Annons

Mystik över myren

Älskad. Och hatad. Ingen går oberörd från ett möte med denna otämjda vildmark med doft och smak av ursprung.

Skribent Text: Cecilia Bertilsson

Vad är en myr?

Myrar finns där det är riktigt vått och delas upp i mossar och kärr.

Mossen vattnas bara uppifrån genom regnet och är ofta mycket näringsfattig. Till kärret däremot rinner vatten och näring från markerna runtomkring. Det färgas av sin omgivning och kan ibland vara riktigt näringsrikt.

Speciellt med myrar är att nedbrytningen går så långsamt och det därför bildas torv.

Hjortron

Hjortronens blomma är skör och tål varken kyla, regn eller blåst. Men ibland stämmer allt och det blir ett hjortronår. Hinkvis går myrens guld att hämta eller sälja om man är på det humöret.

Hjortron innehåller fyra gånger mer c-vitamin än apelsin och redan under 1700-talets skörbjuggstider sändes ofantliga mängder syltade hjortron från Västerbotten till Stockholm. Carl von Linné skriver att gossar och äfven andra äro mycket förtjusta i bären.

Rundsileshår

Det glittrar om sileshår i solens ljus. Det är vackert för oss men förrädiskt för insekter, eftersom de små klara pärlorna är en listig fälla. Småkrypen fastnar i klibbet och kvävs då bladet långsamt rullar ihop sig. På myren finns det gott om vatten, men ont om kväve och därför är köttätande ett verkligt smart trick för växter att överleva.

Sileshår kan användas för att göra tätmjölk eller långmjölk, som förlänger mjölkens livslängd. Ett recept är att gnida in mjölkkärlen med sileshår, ett annat att lägga dem direkt i mjölksilen. Därav kommer också namnet.

På fäbodarna förr i tiden gjorde kullorna tätmjölk på hösten, som karlarna sedan kunde äta vid skogshuggningen under vintern. Snacka om hållbarhet.

Vitmossa

Det finns två missförstånd kring vitmossa. Det första handlar om adventsljusstaken. Den smyckas inte av vitmossa, utan

av fönsterlav. För det andra är det vitmossans färg. Den kan vara röd, grön, brun, skär eller gul, men inte vit. Färgprakten syns bäst under sensommaren och speciellt på öppna myrar eftersom färgerna troligen är ett skydd mot solens strålar. Vitmossan kan användas till mycket. Den kan bli torv, men det tar tid. Under första världskriget användes vitmossa som förband och det var ovanligt bra eftersom den är lite antibiotiskt i sig själv. Många nordliga folk har använt den som blöjor åt småbarn, eftersom den har en särdeles förmåga att suga upp vatten.

Skvattram

Vid midsommartid smyckas myren av vita drivor av blommande skvattram. Doften av kåda och kryddor är nästan bedövande. Förr ersatte öltillverkarna ibland humlen med skvattram, men det var ingen bra idé för huvudvärken blev svår liksom humöret. Några forskare tror att vikingarnas bärsärkargångar berodde just på skvattramöl. Magisk kraft lär växten besitta för shamaner använder den för att framkalla hallucinationer. En mer jordnära tjänst är att en kvist i sängen fördriver löss och mal.

Ljungpipare

Vem personifierar ödsligheten på en myr lika väl som ljungpiparen? Det vemodiga varningslätet när någon kommit för nära ägg eller ungar? Dessförinnan har fåglarna dejtat och det är en annan högljudd tillställning. Hanen drar fram på hög höjd och låter som radions tidsignal. Plötsligt hejdar han sig och liksom ror genom luften. Hannarna samlas till ett

helt gäng och ibland flyger honorna dit för att dansa och då kan man se paren lekfullt jaga varandra i hissnande svängar och dykningar.

Trana

Med tranorna kommer våren. Inget fågelmöte är väl så efterlängtat som det vid Hornborgasjön där tusentals samlas innan färden går vidare mot Norrlands myrar. När den häckar vill den ha vått om fötterna och mycket utsikt. Tranan går inte att förväxla med någon annan med sin stora kropp, askgrå färg och det förnäma sättet att röra sig. Om man kan en fågel på latin så är det troligen trana, grus grus.

Äldre människor har en särskild förkärlek till tranan. När de var barn lade hon godis eller enkronor under kudden på trandagen, den dag som vi nu kallar våffeldagen.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Text: Cecilia Bertilsson
Artikeln publicerades i