefter kommer ministerrådet att ta ställning. Sannolikt blir det också en andra behandling i parlamentet och i ministerrådet. Om rådet och parlamentet inte kommer överens får en förlikningskommitté ta fram ett förslag till lösning. Förhoppningen är att det blir ett beslut våren 2006.

– Den konservativa gruppen är den största i parlamentet och jag befarar att de mer kommer att gå på kemiindustrins linje. Det kommer att bli svårt att få igenom skärpningar ur miljö- och konsumentsynpunkt, säger Mona Blomdin Persson. Samtidigt finns i dag en bred uppslutning kring att EU behöver en striktare kemikaliekontroll. För några år sedan hördes många kritiska röster mot Reach-förslaget som sådant.

Mona Blomdin Persson kan inte förutspå hur beslutet kommer att gå.

– Det är tyvärr alldeles för få länder i ministerrådet som är positiva till ett starkt Reach. Många regeringar är negativa, dessutom finns det en stor osäkerhet om var de nya medlemsländerna står.

Både kommissionen och ministerrådet har nyligen uttalat stöd för ett förslag från Storbritannien och Ungern om att varje substans bara skulle behöva registreras en gång. Det skulle innebära lägre kostnader, men också att olika tillverkare av samma ämne måste samarbeta kring information och testresultat, något som i dag är affärshemligheter.

Industrin trycker på för en riskbaserad prioritering av vilka ämnen som ska behövas registreras och testas, istället för att bara gå på tillverkningsvolymer som kommissionen föreslår.

– Det låter ju bra, men accepterar man riskbaserade prioriteringar innebär det att man i stort sett är tillbaka på ruta ett. Då har man inte förstått grundproblematiken och syftet med Reach. säger Mona Blomdin Persson.

Miljörörelsen vill ha större tyngd på kemikaliernas inneboende egenskaper och på att få fram data om ämnenas farlighet, utan dem kan man inte göra några riskbedömningar.

En annan stridsfråga är vilken roll EUs kemikaliemyndighet ska ha. Industrin förespråkar att den ska ha mycket makt, medan miljöprogressiva företrädare vill att nationella myndigheter ska ha en större roll, framför allt i utvärderingsprocessen. Reach ska ersätta 40 olika kemikalielagar inom EU och blir en tvingande lagstiftning. Det blir i praktiken omöjligt för enskilda länder att gå före med nationella åtgärder.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.