DEN SYN SOM MÖTER när jag klängt upp på en halvliggande gran ett par meter över marken är inte lätt att beskriva. Men nog ser det tomt ut. Urblåst.

En mörkgrön, tovig fäll breder ut sig över landskapet. Avbrutna stammar sticker upp som stickor ur rispälsen, spretande åt alla håll. Marken syns ingenstans.

Detta är kärnan i naturreservatet Osaby, någon mil söder om Växjö. Sjuttio hektar grov granskog som skulle få åldras naturligt och utvecklas till en värdefull livsmiljö för gammelskogens undanträngda växter och djur.

Så var det tänkt. På ett par timmar natten mellan den 8 och 9 januari 2005 slets framtidsvisionen i trasor, inte bara här utan också i många andra skyddade skogsområden i Götaland. Orkanen Gudrun fällde 90 procent av barrskogen i Osaby-reservatet. Träden vid stranden och i skogsbrynen, mest löv, klarade sig någorlunda. Kvar blev ett hål, omgivet av en krans av blandskog.

Jag hasar ner till marken mellan grova grangrenar och hamnar mitt i en diskussion om en ny framtid för Osaby-reservatet.

– Här kommer att bli bättre än det var innan stormen, säger Göte Brorsson. Han är ordförande i föreningen Smålands Natur, som förvaltar Osaby. Nu vill föreningen ta vara på chansen att göra lövskog av området. En skog som kan få högre naturvärden än granskogen.

För att få fart på den nya lövskogen måste det mesta av vindfällena tas bort, menar Göte. Sedan röjer och gallrar man fram en fin blandlövskog.

– Nej, inte röja, säger Elisabet Ardö, naturvårdare på länsstyrelsen. Så långt verkar hon säker. Annars är mycket ovisst i orkanens spår.

Att plocka bort döda träd ur skogen går på tvärs mot dagens naturvårdstänkande. Det är brist på döda träd i skogslandskapet. Mängder av svampar och insekter som lever på död ved har svårt att klara sig.

Efter Gudrun måste man ställa frågan om det kan bli för mycket av det goda.

– Vi måste bedöma läget i länets reservat som en helhet innan vi bestämmer hur vi ska göra, säger Elisabet. I vissa fall kanske det blir aktuellt att ändra på reservatsbeslut eller skötselplaner.

Beslutet om Osaby har hon i en pärm under armen. Så länge man håller sig till vad som står där är saken klar: ?Skog som får utvecklas fritt. Åtgärder: Inga.?

Fri utveckling. Låt naturen ha sin gång. Alla naturvårdares favoritdoktrin. Blåste Gudrun hål i den också?

– Hur man ska göra beror väldigt mycket på förutsättningarna i det enskilda reservatet, säger Rolf Löfgren på Naturvårdsverket. Måttligt skadade områden kan ha fått större naturvärden genom att mängden död ved ökat. Små barrskogsområden där all skog blåst ner kan vara helt förstörda från naturvårdssynpunkt. Där kan det tänkas att man ska upphäva reservatet.

– Det som hänt är inget onaturligt. Orkaner har vräkt ner all skog över stora områden tidigare, säger Sven G Nilsson. Han är professor i ekologi och expert på sydsvenska skogar. Nu är han rädd att naturvården inte ska visa sig stark nog att stå upp för sina principer.

– Självklart ska den skog som blåst ner i reservaten ligga kvar, självklart ska skogen få sköta sig själv. Så småningom kommer det att bli en naturlig blandlövskog med inslag av gran. Och massor av död ved under lång tid framöver. Det kommer att bli fantastiskt fint.

Enligt Sven G Nilsson skulle älg och rådjur lätt äta upp spirande lövplantor om man tog ut de fallna träden. Likaså skulle maskinerna skada den unga lövskogen.

Skogsbiologen Anders Lindhe är inte lika säker på att all den döda veden behöver ligga kvar.

– Efter branden i Tyresta nationalpark 1999 visade det sig att den stora mängden död ved i skogen var förvånansvärt lite utnyttjad av vedinsekter, säger han. I dagens skogslandskap är stammarna av de här insekterna små. De kan inte växa till så snabbt att de förmår utnyttja hela potentialen när något sådant händer.

– Naturvårdsnyttan blir nog inte så mycket större om man lämnar kvar allt virket än om man nöjer sig med att lämna en fjärdedel.

GÖTE BRORSSON VILL INTE bara vänta. Han vill forma den nya skogen i Osaby-reservatet. Framför allt vill han få bort vindfällena ur skogen. Två tredjedelar ska tas tillvara, tycker han. Hans starkaste argumentet har inte med naturvård och reservatsskötsel att göra. Det handlar om grannsämja.

Elisabet Ardö inser dilemmat.

– Det kan bli rejäla problem om vi låter det ligga ?

Naturvårdstjänstemän på andra länsstyrelser i södra Sverige säger ungefär likadant. De hukar sig för den opinionsstorm de kan ana. Stora barkborrebråket.

Skogsnäringen blåste i stridslurarna redan någon vecka efter orkanen. Utan flygbesprutning av vindfällena blir insektskatastrofen ett faktum.

De döda träden är pesthärdar. De måste ut ur skogen innan sommaren, annars göder de en ny generation barkborrar som kommer att sprida sig och döda växande träd i massor nästa år. Så ser hotbilden ut. Den har fått många skogsägare att titta snett på reservaten även under normala förhållanden. Nu är det etter värre.

I bakgrunden spökar den förra stora stormkatastrofen, 1969, som följdes av ett massangrepp av granbarkborrar. Nu har ännu mer skog blåst ner – alltså är barkborrehotet ännu större.

– Rent skitsnack, säger skogsentomologen Bengt Ehnström. Förutsättningarna är helt annorlunda. Den gången hade skogsnäringen gynnat en stor stam av barkborrar, bland annat genom att lämna stora mängder obarkat virke i skogen över sommaren.

– Stammen av granbarkborre är mycket mindre nu än före stormen 1969. De kommer inte att kunna utnyttja mer än en bråkdel av allt det yngelmaterial som ligger ute i skogen.

Kollegan Åke Lindelöw på Sveriges Lantbruksuniversitet håller med. Visst kan enskilda markägare drabbas av barkborreangrepp, menar han, men på nationell nivå står vi inte inför något katastrofhot, långt därifrån.

– Och reservaten är inga pesthärdar. I södra Sverige är de bara som små nålstick i landskapet, något eller några tiotal hektar stora. Det är alldeles för lite för att hålla stammar av barkborrar som kan kasta sig över skogarna runtomkring. Både barkborrarna och deras naturliga fiender flyttar runt över betydligt större områden än så.

ÄN SOVER BARKBORRARNA I MARKEN under den barrpäls Gudrun brett ut över Osaby-reservatet. Om de nu råkar -finnas där, just i år.

Vi vänder ryggen åt förödelsen och strosar sakta tillbaka över Hemängen, upp mot gården.

Barrskogen är död, leve lövskogen! Frågan är bara hur? Och mitt i detta naturvårdsideologiska dilemma en evig och allmänmänsklig fråga:

Vad ska grannarna säga?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.