Tomhylsa fylld av liv

Mångfalden finns mycket närmare än i vildmarken eller torpar-idyllen. Fredrik Sjöberg skriver om den nya naturen runt hörnet. Biotoper som kraftledningsgator, koloniområden och varför inte soptippar kan väcka en ny generations naturintresse.

Artikel 2005-2 Fredrik Sjöberg



KALIBER 5.56, UTAN TVEKAN FRÅN AUTOMATKARBIN 5. Jag klottrade ner en anteckning om saken, och tänkte: Intet är naturforskaren främmande. Jag plockade upp några till ur gräset. Egendomligt, mycket egendomligt. Vem i hela världen bygger bo i tomhylsor?

Och när kommer egentligen fågeldårarna?

Det var en fridfull och ännu inte kylig sommarkväll när trädlärkan sjöng över skogen; vi satt på en bergknalle vid en öde grusväg i norra änden av det stora pansarskjutfältet på Utö i Södermanland. Stämningen var god, liksom tillbakalutat belåten, av det enkla skälet att min skarpögde exkursionskamrat halvannan timme tidigare hade upptäckt en rödhuvad törnskata, en utfärgad hona, i ett videbuskage ett stenkast bort längs vägen. Sålunda satt vi nu och väntade på de hårdaste art-jägarna från Stockholm. Larmet hade gått, men ännu låg nejden tyst och stilla.

Det var då, i skymningen, när jag reste mig och tog ett steg i riktning mot ryggsäcken och kaffetermosen, som jag lade märke till det karaktäristiska klirret från tomhylsor i torrt gräs.

FÖRFATTARENS ÖDE ÄR ATT LEVA PÅ udda sidosysslor och nu hade sakerna hampat sig så att sommarens påhugg var att inventera ovanliga insekter på militärens marker. I dagar cyklade jag omkring på skjutfältet, fångade fjärilar i ängsfloran som blommar där stridsvagnar kört, sållade fram skalbaggar ur svartbrända stubbvrak vid randen av djupa kratrar, översållade med granatsplitter; hur häpnade jag inte över faunan av rariteter i grova döda träd som gossarna vid kanonrören roat sig med att skjuta av på mitten. Vilken rikedom! Och om kvällarna, när kornknarren spelade och tranorna ropade på sankängarna, då var atmosfären lika magisk som vore jag på vandring inuti en dikt av Harry Martinson.

Kanhända, slog det mig, var detta svaret på frågan varför hans poesi numera så sällan läses. Han skrev ju om ett landskap som nästan inte finns längre. Men här dröjde alltsammans kvar; småjordbrukets flyktiga störningsbiotoper, bevarade av bränder och bandvagnar. Till och med Harry hade nog förlåtit brutaliteten om han fått vada fram i frodiga härvor av daggvåt nässelsnärja bland ängsklocka, gullhavre och rödmire.

Karl-Erik Forsslund, däremot, hade säkerligen bara blivit arg.

Också han var poet, därtill tongivande ideolog i Svenska Naturskyddsföreningens barndom på 1910-talet. En varm fosterlandsromantiker mitt i den sorgesamma tid när vildmark och torparidyller vek undan för industrisamhällets barbariska expansion. Jag förstår honom så innerligt väl, tro inget annat. Ändå är just han ett ovanligt gott exempel på att värderingar är en färskvara. I sin klassiska bok Hembygdsvård, utgiven 1914, utbrister han, som i desperation: ?Och i de vilda praktblomstrens ställe ha kommit kulturens följeslagare, det vill säga ogräs- och sophögsväxter, den segrande arméns eftertrupp av slödder och pack - maskrosor och skräppesyror, tistlar och kardborrar, nässlor och - pänninggräs. (?) Tistlar och nässlor, gråsuggor och gråsparvar, kråkor och råttor - det är den flora och fauna, nutiden med all makt strävat att odla och sprida över jorden! Det finns endast en bild som ger sig själv såsom ofrånkomlig slutsats av dessa premisser: den nutida storstaden är ett öppet sår som fräter allt vidare omkring sig åt alla håll - fräter bort allt mer av jordens friska hud.?

Antagligen saknade han sin barndoms marker. Det var nog inte så mycket människans inflytande i sig han ville värja sig mot, utan mera då-tidens omdaning som sådan, den snabba, planlösa, otyglade. Naturligtvis drevs han av bedrövelse över utrotning, förflackning och allt fult, samma känslor som driver oss än i dag att utslunga bittra förbannelser över milsvida virkesplantager och torftiga spannmålsöknar. Visst, så var det. Skillnaden är att barndomens landskap är ett annat nu, kanske inte alltid lika vackert och vidsträckt som den tidens beteshagar och slåtterängar, men ofta väl så myllrande av liv. Villaförorter, parker, vägrenar, hamnområden, kyrkogårdar, ja, till och med skjutfält och soptippar visar sig hysa fantastiska artrikedomar.

Men kan sådant verkligen vara grogrund för engagemang och genuint naturintresse?

Ja, jag tror det, hur underligt det än kan låta. Förvisso kommer de oförstörda fjällvidderna, utskärgårdarna och gammelskogarna att utöva sin särskilda lockelse också i framtiden, generation efter generation, men det första nyfikna intresset och själva naturkänslan kommer som alltid att gro någon annanstans, närmare vardagen och barndomen. Och där blir gränsen mellan kultur och natur både diffus och skäligen oväsentlig. Både Katthult och Bromma bygger på nog så genomgripande omdaning av äldre, ursprungligare naturmiljöer; poängen är att vi tycker om resultatet. Låt oss kalla det lyckad skövling.

MEN DET TAR TID, AV TVÅ SKÄL. Dels dröjer det innan de nya naturmiljöerna finner sin form och fylls av arter från kringliggande biotoper, dels dröjer det innan vi, vanligen ganska neofoba naturgängare vänjer oss och accepterar detta nya som just natur. Två exempel jag nyligen mött tyder på det.

Jag vet inte vad Karl-Erik Forsslund för snart hundra år sedan tyckte om kraftledningsgator och koloniområden, möjligen såg han dem som nödvändiga, av sociala skäl, men knappast slog honom tanken att betrakta dem som natur, än mindre värdefull sådan. Det fanns nu ingen anledning till det heller. Kraftledningarna, till att börja med, var nymodigheter vid förra sekelskiftet, vanprydande skändningar i ett välkänt och älskat skogs- och kulturlandskap. I den mån SNFarna hittade något i dem kan man gissa att det bara var ?den segrande arméns eftertrupp av slödder och pack?. Det enda som behövdes var tid.

Under samma sekel som såg en krympning av Sveriges ängs- och hagmarker från två miljoner till knappt en halv miljon hektar, anlades 450000 kilometer kraftledningsgator på en sammanlagd areal av 300000 hektar, motsvarande hela Gotlands yta. I början var de säkert bara tomma och trista, och fula är de väl i någon mån fortfarande, men efter hand började de i alla fall fyllas med arter på flykt undan en accelererande igenväxning. I dag har några av de äldsta sträckningarna lika höga naturvärden som aldrig så pietetsfullt ompysslade hagmarksreservat. Dessa långsträckta brynmiljöer bevaras genom kontinuerlig röjning med några års mellanrum, vilket gynnar mängder av ovanliga växter och djur som annars försvinner när landskapet sluter sig. Gedigna inventeringar på senare år har visat att just kraftledningsgator kan härbärgera starka populationer av arter som fältgentiana, slåtterblomma, brudsporre, låsbräken, kattfot och ögontröst; ärenprisnätfjäril, klöverblåvinge, hagtornsfjäril och många, många andra.

Koloniområdena, å sin sida, är inte ens fula. Också de är en uppfinning från Forsslunds tid, idén kom från Tyskland och introducerades i vårt land av Anna Lindhagen, en av SNFs få kvinnliga grundare. De första lotterna anlades i Malmö på 1890-talet, och redan inom ett par decennier, efter ett uppsving under första världskriget, fanns koloniträdgårdar i nästan alla svenska städer. Och nu har tiden, ingenting annat än tiden och människors fantasi, förvandlat dem till guldgruvor för alla som odlar biofila intressen. Ingenstans bultar stadsnaturens konstgjorda hjärta som här. Förutom allt som är sått och planterat med avsikt möter man hundratals, ja, tusentals andra, vilda växtarter, insekter, småfåglar, groddjur, gnagare - allt möjligt, om vartannat. Storkar och rapphöns finns förstås inte, men på det hela taget är ett normalsvenskt koloniområde något av ett mikrokosmos, inte en miniatyrkopia av ett svunnet landskap, utan en helt ny naturtyp där mycket av det gamla finns kvar sida vid sida med senkomna växter och djur.

STADSPARKER OCH KYRKOGÅRDAR MÅ VARA utmärkta exkursionsmål för den som är begiven på urbanbiologi, men de är ofta alltför välansade och enahanda skötta och kan därför i rikedom sällan mäta sig med koloniträdgårdarnas halvt anarkistiska gytter av täppor och vindlande gångstigar. Varje gång någon hävdar att vår tids biologiska analfabetism är oundviklig för att naturen ligger för långt bort från den moderna svenskens barndom och vardag, då är mitt råd att uppsöka närmsta koloniområde för en stunds eftertanke. Där finns mer biologisk mångfald än någon kan omfatta ens under ett helt liv.

Man kan betrakta hela städer som ekosystem, mestadels är de unga och präglade av opportunistiska, störningsgynnade arter, men samtidigt allt äldre, mognare och med inslag av trädmiljöer som i kraft av sin ålder är mer än bara bleka reminiscenser av urtidens sjumilaskogar. Faktum är att förekomsten i våra städer av alm, kastanj, ek, lind och andra ädla lövträd är så riklig att många hålträdslevande insekter och andra snävt specialiserade arter, opportunisternas motsats, har sina livskraftigaste förekomster just där. Staden saknar visserligen den folktomma naturens tystnad, skönhet och mer poetiska dimensioner, men i artrikedom står sig det urbana ekosystemet väl vid alla jämförelser. Att utse staden till ?ett öppet sår som fräter allt vidare omkring sig åt alla håll? är inte längre en hedervärd hållning. Inte för att allt är frid och fröjd - dit är vägen ännu lång -- utan för att detta nu sedan generationer är de flesta människors hembygd. Och den som anser sig växa upp i ett öppet sår utvecklar inte mycket till känsla för naturen. Ingen Discovery Channel i världen kan ändra på den saken.

Under snart ett sekel har vi varit så upptagna med att rädda det gamla att vi har missat mycket av det nya som växer mitt framför näsan på oss. Fast det är kanske inte så konstigt. Själva idén med Naturskyddsföreningen var ju när allt kommer omkring att stärka skyddet av allt som var hotat av kortsiktig vinningslystnad och samhällsförändringar av alla slag. Och det där sitter djupt, också i den mest sprittande upptäckarglädjen.

?Deponeringen av obehandlat organiskt avfall på tippar ska enligt riksdagsbeslut upphöra från och med år 2005.? Med detta vemodiga konstaterande inleds en av de roligaste floror som någonsin har utgivits på svenska språket -- en 160-sidig specialutgåva av tidskriften Daphne (2/2001), betitlad ?Floran på tippar i Uppland och Södermanland 1990-1999?. Nu när soptipparnas dagar till sist är räknade har botanisterna sökt sig dit för att fynda. Jag ser dem för mitt inre stå där, aningen tvehågsna, när den sista sopbilen tömmer sin illaluktande last, de verkliga entusiasterna i en dödsdömd biotop.

Soptippsbotaniken är en gammal ärevördig sport, som efter en oförklarlig svacka på 60- och 70-talen har upplevt en indiansommar utan like. Just det här gänget inventerade 45 tippar i Mälardalen och fann, precis som man kunde vänta sig, närmare 500 växtarter, varav åtskilliga med namn som åtminstone jag aldrig har hört talas om. Typ, turkisk drakblomma och ungersk skräppa. Inget för Forsslund precis. Men ett ut-omordentligt illustrativt exempel på att mångfalden gillar läget och frodas där man minst anar det. Och på att man kan lära sig väldigt mycket om naturen, under garanterat gemytliga former, i en skitbiotop som inte ens är skyddsvärd. Här har man ålat runt i soporna och haft kul, om detta råder ingen tvekan, och eftersom varaktigt engagemang vanligen vilar på kunskap och glädje, tänker jag mig att man samtidigt har gjort något mycket värdefullt.

Just nöjespotentialen är kanske det allra bästa med urbanbiologin. Visst kan man också i staden tvingas kedja fast sig här och var för att rädda sådant som snöda räknenissar vill exploatera, men oftare är dess grönska som vardagsnatur är mest, inte särskilt exklusiv, inte särskilt hotad, men alldeles intill. Och den som söker, han finner. Förbluffande mycket.

Bodde jag vid en innergård, kringgärdad av huskolosser, skulle jag göra som Richard Deakin, den engelske läkaren som vid mitten av 1800-talet, då han bodde i Rom, fick ett ryck och började inventera floran i Colosseum. Ruinen var på den tiden i betydligt vildare skick än i dag, men lika fullt en byggnad av sten och betong i hjärtat av en av Europas största städer. Man förstår att det krävdes en engelsman för ett så pass excentriskt projekt. Hur länge han höll på är okänt, men han publicerade en bok, en flora med handkolorerade planscher, som dock tycks ha fallit i glömska tämligen omgående. Fast jag har ett exemplar i min bokhylla. Dess titel säger allt: Flora of the Colosseum of Rome - or illustrations and descriptions of four hundred and twenty plants growing spontaneously upon the ruins of the Colosseum of Rome.

PÅ SKJUTFÄLTET BLEV DET SLUTLIGEN LIV OCH RÖRELSE. Fågelfolket kom sättande med sista färjan från fastlandet, tungt beväpnade med tubkikare och mobiltelefoner, och alla var glada åt att krigsmaktens övningar hade fått stället att likna den sydeuropeiska sandstäpp som rödhuvade törnskator brukar frekventera. Fast gladast av alla var ändå jag, när jag cyklade bortåt förläggningen på min gröna pansarcykel med fickorna fulla av patroner. Uppdragsgivaren skulle inte behöva bli besviken. Bortåt 20 rödlistade insektsarter hade visat sig leva i den ljuvliga förödelsen, och inte nog med det, jag hade också kommit en spindel på spåren, en art, ännu oklart vilken, som har specialiserat sig på att bygga bo i tomhylsor av mässing, från Automatkarbin 5.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.