EN STINT STIRRANDE TIGER eller en bergsgorilla. Sådana storslagna upplevelser går det inte att räkna med här i livet och händer det en gång, så är minnet outplånligt.

På dessa unika ögonblick har Annelie Utter byggt upp sitt företag. Resorna går till världens mer udda utposter som Franz Josef land, Grönland, Zanzibar och massajernas savanner. Affärsidén är en turism som är rädd om djur och natur och samtidigt gynnar lokalbefolkningen. Vi träffar Annelie i Tjuvkil i Bohuslän, dit hon flyttat efter att i många år bokstavligt talat bott i kappsäck.

Det är ett sprudlande knippe energi som möter vid bussen klädd i afrikansk tunika, gummistövlar och det blonda håret i safarisjal. I den bohuslänska gården lockar Zanzibar café med mangodrink och kryddte på menyn. Bredvid ligger potatislandet och rabatten med den gammeldags prunkande prakten. För hos Annelie är lokalt och globalt så självklart hopflätat.

Allt började med Annelies fascination för djur och äventyr. Och hennes fantastiska förmåga att ta vara på slumpen. En dag när hon rastade sin hund i Göteborg började hon småprata med en hundmatte som var späckhuggarforskare vid Lofoten. Annelie erbjöds ett jobb som assistent och sa upp sig från det fasta jobbet med utvecklingsstörda. På Lofoten lärde hon sig massor om de svartvita valarna och snart fick hon jobb som späckhuggarguide. Men Annelie tyckte att grupperna var för stora och att turisterna som åkt så långt faktiskt gick miste om en hel del.

? Jag ville ju visa var havsörnarna satt och var de bästa fiskeplatserna fanns. Och på turistcentret var maten tråkig. Det här går att göra bättre, tänkte jag. Sagt och gjort. Arton vintrar har nu Annelie hyrt en hundraårig segelskuta och städslat egen kock och maskinist. Tolv gäster får plats och de serveras egenfångad fisk eller lofotslamm och potatisen till har hon odlat själv hemma i Tjuvkil. På kvällen dukas middagen upp med vita dukar och levande ljus.

? Det är viktigt att ge gästerna en upplevelse. Jag tror inte att folk väljer mina resor för att vi sorterar sopor utan för att vi har roligt. Men resans praktiska ekologi kan leda till ett nytt sätt att se på miljön. Annelie har ordnat ekoturism innan begreppet ens var infört och hon är också en av initiativtagarna till märkningen Naturens Bästa. För fyra år sedan fick hon ta emot Ekoturismpriset som den svenska arrangör som bäst levandegjort ekoturismtanken.

En av Annelies favoriter är tigern och sedan några år tar hon grupper till Madhya Pradesh i Indien för att skåda denna randiga skönhet.

? De är de vackraste djur jag sett. Ett möte är så omtumlande att jag efteråt skulle kunna somna på fläcken, säger Annelie. Men den bengaliska tigern är starkt hotad av tjuvjägare eftersom morrhår, ben och könsorgan sägs ha läkande kraft enligt kinesisk folkmedicin. Annelies samarbete med organisationen Tiger trus gör att turisternas pengar ger byns innevånare gratis sjukvård, bättre skolor och jobb på de ekologiska logerna.

? Det är ett sätt att visa vad vi kan få, tack vare tigrarna, säger Annelie.

Men tigern är inte bara vacker. Den är farlig också. Då och då dödar den människor, särskilt om de går framåtböjda och jobbar i risfälten, eftersom den då inte möter någon blick. Ändå säger Annelie själv att hon har svårt att vara rädd för djur och det är kanske klokt med tanke på det yrke hon har valt. Hon understryker hur viktigt det är att kunna sina djur.

? Att möta en valross på två ben är direkt livsfarligt, men kryper du fram så kan du vara så här nära, säger hon och måttar med armarna.

? Och isbjörnar är ett av världens farligaste djur. De äter ju upp dig om de är på det humöret, säger hon.

Ekoturismen går ut på att visa djuren sådan respekt att de inte utsätts för situationer där de måste attackera. Med i packningen finns ett gevär för att skrämma eller i värsta fall skjuta. Men om något sådant skulle hända vore det fullkomlig katastrof.

Egenföretagare ska vara allkonstnärer och Annelie verkar ha ett ovanligt brett fält. Bara det att kunna berätta om alla djur och fåglar som lever i allt från det kallaste kalla till det varmaste varma.

? Jag har en särskild fallenhet för djur. Jag bara kan, säger hon.

Annelie har inte läst biologi utan är självlärd, men många som möter hennes brinnande intresse för djur undrar varför hon inte tagit steget till forskning.

? Det är inte min grej. Däremot vill jag jobba nära forskare och gärna vara den första som får reda på deras resultat för att kunna förmedla det till andra.

När Annelie skulle starta sitt reseföretag var hon tvungen att sätta in 400 000 kronor på ett konto som resegaranti i fall företaget går i konkurs. För att skrapa ihop denna summa måste hon sälja sin lägenhet och samtidigt gjorde hon sig av med alla ägodelar som inte rymdes i en kappsäck. Därefter gav hon sig i väg på sina långresor och kom hem bara några dagar för att byta packning.

? Då brukade jag passa på att hålla några föredrag, säger Annelie, som verkar hinna med lika mycket som tio vanliga människor.

Sedan några år har hon slagit av lite på restakten och gården i Tjuvkil har blivit den fasta punkten. Men där saknas verkligen inte arbetsuppgifter. Huvudbyggnaden har blivit bed&breakfast, i uthusen huserar ett afrikanskt kafé och en butik som bland annat säljer rättvisemärkt hantverk som hennes vänner massajerna har tillverkat. Dessutom väntar ett gigantiskt fotoarkiv på att sorteras och scannas in, eftersom Annelie också är naturfotograf.

FÖR MÅNGA KANSKE HENNES liv ter sig som en enda lyxig semester. Men ingenting gör sig självt. Varenda resa kräver noggrann planering med mat, personal på plats och rätt biljetter till resenärerna. Stor hjälp i det praktiska har hon av sin mamma Lillemor som är anställd i företaget, men väl på plats ska allt klaffa. Hela tiden ligger det över Annelie att folk har satsat surt förvärvade slantar på sitt livs resa och hon vill uppfylla alla deras förväntningar. Men så blåser det upp till storm på späckhuggarsafarin och skutan måste ligga kvar i hamn.

? Då gäller det att göra även den dagen till ett äventyr, säger Annelie.

Kanske går de till fiskarna som kan berätta om fångst eller andra oväder. De känner vindarna vid piren. På kvällen visar Annelie bilder på späckhuggare och dukar fram gott vin.

? En sådan dag kan bli mycket minnesrik, men den är ansträngande för mig.

Fem på morgonen brukar hon vara uppe och försöker komma i säng till midnatt. Hon känner faktiskt att hon jobbar jämt.

? Men å andra sidan behöver jag aldrig tänka ut något att göra på semestern.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.