Berusa mig lilla å

NATURELL * Barnboksförfattaren och limnologen Pelle Eckerman lämnade Stockholm för Lillån i Östergötland. Vattendraget har inte bara befriat hans sinne utan även fyllt honom med friskt livgivande vatten.

Artikel 2005-4 Text: Pelle Eckerman

DET ÄR TIDIG MORGON. Daggen ligger kvar i gräset när Rosa, min bordercollie, och jag korsar vägen och den lilla slänten ner till dammen vid den gamla kvarnen.

Varje gång jag går över träbroarna och ser vattnet forsa under mig känner jag en viss spänning. Allt är gammalt och slitet. Staketet mot forsen är inget skydd, mer en fälla för små barn och gamla människor. Men den risken är jag medveten om och beredd att ta.

Vattnet är gulbrunt när det kastar sig över betongen och virvlande fortsätter sin färd mot Fjättmunna och Svartån. Där, strax vid sidan om fallet, har strömstaren sitt bo. Jag kan inte tänka mig en mer skyddad, men heller inte mer livsfarlig uppväxtmiljö. Strömstareparet har fått två kullar i år, men i dag ser jag ingen fågel dyka i ån. Jag minns en gråhakedoppinghonas flaxande flykt in under den gamla stenbron i våras. Ännu mer minns jag ungarnas flykt åt motsatt håll. Hoppande och halkande rasade de ner för forsen. Alla skrek. Själv tog jag det ganska lugnt. Jag räknade med att de snart skulle förenas. Bara jag väl försvunnit.

JAG LÄGGER MIN MORGONROCK på bänken, tvålen på betongplattan och glider naken ner i det kyliga vattnet. Att få börja min morgon med ett dopp i ån, är kanske det jag uppskattar mest. Från tidig vår till sen höst, lite beroende på när isen lägger sig, begår jag denna nästan rituella handling. Det är mitt sätt att följa årstiderna. Varje gång jag sänker mig ner under ytan för att någon halvminut senare frustande resa mig upp, är som att berusa mig med liv. Dagen har börjat. Jag tvättar mig, rakar mig och borstar tänderna och tar avslutningsvis ett par djupa klunkar och sväljer dem med välbehag. Numera måste jag till stor del bestå av åvatten. Jag har tagit för vana att dricka åvatten varhelst jag befinner mig i Sverige.

Det är ett sätt att bli bekant med platser och sjösystem.

Jag sätter mig att torka på den gamla träbänken som Stig ställt ut. Stig ja, det var han som gjorde historien med doppingungarna minnesvärd. Jag satt på samma bänk då när han plötsligt kom utrusande ur vedboden fem meter bort, med en liten doppingunge som han puttade ner i dammen. Naturen hade sin gång. Den gången stavades naturen Stig, men inte bara Stig, utan strax därpå även Bjarne.

Då jag och Rosa i sakta mak var på väg tillbaka till mitt hus kom Bjarne, bonden i trakten, dundrande i sin jättetraktor ner för backen från Ekebyhållet. I en våldsam hastighet av 20 knyck tog han kurvan vid Ryckelsby Knut i en innersväng, och en paddhona med maken på ryggen plattades till döds mitt i kärleksakten. Samtidigt som ett annat par, som överlevt, sakta guppade vidare över vägen. Jag och Rosa var de enda vittnena, men det var inte första gången. Varje år dödas tre-fyra par paddor på detta okänsliga sätt mitt under själva akten. Samtidigt som de överlevande kopulerar vilt i min trädgård, på sin väg ner till ån.

Det är märkvärdigt hur mycket en å förändrar ett landskap, och nästan alltid till det bättre. Där den rinner fram som en livgivande åder, förvandlas ett ?helt vanligt landskap? till en pastoral idyll. Här tillför Lillån och Svartån magi, accentuerar scenografin, slutför målningen ofta med hjälp av något väsen. Det kan vara en ko eller en älg, en häger eller ett par sångsvanar, men också åns eviga forsande genom kvarnen. Att få bo vid en å, har hela mitt liv varit min största önskan. Det är nu fyra år sedan Ann och jag flyttade till Östergötland. Orsaken var just huset Ryckelsby Ådala och läget vid ån, men också att huset innehöll en affärslokal. Den ska jag så småningom inreda till café. Och caféet när jag öppnar det någon gång kommer istället att heta Café Drömmen - caféet med dopp.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.