Ny tid över tegarna

En vandring i natur är en vandring i historia. Särskilt gäller det Estland.
Vi följer de politiska spåren hos människor och marker på Dagö.

Artikel 2005-4 Text: Torkel & Gunilla Lundberg

HIIUMAA. DEN ESTLÄNDSKA ÖN som vi svenskar kallar Dagö håller på att kränga av sin slitna dräkt och vänder upp den mörka myllan mot höstdisiga skyar.

Somliga säger att det är som att återvända till 50-talets jord brukslandskap i Sverige. Kanske stämmer det, men den nya tiden tränger på i det ålderdomliga. Här på Dagö finns inget exklusivt vackert. Här finns snarare pärlor att söka sig till och stränder långa nog att berätta öns tiotusenåriga historia.

De omålade gråa husen med blåa fönsterfoder hukar under himlen. De ser ut att sjunka ner i jorden så sakteliga. Om vi stod tillräckligt länge och betraktade den här gamla gården skulle vi se hur den långsamt uppslukades av jorden och hur himlen läkte såret ovanifrån. Vi står mitt i en by som heter Kurisu. Det är skymning. Bor någon här? Vi kli ver ut ur bilen och lyssnar. De grå husen avslöjar ingenting. Fönstren är kolsvarta ögon som blickar inåt. Kan något ljus skönjas längst därinne? Inte nu. Vi startar bilens motor och det är nästan en skymf mot tystnaden.

Inte ens estländare fick besöka Dagö utan specialtillstånd under Sovjets tid. Ön ansågs vara strategiskt viktig och var dessutom en möjlig flyktväg. Indirekt skyddades naturen av denna politik. Sovjettiden finns ännu närvarade i form av vakttorn, kanonramper, befästningar, skyttevärn och kolchosbyggnader som alla gapar tomma. Och nu vill Dagö borna skydda den natur som blivit bevarad.

Ön är i dag del av ett biosfärreservat där människor och natur ska samsas. Precis som i Vattenriket i Kristianstad och i Abisko i Sverige.

- Utan människor är det för enkelt, säger reservatschef Toomas Kokovkin. Biosfärreservat handlar om människa och natur ihop. Inte bara för skydd, utan också för skötsel. Det kräver förtroende mellan myndigheter och markägare. Inlandsisen har spridit jätteblock över ön och sten blocken fungerar som påminnelser om andra tider. De stora stenarna står fastkilade i sanden. Märkligt nog ofta på högkant. Människorna här på ön har sökt sig till jätteblocken liksom de sökt sig till källor och stora ekar för att få kraft och viska hemligheter.

PÅ KÖPUHALVÖN I ÖSTER LIGGER BYN Suureranna och lant gården Lauri. I stugan bor ett gammalt par, Olev och Eele Lauri, han 75 och hon 70. All den historia som runnit genom deras liv syns i ansikten och ögon. Ryssarna, tyskarna och svenskarna, invasioner av olika herrefolk.

Vänner som skjutits och släktingar som flytt över havet. De här människorna är knotiga som gamla martallar och lika fulla av historier som de sägenomspunna stenarna. Olev har en rutig urtvättad flanellskjorta och pösiga byxor som sitter uppe med hjälp av en säkerhetsnål. Eele sitter i rullstol för hennes knän har blivit förstörda av allt cyklande runt med post om vintrarna, brevbärare som hon var. Olev har varit maskinist på fyren som står på öns högsta punkt.

I ELVA GENERATIONER HAR SLÄKTEN Lauri bott på gården. Sedan 1600-talet har de brukat jorden, men under Sovjetåren fick de inte fortsätta. Inte privat. Alla skulle jobba på kolchos. Ett par kor, inget mer fick de ha. Hagarna växte igen.

Men det är nya tider nu och dottern Tiina Kattel har 70 kor. Hon älskar korna men också fåglarna som kommer när boskapen betar och öppnar upp den igenvuxna marken. Hon visar oss de vidsträckta strandängarna som helt omärkligt förenar sig med havet.

Tiina och några andra boskapsbönder som låter sina kor beta för fåglarnas skull är upprörda: Italienska jägare har under senare år sökt sig till Dagö för billig fågeljakt. Nu är det fullt av italienska jägare som skjuter de fåglar som de försöker skydda.

Överallt öppnar sig den skogsklädda ön mot havet med mjuka böljande sandstränder som kommunicerar med hori sonten och med den besökare som vill lyssna. Vi följer spår i den sjungande sanden och försöker tyda dem. Spåret säger: fyra trampdynor och fyra klor. För runda och för små för att vara räv. För stora för att vara en förvildad katt. Den har rotat i sanden, kanske letat blåmusslor eller ilanddrivna fiskar, och hittat plasten från ett paket korv islängt från en förbipasse rande båt. Förstås är det en mårdhund: så vanlig här, men skygg och svår att få syn på.

Flyttande och rastande fåglar med sina förunderliga namn flockas i vikar bakom sandrevlar och uddar. Piilpart, luits nokk-part, tommuvaeras, hakk och aul. Kricka, skedand, svärta, ejder och alfågel. Vintern är inte långt borta.

Det här är en ö där skogarna bevarats. Men avverkning pågår. För mycket, menar reservatschefen Toomas Kokov kin. Biosfärreservatet Dagö har inget lagstadgat skydd. Som liga hoppas på att inträdet i EU ska ge klarare besked, att lagarna ska bli striktare och inte så lätta att gå runt. Nu tar den ena handen vad den andra just givit, säger naturvårdaren Ivar Jussi. Samtidigt är andra mer skeptiska, som Toomas Kokovkin.

- Visst, EU säger att vi har stora naturvärden att skydda men vi får inga pengar. Däremot förmodas vi satsa på stor skaligt skogs och jordbruk, det går liksom inte ihop, säger Kokovkin.

Vi passerar mellan höga timmerstaplar på väg ut mot Lehtma-Järvreservatet längst i norr. En skog av knotiga tal lar och lavklädda granar. Vi smyger in i denna urskogspärla. Långt inne bland träd och ris finns ett 184 hektar stort område som människor inte får besöka. Tillträde förbjudet. Det eggar fantasin.

PÅ SYDLIGASTE ÖN LIGGER KÄINAVIKEN. En avsnörd havs vik där vassen lyser gul mot den grå himlen och tusentals ras tande gäss driver omkring på blanka ytor. Svanar och änder. Ändlösa flockar som tar skydd i vinden. En havsörn flyger lågt över vassen och jagar upp hundratals änder. Fågeltornet reser sig mot himlen som för att påminna om att här ska människor och djur samsas.

Bortom Käinavikens vassvikar letar vi oss fram till Koi Tikks hästfarm. Han är inflyttad från fastlandet och har sina 90 estniska ponnyer utspridda i landskapet där det finns bete. På somrarna tar han turister på ridsafari tvärs över ön. Han är en del av den gryende ekoturismen. Vi ger oss ut på en flera timmar lång biltur för att leta reda på några av hans häs tar. Vi åker kilometer efter kilometer längs gropiga hjulspår. Hästarna är som bortblåsta fastän han ropar sina mesta lock rop. Vinden tar hans röst. Men vi kommer fram till en glänta i skogen där det rinner en bred bäck. Koi Tikk pekar på det brunklara vattnet som skär genom bokskogen och berättar att här i bäcken finns europeiska minkar. De har återinplanterats på ön sedan den amerikanska minken utrotats med hjälp av jägare från Ukraina. De ukrainska jägarna kom med fällor och lyckades plocka varenda en. Låter som en omöjlighet, men fortfarande har ingen sett skymten av den amerikanske ovän nen.

När vi kommer ut ur skogen ser vi en flock av Koi Tikks häs tar som går och betar medan vinden sliter i deras manar. En brokig skara på denna ö som på kartan ser ut som profilen av en flygande ejder. Ön sträcker ut från det estländska fastlandet. Ena vingen tangerar i söder nästa ö, Saaremaa, Ösel. Norrut ligger Finland bortom havet. Näbben i väster, bara 23 mil från svenska Utö. Dagö har alltid sträckt sig mot sin granne i väster. Och nu efter många års isolering har hon fått kontakt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.