Annons
Vem tar täten i miljöpolitiken?

Vem tar täten i miljöpolitiken?

Varför vill ingen av våra ledande politiker ta på sig ledartröjan i miljöpolitiken? SNF och åtskilliga av väljarna vill se någon som ser optimistiskt på framtiden.

MAUD OLOFSSON TALAR GÄRNA om gröna värderingar, men riskerar att falla på den snubbeltråd som hon nu spänner upp i kärnkraftsfrågan. Lars Leijonborg lyssnar för lite på de progressiva miljökrafterna som faktiskt finns i hans led. Fredrik Reinfeldt har väl aldrig varit särskilt intresserad, men hur är det med Göran Hägglund?

Göran Persson har pratat väl om det gröna folkhemmet, men miljöarbetet i regeringen är alltjämt illa koordinerat, med ett par ministrar som drar åt rätt håll och avsevärt fler som stretar emot. Samarbetspartierna sitter ofta i samma nät.

Partiernas tvekan är illavarslande eftersom odling av ett grönt Sverige kräver gröna fingrar.

För vi kan inte blunda för miljöskadorna som påverkar naturen och människors hälsa. Det är faktiskt så att tusentals svenskar går en förtida död till mötes på grund av partiklar i luften som till stor del kommer från trafiken. Klimatet förändras med förödande globala effekter på sikt. Haven töms på torsk och andra rovfiskar och fylls med miljögifter som gör feta fiskarter till olämplig föda för gravida. Och rikedomen i naturen minskar när naturskogar fälls och det öppna landskapet växer igen.

DESSBÄTTRE FINNS VERKSAM medicin mot problemen. Men det krävs en ambitionshöjning om den ska komma i bruk.

Starkt försenad förhandlas nu regeringens proposition om miljömålen. Svenska Naturskyddsföreningen har tagit del av förslagen och har många krav på förbättringar. Här är några:

Snabbt minskade utsläpp av växthusgaser förutsätter ett skärpt klimatmål och åtgärder som effektiviserar energisystemen med minst 25 terrawattimmar. Elvärmeförbud i nya bostäder och lokaler bör införas liksom energiklassade fastigheter samt klimatdifferentierad registreringsskatt på bilar.

Ren och frisk luft kräver skärpta partikel- och kväveoxidkrav på dieselbilar och investeringsbidrag för miljöklassade vedpannor med ackumulatortank.

Levande skogar kräver fyrdubblade anslag till biologisk mångfald. Fastighetsverkets skogsbruk måste avvecklas och skyddsvärda skogar på statlig mark bevaras.

Levande hav och landskap kräver en höjd kväve- och bekämpningsmedelsskatt med återförda intäkter till miljöåtgärder. Landsbygdsutveckling bör få ännu en miljard.

Miljömålen bör integreras i miljöbalken och plan- och bygglagen samt talerätten vidgas till alla miljörelaterade lagar. Externhandel måste göras tillståndspliktig.

En styrande förbränningsskatt krävs på avfall och alla bromerade flamskyddsmedel ska fasas ut.

Ägarna till kärnreaktorer bör ges ett strikt och obegränsat ekonomiskt ansvar vid atomolyckor.

Vi skulle kunna göra kravlistan längre, den är bara en illustration på politikens stora lustfyllda möjligheter. Vem minns inte kampen för katalysatorerna eller ersättningen av de elaka freonerna? Det går att åstadkomma förändringar med politik.

Nu återstår att se vilka progressiva förslag som regeringen och samarbetspartierna ställer sig bakom i en proposition. Resultatet blir en viktig värdemätare på ambitionerna i miljöpolitiken inför riksdagsvalet om drygt ett år.

Det gäller givetvis också oppositionen.

Miljöpolitiken har varierat vida såväl mellan som inom allianspartierna. Propositionen blir därför en övning och prövning även för det borgerliga blocket.

Ledartröjan i miljöloppet fram till valet ligger ledig. Den som plockar upp den har alla chanser att inför väljarna framstå som en stark och optimistisk förändrare.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i