Vi borde prata mer med gamla träd. Inte bara för att de lyssnar så susande tålmodigt, utan också för att de själva har så mycket att berätta. Seklers vindar har svept genom kronorna, härdat och ärrat barken. Jätteträden har också vuxit in i myter ända sedan hednatidens jätteask Yggdrasil sträckte sig mot himlen och omslöt hela jorden med sitt grenverk.

Men trädens berättelser handlar i dag inte i första hand om ting, kärleksband eller illdåd som trädjättarna övervakat. De berättar om landskapets förändring, om biologiskt rika och vackra miljöer som vi nu bara kan ana.

Sverige har, tillsammans med England, ett särskilt ansvar i Europa att skydda och vårda våra trädveteraner. Stora delar av Europa saknar jätteträd. I vårt land har man beräknat bara jätteekarna till ungefär 14 000.

Ett stort gammalt träd är inte bara en varelse, utan på och i trädet lever ett myller, från alger, lavar och svampar till större däggdjur som ekorrar och fladdermöss. Och självfallet många fåglar. Ungefär 1 500 arter är mer eller mindre beroende av gamla ekar. Hur många insekter, kroklypare och snäckor som rört sig genom ett månghundraårigt träds historia kan man inte begripa, bara ana som ett svagt men intensivt rasslande av miljontals små fötter.

Inom SNF finns en lång tradition av omsorg. 1939 initierade Nils Dahlbeck ett upprop i Bygd och Natur som uppmanade till kartläggning av landets jätteträd. Ett noggrant sorterat kartotek med jätteträdsuppgifter finns fortfarande bevarat på SNFs kansli. I dag pågår återigen arbete med att inventera jätteträd och göra skötselplaner på många håll runt om i landet. Trädjättarnas gigant i Sverige är den berömda småländska Rumskullaeken i Norra Kvill i Vimmerby. Den är 1 411 centimeter i omkrets. Redan på 1930-talet lär man ha uppskattat dess ålder till ungefär 950 år. Det skulle betyda att den i dag är över tusen år gammal. Denna ek beskrivs ibland som Europas äldsta och största ek.

Jätteträden måste, precis som andra gamla varelser, vårdas kärleksfullt. Varje enskilt träd behöver en egen skötselplan. Igenväxning är det största hotet. Försiktig röjning behövs. Ibland successivt så att inte rötterna chockas av förändringen. Alla riktigt gamla träd är emellertid inte jätteträd. Träd som vuxit i karga miljöer har inte haft möjlighet att växa sig feta om stammen. Det finns också jätteträd som är förhållandevis unga, oftast ekar och popplar.

Vi är i dag många som både talar ömsint med och om de skrovliga stammarna, men det krävs också betydligt mer kunskap och resurser så att vi inte glömmer att planera för morgondagens jättar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.