Katastrofhot eller ekoromantik

"Det krävs en djupgående förändring av människans förhållningssätt till naturen", skriver Anita Goldman i sin krönika.

Krönika 2005-2

DET ÄR - ELLER BORDE VARA - helt uppenbart vid det här laget: det går inte att skrämma människorna till miljömedvetande. Allt sedan år 1962 då Rachel Carsons klassiska bok Tyst Vår väckte västvärlden till miljömedvetande, har information om den åverkan vi utsätter miljön för och de faror detta innebär för människans hälsa och fortsatta liv på denna planet varit strid. Flera stora miljökatastrofer samt de kroniskt fortgående, har ökat människors medvetenhet om samspelet mellan människa och natur. Vi har fått miljöministerier, miljöprogram, miljömål, miljöorganisationer, miljömärkning av varor - det är en annan värld i dag än 1962.

Men ändå och trots allt ser situationen inte ljus ut. Allt fler länder - jättelika och för miljön tongivande likt Kina och Indien - dras in i en kommersiell marknadsekonomi, med kraftiga återverkningar på världens miljö. Och de västländer som borde föregå med gott exempel, fortsätter i samma destruktiva hjulspår.

FRÅGAN ÄR VARFÖR ALL INFORMATION och allt som redan hänt och alla prognoser inte varit nog för en verklig omsvängning i människornas miljömedvetande? Finns det psykologiska förklaringsmodeller? Kanske är det dags att lägga hela västvärlden på den ekopsykologiska analyssoffan?

Det ekopsykologiska perspektivet förs fram av Theodore Roszak - namnkunnig historieprofessor i Berkeley, 60-tals-upprorets store filosof. Han skrev bland andra böckerna The making of a counter culture och Where the Wasteland ends.

?Som en ekologisk aktivist vet jag hur lätt det är att gripa efter skrämseltaktik och skuld?, skriver Roszak. Han menar att miljörörelsen har arbetat utifrån en begränsad synvinkel: Att presentera statistik kring annalkande och hotande katastrofer. Men nu börjar miljöaktivisterna att förstå att det krävs en djupgående förändring av människans förhållningssätt i relation till naturen för att hon verkligen och på allvar skall inse och agera på den galopperande kologiska krisen. Att ?vi måste öppna våra själar? för skapelsens stora under.

Ekopsykologin utgår från att det mänskliga psyket på sin djupaste nivå är förenat med Jorden som födde fram oss och antyder att våra förehavanden med vår omgivning - det sätt vi använder och misshandlar planeten - är projektioner på omedvetna behov och begär. Vi är måhända mer bekanta med synsättet när det handlar om drömmar där vi kan läsa av våra djupaste motiv och rädslor. Kanske är det så att de mycket verkliga projektioner vi gör på vår omgivning - i stål och betong - säger mer om vårt kollektiva psyke, vår kollektiva själ, än de drömmar vi skakar av oss på morgonen som overkliga.

Ekopsykologin är egentligen inte ny, påpekar Rozsak. En gång i tiden var all psykologi ekopsykologi. Shamaner och medicinmän kände inte till något annat sätt att hela människor än i den naturliga omgivningens kontext. Det finns säkert många som skulle kritisera detta synsätt som romantiserande.

Men det är inget mystiskt utan egentligen ganska anspråkslöst sunt förnuft att människan måste leva i ett förhållande av respektfullt givande och tagande med flora och fauna, med de berg och floder, de hav och den jord och himmel som omger oss och som vi är beroende av för vår överlevnad.

Kanske är detta mer än något annat ett tecken på vår djupa alienation och ekologiska ?neuros? - att vi finner detta egentligen självklara antagande suspekt och romantiskt?

Anita Goldman är författare och krönikör

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.