Sveriges Natur. 1993 åtog du, Fredrik, dig uppdraget från professor Sören Wibe att granska artbevararnas idéer och arbete.. Ni två kom på häftig kollisionskurs. Vad var det som hände och hur ser ni på det i dag?

Fredrik Sjöberg: Min skildring finns i boken Konflikter, Samarbete, Resultat. (Kassandra).

Torleif Ingelög: Jag har blivit lite stimulerad av Fredriks skriverier, så jag funderar på att skriva min version också så småningom. Det som hände var ju att Fredrik presenterade sitt material via Sören Wibes institution och där fanns ju en massa sakfel. Därutöver var det tråkigt att Sören Wibe tar en ung man till sig, sätter honom att jobba utan en basal vetenskaplig skolning. Vår kritik mot Fredriks rapport var ju den att den inte skiljde på facts and fiction utan var en blandning av fakta och Fredriks personliga åsikter och sådant som inte kunde beläggas. Det var vår huvudkritik.

FS: Har du några konkreta exempel.

TI: Nej, inte just nu men det kan jag ta fram från vårt arkiv. Där finns det sånt. Arbetet var inte bra. Och jag kritiserar främst Sören Wibe. En vetenskaplig institution får gärna anlita en arg ung man som Fredrik för detta, men man måste ge den som utför jobbet en vetenskaplig minikurs i hur man tacklar problemet. Rapporten hette ju ?En granskning av den svenska bevarandebiologins basfakta?, det var det ju inte. Varför kom du inte till oss i din research? Det gjorde du ju aldrig.

FS: Där har du faktiskt fel. Jag gick in i rödlistorna, tog var tionde art och hade sen mycket kommunikation med Ulf Gärdenfors, Tomas Hallingbäck, Mora Aronsson på ArtDatabanken. Jag kollade artfakta tillsammans med dem. Men visst, inte är det en vetenskaplig rapport. Jag gjorde detta på några månader, det är ett mellanting mellan vetenskap och en naturpolitisk pamflett.

SN Du ställde upp på Sören Wibes uppdrag i alla fall? FS: Ja, visst. Jag fattade mycket väl vad det handlade om, vad Sören Wibe var ute efter. Nu fick jag för första gången möjlighet att göra en granskning av det här någorlunda ordentligt och jag står fortfarande för det. Misstagen begicks i kommunikationen med medierna. Även Ulf Gärdenfors läste igenom rapporten och jag ändrade ju en del, bland annat den där famösa skrivningen om att det främst handlade om att skrämma barn (skratt). Men det blev aldrig någon konkret diskussion om sakfel i rödlistan för debatten kalvade ju iväg och kom att handla om, ja gud vet vad. Det var en vulgärdebatt från början till slut och ingen var ju ledsnare än jag då i början. Men med facit i hand är jag ändå lite stolt över att jag faktiskt gjorde det där. Det hade betydelse för min framtida karriär som opinionsbildare. Det var någon slags plåster på såren så småningom även om jag for illa då.

TI: Vi tyckte ju att det Fredrik kom med inte var några nyheter, men det fick ju oss ändå att tänka till. Alla debatter är ju bra, man skärper argumenten, man kollar om det håller det man jobbar med. Så här efteråt tycker också jag att det var bra.

SN Men ni hade en hård konflikt? FS: Det var en debatt som främst fördes via mellanhänder. Skogsindustrin gillade ju mig, och jägarna och skogsbranschen som helhet. Jag utnyttjades som en bricka i ett spel. Sedan blev det skandaljournalistik, det blev mer debackle än debatt.

TI: Det var olyckligt att ditt arbete inte hade en korrekt varubeteckning från Sören Wibes institution. Det skulle ha framgått vad det var, det var inte en traditionell vetenskaplig granskning.

FS: Jag hade aldrig bilden av mig själv som upphovsman till en vetenskaplig rapport. Jag var redan på glid in i något slags författarskap. Sen fick jag ju en massa vänner som jag inte vill ha. Och de hyllade ju det här som ett under av stringens av vetenskap och det stack förstås i ögonen på de här arma krakarna som satt i den akademiska världen.

Det jag skrev marknadsfördes som en vetenskaplig skrift, det var inte min ambition, jag skrev ju också att jag såg detta som en problematisering. ?Jag hoppas att det inte uppfattas som ett i låga avsikter svarvat slagträ? skrev jag, vilket det omedelbart blev. Men Gärdenfors och Aronsson visste nog fuller väl att jag inte hade dessa låga avsikter,

TI: Därefter skedde ju en sammanblandning av vad rödlistan är, ett missförstånd, du rättade delvis till det själv sedan, men inte helt.

SN Men lyfte inte Fredrik fram en konflikt som faktiskt fanns.FS: Ja, var det inte så Torleif att det här kom i ett känsligt skede, var det inte ganska mycket som stod på spel för ArtDatabankens vidare uppbyggnad och så? Var det inte så att ni då sökte ganska mycket pengar för er uppbyggnad och det då var viktigt för er att inte få dålig press. Jag hade en intensiv känsla av att det var något som pågick som jag inte hade full pejl på. Jag har alltid misstänkt att Sören Wibe haft en ambition att täppa igen käften på den där Torlief Ingelög.

TI: Säkert. Vi sökte aldrig pengar från samma ställen, men han var negativ till vår verksamhet.

SN Sedan dess har ni två uppenbarligen kommit varandra nära, ändå beskriver du Fredrik Torleif i den nämnda boken som ?erkänt kolerisk och allmänt sett livsfarlig?.

FS: När debatten började hade vi aldrig träffats, men jag visste ju att Torleif var chef på ArtDatabanken och jag förstod tidigt att Sjöberg skulle få det ganska svårt. Det roliga är ju att Sören Wibe och Torleif Ingelög är rätt lika. Oberäkneliga och framgångsrika. Och visst var du ibland en framstående koleriker som kunde bli jävligt förbannad?

TI: Jag har en hög retningströskel, men när jag kommer över den då exploderar jag. Det brukar ske två gånger per år. Min ilska har väl mest blommat ut i skogsdebatten. Om jag vet att jag har rätt så ger jag mig inte, på så sätt är jag väl livsfarlig. Jag tar citatet som en komplimang. Jag tänker förstora upp det och sätta upp det på min dörr på jobbet.

FS: Jag skriver kärleksfullt om Wibe, en professor av den gamla stammen. Här har vi en till, nu råkar han inte vara professor, men annars är det samma anda. Jag är ganska belåten med den där formuleringen. Det har nu gått mer än tio år och vi är båda ganska nöjda med utvecklingen sedan dess. Nu kan vi kosta på oss ganska mycket. Jag bjuder också på mina misstag. Jag gjorde många dumheter.

TI: Och vi kan också erkänna att en miss i presentationen av rödlistan var att man inte tillräckligt tydligt talade om vad den var för något och att den inte per automatik skulle kopplas till åtgärder. Det har vi ju försökt tydliggöra därefter.

SN Om vi lämnar historiken kan man undra hur ni nu svarar på följande fråga: Hur många arter är hotade i Sverige i dag? TI: Nya rödlistan omfattar 3 600 arter av de 20 000 granskade arterna. 1664 är hotade och har fått någon av kategorierna akut hotad, starkt hotad eller sårbar. Sedan har vi 30 000 arter som ännu inte granskats.

FS: Ska man ange en siffra måste man gå in i listan art för art och fråga sig vad man menar med hotad. ArtDatabanken förtecknar alla arter som tenderar att minska eller riskerar att försvinna. Men vissa arter på listan är i någon mening umbärliga.

TI: Vad menar du med umbärliga?

FS: Ta en art som i Sverige har en mycket liten population på grund av att den är precis på gränsen till sitt utbredningsområde beroende på vintrarna, till exempel tofslärka och tornuggla. Begreppet hot antyder att vi har att göra med mänskliga aktiviteter som gör att arten försvinner. Så behöver det inte alltid vara.

TI: Rödlistan är den yttersta konsekvensen av en trivialisering av vår natur som har pågått under ganska lång tid och fortfarande pågår. Att ekosystemen blir artfattigare är ett stort problem. Många arter minskar, några få ökar. Jag är mycket bekymrad.

SN Finns det inte arter som är närmare människan och andra som är långt borta och inte lika intressanta att värna?

FS: Man kan inta positionen att alla arter är lika mycket värda, men det tycker inte jag, jag tycker att människan är alltings mått. Man kan anta en biocentrisk, ekocentrisk eller antropocentrisk position. Jag är antropocentriker. Naturen själv tycker inte. Det är tristare för mig om den sista snöleoparden försvinner än om en taraxakumart eller en liten bladbagge försvinner.

TI: Givetvis är det så att om en art försvinner globalt så är det oerhört mycket allvarligare än om den försvinner från enbart ett land. Försvinner den globalt kan vi inte återskapa den. Försvinner den från ett land kan den kanske återinvandra. Arter som representerar en genetisk särprägel är särskilt viktiga att bevara.

FS: Då söker du ändå de hårda vetenskapliga argumenten. Det gör inte jag. Jag går mer på känsla. Känslan växlar från tid till annan. Frågar du våra förfäder så hade de gett fullkomlig fan i om det finns vitryggig hackspett eller inte, hackspett som hackspett, vem bryr sig. I dag är läget ett annat. Och det är inte för inte som intressanta och karismatiska arter förs fram som hackspettar, ugglor med fler. Man hade lika gärna kunnat säga att nu pumpar vi in hundra miljoner för att rädda nån liten dyngmygga som är lika viktig för en biotop, men det hade förstås inte blivit omval för den politiker som föreslog något sådant.

FS: Många har nog trott att arter som försvinner från svensk mark är borta för gott från jorden. Men så är det inte. Jag undrar om det finns något land där hoten mot arterna är mindre än i Sverige?TI: Vi har dock ett antal arter där de svenska populationerna är väldigt viktiga globalt sett, ta till exempel havsmurarbiet som är borta från de flesta andra länder, vi har några hundra individer i Sverige. Där är det betydelsefullt det vi gör. Det gäller också de små snäckorna bland Natura 2000-arterna. Så det finns arter där det globalt sett är verkligt viktigt vad vi gör i Sverige. Det vi gör här hemma kan få en allt större betydelse globalt sett. Vi kan visa andra vad man kan åstadkomma.FS: Ja, Sveriges roll som föregångsland är det starkaste argumentet vi har. För vi vet alla att problemen är generellt sett mycket större i andra länder. Vi är lyckligt lottade här, har relativt stryktåliga ekosystem och hyggligt med pengar. Kan vi sätta en standard är mycket vunnet.

SN Ni använder begreppet trivialisering av naturen, är det inte så att många människor inte bryr sig om den? FS: Visst, så är det. Ändå är de flesta beredda att betala för mångfalden. Hur många i Sverige brukar nyttja riksarkivet eller Kungliga biblioteket? Det är bara någon promille, ändå vill nästan alla att vi ska ha sådana arkiv. Det är samma sak med arterna.

TI: Du Fredrik har sagt att artutrotning inte förekommer på svensk botten?

FS: Ja, globala arter som försvinner från svensk botten existerar inte, i varje fall inte sedan man hade ihjäl den sista garfågeln.

Det har hänt mycket sen vi hade vår drabbning. Det har också hänt mycket på Naturvårdsverket i deras behandling av detta. Jag blir inte lika förbannad i dag när jag hör rapporteringen om rödlistan. För tio år sedan kunde jag bli alldeles knottrig av ilska för att det missuppfattades så djävla snabbt. Det var som om världen höll på att gå under. Och Naturvårdsverket var snabbt framme och sa att det är lika jävligt här som i tropikerna. Det tyckte jag var för mycket, men så går inte diskussionen längre. Kunskapsnivån har höjts, något i varje fall. Det som hänt är att vi nu har moderna artlistor som bygger på IUCN-kriterier, även om man kan diskutera dem.

TI: Du bör titta noga på de kriterierna som nu finns. De är gjorda för global nivå, men det finns en räcka med tillämpningsanvisningar för hur man ska kunna föra över dem till ett land. De allra flesta länder använder nu dessa kriterier och det ökar jämförbarheten. De här kriterierna är ju till skillnad från de kriterier vi bråkade om för 12 år sen väldigt precisa. Här gör man prognoser vad det gäller utdöendet och man kräver hårdfakta om populationsstorlekar, trender, utbredningsområden och så vidare. Det finns en lång rad kriterier man måste använda och man måste redovisa vilket eller vilka kriterier som har använts. Vi redovisar också vilka mörkertal som vi använder. Om till exempel en art har tio kända lokaler så anger vi hur många okända lokaler vi tror finns. Så det här är en ganska precis verksamhet, om än komplicerad och tidsödande. Och det finns en stor öppenhet i detta. Vem som helst kan gå in och titta och granska. Det är en enorm skillnad till den verksamhet vi hade för 12 år sen.

SN Vad tycker du Torleif om detta som Fredrik säger att det har funnits en nästan religiös övertro på rödlistningen? TI: Den har funnits hos en del, men i dag ser de flesta ganska praktiskt på listan. Den talar om på ett översiktligt sätt hur artens situation är i Sverige och hur stor risken är att den ska försvinna. Och är det en relativt vanlig art som minskar kraftigt så finns faktisk en risk att den kan försvinna eller bli en oacceptabelt liten population. Då ska den med på listan.

FS: Förr hette det hotlista. I dag är rödlistningen mer värdeneutral. Som underlag för

praktisk politik är rödlistan väldigt bra. Det förutsätter dock att den som gör denna politik kan ganska mycket. Artnördarna i dag ligger långt framme. Nu är det upp till den politiska nivån och använda listan. Det ska bli intressant att följa.

TI: I dag lägger vi också ut särskilda artfaktablad på hemsidan. Där kan du få en översikt över hoten, ekologi och allt sådant. Vi jobbar som attan med det.

FS: Ja, det är dit man ska, så att den enskilde tjänstemannen på länsstyrelsen kan gå in och kolla vad det står på artfaktabladet, vad är artens relativa bevarandevärde, kan man göra någonting?

Låt oss säga att man ska exploatera ett område, och man skickar ut till exempel mig och jag hittar ett antal rödlistade blomflugor. Då kan ju jag utifrån mina kunskaper säga att det här är en art som utvecklas i ihåliga aspar, och det kanske finns några sådana där. Låt dem stå kvar och du kan både bygga och bevara. Då blir naturvård väldigt mycket roligare än vad den är i dag. En biologisk ingenjörskonst.

Men jag noterar att sånglärka, törnskata och väldigt många vanliga fåglar är med, på grund av att de uppvisar en vikande population. Det är ArtDatabankens jobb att meddela det. Jag känner många praktiker som använder listan på länsstyrelser och så, och för dem tenderar det att bli besvärligt när sånglärkan dyker upp på rödlistan, för det tenderar att urvattna dokumentet som helhet.

TI: När det gäller sånglärkans populationer uppfyller den de strikta regler som finns, då ska den med på rödlistan.

FS: Ditt problem har ju alltid varit att omvärlden har svårt att uppfatta detta som ett värderingsfritt dokument, omvärlden tenderar ju att uppfatta – Oj, rödlistad art! Då har vi ett problem här! Jag vet att många praktiker har problem med att väldigt vanliga fågelarter har dykt upp på detta sättet för att då riskerar de att inte kunna använda rödlistan. Det där måste göras någonting åt. Eller så får man säga tydligt och klart att det inte är ArtDatabankens problem utan de som kommer efter som ska ta hand om tillämpningen.

TI: Det finns ju ett antal internationellt överenskomna kriterier som hundratals statistiker och matematiker tagit fram. Sånglärkan och några andra fåglar visar en mycket drastisk minskning.

FS: Även om sånglärkan hade minskat som sjutton i övriga Europa och inte i Sverige så hade den lika fullt varit med.

TI: Nej, det hade den inte. Men det är inget axiom att man alltid ska ta hänsyn till rödlistade arter och rädda dom, det är inte så. Rödlistan redovisar situationen och trenderna och sen får man hantera listan och agera på olika sätt.

SN Är det inte väldigt svårt att avgöra vad som ska vara med på listan eller inte?

TI: Nej, det som är svårt är att få tag i den basinformation som behövs när det gäller fynduppgifter, populationstrender och liknande. Har man väl fått tag på det så faller det ut ganska väl i den här kriterieanvändningen. Och där är det ju så att för varje år får vi bättre och bättre underlag. Nu har vi ju ett betydligt bättre underlag än vad vi hade för fem år sedan när förra listen gavs ut. Och om fem år när vi ger ut nästa kommer vi ju absolut att ha bättre underlag än det vi har i dag. Vi får in mycket uppgifter om arter och intresset fokuseras ju ofta på arter som finns med på rödlistan. Artnördar som Fredrik och andra jagar ju ofta för att hitta dem, de letar ju mer aktivt. Vi har ofta bättre information om rödlistade arter än andra på grund av att folk jagat dem och sänt in en massa information. Visst är det en grannlaga uppgift, men med de här kriterierna och det arbetssätt vi har så går det alldeles utmärkt, men det är ett gigantiskt arbete. Det är ju också därför vi har begränsat listan till vart femte år. Kriterierna kommer i någon mån att skärpas. Man kommer framför allt att jobba mer med att få en bättre jämförbarhet mellan olika organismgrupper. Det finns en del skevheter. Det är inte så lätt att jämföra en svamp med en fågel eller ett däggdjur.

FS: Att avgöra vilka som ska vara med är nog skäligen enkelt, bara man får upp material på bordet. Problemen finns hos användare av listan. Se sommargylling, endangered – hotad, hm vad hotas den av? Jo, den hotas av att den inte riktigt tål vårt klimat, det har alltid varit så. Här har vi en art som ligger på gränsen. För oss är det inga problem, men på den politiska nivån kan de bli problem. Om någon pappskalle på länsstyrelsen får höra om den så finns det en risk att en sommarstugeägare inte får bygga ut för att vi där har en sommargylling.

SN Hur ser ni då på vitryggen. Fredrik har väl sagt att det är tokigt att lägga så stora resurser på den? FS: Vi vet att om man klarar vitryggen så klarar man hundratals arter. Men Naturvårdsverket brydde sig inte ens att försöka förklara det här för tio år sedan. De började direkt att frakta in vitryggar från Polen eller Baltikum. Då påpekade jag bara att det finns 9000 fågelarter här i världen och ungefär 10 procent av dem är hotade globalt och vitryggiga hackspetten är inte en av dem, vilket förvånande många och så blev det bara förvirring av alltsammans. I dag när man satsar 200 miljoner på vitryggen, ja då vet alla i den här branschen att det inte bara handlar om den vitryggiga hackspetten utan om dess livsmiljö med skalbaggar och allt. Det är helt i sin ordning.

SN Så du har aldrig tyckt att det är fel att värna den vitryggiga hackspetten? FS: Bara man förklarar vad det är man håller på med, gör man inte det riskerar man att ägna sig åt folkfördumning.

TI: Självklart ska vi försöka ha vitryggen kvar, även om det nu ser mycket dystert ut. Det var ju starka ansatser då när mellanspetten försvann att nu jäklar får vi inte tappa en hackspettsart till. Den prognos vi gjorde på ArtDatabanken var rätt. Vi påtalade för skogsbruket vad som behövde göras och det gjorde också SNF och andra. De svenska skogsbolag som vi då kritiserade avverkar i dag i Baltikum och nu minskar vitryggen också där.

SN Finns det fler hotade arter som ni kan se som symbolarter som står för en hel biotop så där?

FS: Svart stork vore ju lika bra som vitryggen och den häckar väl på ett par platser i landet fast ingen talar högt om det. Snarare är den försvunnen mer på grund av störningar än vad vitryggen är.

TI: Traditionellt har ju naturvården fört fram arter som kan klassas som stor, vacker, spektakulär, jag tror att man ska försöka hitta andra typer av flaggskeppsarter. Jag tror den grupp vi absolut borde satsa på är de vilda bina. Alla fattar vad pollination är och att den är viktig för bär, frukt och att växter ska kunna fortplanta sig. Många av de här vilda binas sätt att leva är ju helt fantastiskt. Här finns många goda stories att berätta.

FS: Jag håller med om att bin är en bra grupp. Men det är så lätt att man faller i en grop, det är så lätt att tala om ekosystemtjänster som pollination som ett argument för bevarandet. Det tror jag inte är så lyckligt. Det här med ekosystemtjänster är ofta lite väl hypotetiskt. Det främsta argumentet borde hellre vara att det är väldigt kul att ha dem, de bidrar till rikedomen i landskapet. Utrota 50 biarter och det betyder inte så förbannat mycket för pollinationen annat än på marginalen. Jag kan ha fel, men jag reagerar alltid när de här ekologiska argumenten förs fram. Begreppet ekosystemtjänster var jag jätteintresserad av när det fördes fram. Jag har försökt skriva om det, men jag brukar bli ganska besviken när jag fördjupar mig. Det är jävligt hypotetiskt. Varför då inte lita mer på de argumenten som är både dina och mina. Vi tycker att det är jättekul med ett landskap där de här bina finns. Det är ett mjukt argument, det biter kanske inte alltid i politiken idag, men jag ser ändå dess fördelar.

TI: Jag håller med. Tänker man på barn så har de ju rent allmänt ett väldigt stort intresse för allt som kryper och lever i början, sen kommer de upp i skolan och där tas det ned. Och jag tycker att vi biologer har ett väldigt stort ansvar att påvisa hur kul det är med alla dessa fantastiska livsformer och deras märkliga liv. Verkligheten överträffar ju fantasin hundra gånger när det gäller vissa djurarter.

FS: Vår utgångspunkt är att det är kul. Vi håller på med detta för att det är skoj. Vi blir på gott humör när vi är ute och kollar på fåglar, sen kan man säga att vi räddar världen genom att hålla på, men det är inte det som är det primära. Den yttersta drivkraften är att det är glädjefyllt, sen kan man tala om skönhet och mångfald, men glädjen har försummats i decennier i vår bransch.

TI: Vi naturvårdare och biologer är nog i grunden som tjuren Ferdinand, helst vill vi sitta och bara glädja oss åt det vi ser. Men nu är det ju så att man måste agera när man ser att det man gillar hotas.

SN Hur tror ni det ser det ut i artbevarandebranschen om tio år? TI: Kunskapsläget kommer att förbättras betydligt. Nationalnyckeln kommer att finnas i ett antal volymer. Intresset och engagemanget kommer att ha ökat. Förhoppningsvis har vi fler glada amatörer som liksom Fredrik kastar sig över blomflugor och andra intressanta grupper och tycker att det är jättekul. Men vi kommer säkert också att uppleva många besvikelser. Klimatförändringen kan ställa till med väldigt stora problem för artbevarandet. ArtDatabanken kommer säkert att jobba även med svartlistning. Invasiva (invaderande) arter kommer att bli ett allt större problem. Vi har den hemska mördarsnigeln och man kan se hela områden i Värmland till exempel täckta av kanadensiskt gullris. Vi har Jättebalsamin som dominerar helt på sina ställen. Nya marina arter är ett stort problem.

FS: Jag kan bara delvis hålla med.

TI: Du har väl aldrig kunnat hålla med.

FS: Kanske det. Men det där med de främmande arterna tror jag inte blir en så stor grej faktiskt. Jag har läst de där skrifterna som Naturvårdsveket har givit ut om främmande arter och jag är inte så förtjust. Jag känner igen en delvis överdriven alarmism i dem. Det är klart att invasiva arter är ett problem, men det går inte att jämföra med de problem man har i andra delar av världen.

TI: Varför skulle det vara mindre problem i Sverige?

FS: Det beror på att våra ekosystem ser ut som de gör. Det är ju som du vet framför allt problem i sedan länge isolerade ekosystem, öar, men visst, är det så att växthuseffekten är en realitet då kommer problemen att förvärras.

Kunskapsnivån kommer att höjas delvis av nya orsaker. Hittills har naturvården drivits med kniven på strupen. Vi kommer fortfarande ha det läget på många håll och kanter, men mer och mer kommer det att bli någonting positivt, mycket tack vare Nationalnyckeln och liknande satsningar. Jag tror att hela naturpolitiken kommer att gå in i en mer lustfylld fas.

Om tio år har vi rödlistor med fler arter eftersom de tar upp fler grupper. Förmodligen blir tillämpningen bara bättre.

SN Vad förväntar ni er av det politiska ledarskapet när det gäller biologiska frågor? FS: Jag önskar att det politiska ledarskapet fortsätter på den inslagna vägen med miljömålen och den uttalade ambitionen att lösa problemen, inte bara hitta på nödlösningar.

Miljömålen är ju svåruppnåeliga mål. Men nu säger man ändå att nu jävlar ska vi nå det här. Det är något uppfriskande över detta halvt omöjliga man ändå ger sig i kast med. Kan förstås också önska att naturpolitik rent allmänt blev ännu mera av storpolitik som också omfattar ekonomi och sysselsättning.

Det gäller även att hitta långsiktigt hållbara lösningar på användningen av det svenska landskapet. Nästa generation kanske inte vill samma saker som vi, hur ska vi bete oss för att inte stänga vägen för dem? Sen vill jag ha politiker som törs diskutera landskapet bortom reservaten, så att vi inte fastnar i det här centraleuropeiska reservatstänkandet, som jag inte tror är bra. Man ska kunna använda landskapet utan att segregera det allt för hårt i reservat och produktionsöknar.

TI: Jag hyser en förhoppning om att svenska folket ska få en ökande biologisk och ekologisk medvetenhet och att man använder den kunskap som finns. Sen hoppas jag också på ett ökat engagemang från markägare, stora som små, även fritidshusägare, att de tar ett ökat ansvar för mångfalden. Att man slår ängsmarker. Att man sätter upp holkar, att man låter torrträden stå även på tomtmarker. Om hälften av alla markägare gjorde det skulle det få en enorm betydelse. Det finns många politiker man kan uppskatta, men ett generellt problem är ju att man inte tänker längre än till nästa mandatperiod. Ändå måste jag ju säga att de politiker vi har nu faktiskt gjort det när det stött Nationalnyckeln, det tycker jag är hedrande för dem.

Skulle också vilja se att de tog hårdare tag när det verkligen behövs. Jag tycker just att havet är ett sådant exempel där politikerna har misslyckats. De har inte har fattat de beslut som hade behövts. Och fortfarande gör de inte det, inte bara i Sverige utan i hela EU. Överfisket måste stoppas. Det är väl alla överens om utom fiskarena själva, ändå görs det inte för att det anses som politiskt omöjligt.

Jag hoppas att politikerna ska få kraft och mod att fatta de rejält impopulära beslut man behöver ta för att rädda haven. På landbacken i Sverige finns det mycket positivt man kan lyfta fram, men i havet går det alldeles för sakta.

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.