SBASTIAN KIRPPU SNOR som en stövare i skogen, i sicksack med tvära kast. Då och då hojtar han för att hålla kontakt med kompisarna som söker sig fram på samma sätt längre ner mot ån, på linje är det tänkt.

Sebastian jagar argument. De ser ut ungefär som blad av isbergssallad, fast mer olivgröna. De sitter på trädstammar, mest på de sälgar som växer här och var i den klena tallskogen. Det är förstås inte sallad. Det är en lav, lunglav.

Lunglaven ska bevisa att den här skogen är skyddsvärd. Varje lunglavsbevuxen sälg positionsbestäms och resultatet ska bli en karta, så översållad med svarta prickar att naturvårdsmyndigheterna inser att hela det här skogsområdet måste skyddas som reservat. Det är i alla fall vad Sebastian hoppas, och det artar sig bra. Det är inte långt mellan sälgarna, och många av dem är helt översållade med den vackra, dunkelgröna laven.

Utrotningshotade lavar, svampar och insekter har länge varit slagträn i debatten mellan huggare och skyddare i Sveriges skogar. Att bokstavligen gå skallgång efter dem och mäta in varenda lavbevuxen trädstam med GPS, som Sebastian och hans hoptrummade vänner gör i dag, innebär möjligen att den politiska botanikens strategi här tagits till nya höjder.

Vi befinner oss i allra nordligaste hörnet av Värmland, i den flacka
dalgång där ån Havsvallan rinner ner mot Klarälven. I sin nedersta sträckning är Havsvalladalen en kilometerbred remsa av tallskog på mark som mest består av stora stenblock. Fläckvis finns trädlösa stråk där de grå bumlingarna ligger nakna. Här och där måste man hoppa från block till block för att ta sig fram, också inne i skogen.

Skogsägaren, Bergvik Skog, vill börja avverka här. Länsstyrelsen i Värmland har lagt fram ett förslag där hela dalen, drygt 1 500 hektar, görs till reservat. Naturvårdsverket, som håller i pengarna, vill inte lösa in hela arealen. Det är den nedre delen, närmast Höljesdammen, som är mest ifrågasatt. Det är där Sebastian nu älgar omkring.

Redan innan vi kommer ut ur skogen känner jag att den här historien redan berättats tillräckligt många gånger. Elaka skogsbolaget vill avverka skog full av sällsynta växter och djur. Miljövänner slår larm. Staten har inte tillräckligt med pengar för att köpa skogen och göra reservat av den. Skördarna rullar in på scenen. Ridå. Eller också lyckas staten hosta upp pengarna till sist, kanske för att det råkade finnas någon reporter på plats så att visst medialt ståhej uppstod. Varvid avverkningsmaskinerna i stället rullar iväg till någon annan skog, utan journalister. Den där sista delen av historien kommer sällan med i artiklarna.

Det måste finnas en ny berättelse här någonstans.

Jag hjälper Sebastian att spana efter sälgar, men kommer gång på gång på mig själv med att i stället försöka bedriva någon sorts avverkningsplanering. Jag ser mig omkring bland stenblocken, åsarna och groparna och försöker förstå hur en skogsmaskin ska kunna ta sig fram här. Vad blir utbytet i en skog där nästan

inga träd är grövre än en normal telefonstolpe och de flesta betydligt klenare än så? Hur kan det vara möjligt och ekonomiskt försvarbart att anlägga ny skog och vårda växande ungskog här bland stenblocken?

Här finns inga svar. Men kanske en början på den där andra berättelsen.

SOMMAREN 1960 ARBET ADE Björn Ehrenroth som skogspraktikant i nordligaste Värmland. Han högg massaved och kolved i skogarna runt Höljes. Björn var naturintresserad och använde sina lediga helger till att utforska traktens vidsträckta skogar, per cykel och till fots. En dag gick han upp på Brånberget och blickade ut över landskapet, bort mot höjderna på andra sidan Havsvalladalen. Han tog en bild av utsikten.

Dagen efter lunglavsjakten söker vi oss till Brånberget för att fotografera samma motiv ännu en gång. Tallen som Björn Ehrenroth använde som förgrund i sin bild hittar vi dock inte. Den kan mycket väl ha blåst ner. Även i skogen är 45 år lång tid. Fotografen Christer Olofsson är orolig att han inte ska hitta rätt bildutsnitt. Han får leta länge innan han fått det han vill i sökaren.

Någon vecka senare kan vi lägga bilderna bredvid varann och jämföra.

1960 fotograferade Björn Ehrenroth ett skogslandskap med ett par små hyggesfläckar. 2005 tar Christer Olofsson en bild av samma motiv. Nu föreställer den ett hyggeslandskap med fläckar av skog. I denna invertering av landskapet finns kanske början till ett svar på min undran där nere i skogen tidigare.

Många gånger under årens lopp har avverkningar planerats och lagts ut på skogskartorna över det här området. Men hittills har planeraren uppenbarligen varje gång dragit en gräns strax ovanför de magra och steniga markerna nere vid ån. Dit men inte längre.

Inte för lunglavarnas skull, utan helt enkelt för att det fanns andra skogar i närheten som gav mer virke till lägre avverkningskostnad.

Det gör det nog inte längre.

VID SIDAN A V DE BÅDA fotograferna finns det en tredje person som i högsta grad är inblandad i de båda tidsbilderna från Brånbergets topp. Stig Halvarsson. Det var han som hade ansvaret för bolagsskogarna runt Höljes från mitten av 1960-talet och fram till sin pensionering för sådär tio år sedan. Det var han som planerade avverkningarna och lade ut hyggesgränserna på sina kartor.

– Nog tänkte jag gå in och avverka nere i Havsvalladalen någon gång, men jag drog mig tillbaka, säger Stig. Jag var rädd att det skulle bli för kost-bart. Medelstammen i skogen är inte grov. Det är ju det som avgör lönsamheten, hur grova stammarna är. Och det är svåra drivningsförhållanden.

Med dagens maskiner är det nog annorlunda, menar Stig. De är mycket bättre på att ta sig fram. Å andra sidan är ju skogsbrukets ekonomi ännu mer pressad nu än den var på hans tid. Nog kunde skogen i Havsvalladalen få stå kvar, det tycker han.

I dag är det Börje Pettersson, Bergviks ekolog, som ansvarar för naturvården i de skogar Stig Halvarsson en gång förvaltade. Börje diskuterar just nu Havsvalladalens framtid med länsstyrelsen. I sin egen naturvårdsplan har Bergvik inte värderat området särskilt högt, utan prioriterat andra skogar.

– Vår landskapsplan för nordligaste Värmland tar undan ovanligt mycket skog för naturvårdsändamål, säger Börje Pettersson. Det rör sig om runt 15 procent, så det kan ju vara betydligt mindre just i och omkring Havsvalladalen.

FÖR 30 ÅR SEDAN SKULLE KANSKE en och annan försökt sig på att kalla Havsvalladalen för urskog. För 15 år sedan hade den sannolikt fått etiketten naturskog. Begreppet för dagen är kontinuitetsskog, k-skog. Det är områden som utan avbrott varit täckta av skog åtminstone de senaste 300 åren. Där, och i stort sett bara där, har det förindustriella skogslandskapets växter och djur kunnat leva kvar in i våra dagar. Skogsstyrelsens bedömning är att det finns 1,8 miljoner hektar k-skogar kvar i landet. Det är ungefär åtta procent av all skog i Sverige. Det mesta finns i Norrlands inland. Knappt hälften av k-skogarna är skyddade i nationalparker och reservat.

Statistikens kalla siffror ger kontrast åt bilderna från Brånbergets topp. För om åtta procent av skogen i vårt land aldrig blivit kalhuggen, så betyder det samtidigt att resten, 92 procent, faktiskt blivit det. Skogslandskapet har blivit ett hyggeslandskap.

Skogen i Havsvalladalen har nyttjats av människor på många sätt genom tiderna. Mindre partier har till och med gallrats, även om det var före Stig Halvarsssons tid. Men kalt har här inte varit. Detta är k-skog, en liten del av den miljon hektar som inte har något formellt skydd.

K-skogarna är utan undantag gamla och avverkningsmogna. Inte de bästa och mest välbestockade, men ofta nog det bästa av det som ännu återstår att hugga. Skogsbolaget har redan lämnat in avverkningsanmälningar för delar av Havsvalladalen.

Från andra hållet jobbar sådana som Sebastian Kirppu, med sina luppar och GPS-apparater, och tjänstemän på landets länsstyrelser, som köper gammelskog så långt arbetstiden och statens pengar räcker.

Lokalt kan förstås betydligt mer än åtta procent av k-skogarna bli kvar. Till Bergviks frivilligt undantagna 15 procent i Nordvärmland kan man lägga ytterligare en eller annan procent naturreservat. Är det tillräckligt för att skogslandskapets alla växter och djur ska kunna leva vidare?

Det finns inget bra svar, och dessutom är det sällan någon som ens ställer frågan. Naturvårdssidan tycks ganska sällan intressera sig för det som på något sätt är skyddat eller fundera över hur mycket som är rimligt eller tillräckligt. Det finns alltid lunglavsträd kvar att upptäcka, det dyker alltid upp ännu ett område som hamnat utanför planerna och som hotas av avverkning. Det finns så lite kvar och det gäller att rädda vad som räddas kan.

Skogsägarna börjar bli less för att de inte får något erkännande för det de gjort, bara kritik för det de underlåtit att göra. Är det aldrig nog? Sådär håller det på, ungefär. Och så kan det fortsätta, tills lunglavsletarna möter skogsbolagens skördare i den sista k-skogen och den slutliga demarkationslinjen dras.

Sedan är det slut. Om urskogslandskapets växter och djur ska tillförsäkras större livsrum än det som finns kvar den dagen så måste man återskapa dem, restaurera naturskogsmiljöer. Det tar hundratals år.

Också för skogsbruket kommer den sista kontinuitetsskogens fall att markera slutet på en epok. Naturens timmergruva är tömd. Nu är det rotationsskogsbruk som gäller. Anlägga skog på hyggen, röja och gallra fram till ny avverkning. Det är i och för sig inget nytt, så har skogsbruket jobbat sedan första hygget togs upp. Miljontals hektar unga och medelålders skogar växer på före detta hyggen. Andra generationens skogar visserligen, utan urskogslandskapets växter och djur, men virke kommer de nog att leverera.

Ändå återstår den där frågan från lunglavens skog nere vid Havsvallan. Hur kommer det att gå för de sista avverkningsmogna kontinuitetsskogarna? De mest avlägsna, de magraste, stenigaste och backigaste. Vem vill investera i dem? Hur kan det löna sig att driva rotationsskogsbruk här?

NÄR ST ORA ENSO NYLIGEN beslutade att investera i en ny pappersmaskin vid Kvarnsvedens pappersbruk deklarerade företagets vd Jukka Härmälä att detta blir företagets sista stora nyinvestering i Europa.

– Vår långsiktiga strategi är att flytta produktionen av massa från Europa och Nordamerika till länder i Asien och Sydamerika, kanske även till Ryssland, sade Härmälä.

Stora Enso och Korsnäs har nyligen slagit samman sina skogstillgångar i Sverige och fört över dem till ett nytt bolag, Bergvik Skog. Samtidigt sålde man ut hälften av aktierna i det nya bolaget. Stora Ensos vinst på affären blev 2,3 miljarder kronor. Pengarna kommer att investeras i nya marknader som Ryssland, Asien och Sydamerika.

Vad är det vi ser? Giganternas uttåg ur den svenska skogen, första akten? Tanken verkar orimlig, nästan löjlig, men den hänger sig kvar och för mig till sist till Laxenburg, ett av habsburgarnas gamla kejsarpalats utanför Wien. Slottet är numera högkvarter för IIASA, ett internationellt forskningsinstitut som bland mycket annat ägnat sig åt att analysera skogsresurserna i en rad länder och regioner. Ansvarig för en del av dessa studier, tidigare bland annat i Ryssland och just nu i Kina, är den svenske professorn Sten Nilsson, tillika IIASAs biträdande chef. Han far som en skottspole över världen, men just den här dagen råkar han vara på plats under kristallkronorna och lyfter luren på andra signalen.

Kanske hade jag hoppats slippa ställa min barnsliga fråga, men nu finns ingen återvändo. Håller den globala skogsindustrin på att ge upp Sverige?

– Många jag möter runt om i världen undrar samma sak, säger Sten Nilsson. Ja, intrycket är att man har givit upp.

Förklaringarna, menar Sten Nilsson, kan sökas både på råvaruoch marknadssidan.

Det är inte i Europa efterfrågan på papper växer. Framtidens stora marknader finns i områden som Sydostasien och Latinamerika, med växande befolkning och snabb ekonomisk utveckling.

Det är inte heller i Europa den billiga råvaran finns. Plantageskogsbruket i varmare och bördigare områden växer explosionsartat. FN-organet FAO förutspår, att plantagerna kommer att kunna leverera 1,5 miljarder kubikmeter virkesråvara om 25 år. Det är lika mycket som all världens skogsindustri konsumerar i dag.

– Det växande plantageskogsbruket i Syd drar ner råvarupriserna globalt och därmed lönsamheten i skogsbruket i områden med sämre förutsättningar, som exempelvis Skandinavien, säger Sten Nilsson.

Det behövs en kraftfull satsning på svensk skogsindustri för att möta denna utveckling, menar Sten Nilsson. Annars hotar katastrofen. Hittills har han dock inte sett några tecken på ett uppvaknande.

Om detta stämmer finns det förstås en hel del andra och möjligen allvarligare ting än lunglavarnas väl och ve att oroa sig över. Sten Nilsson har efterlyst en statlig ?haverikommission? att få upp styrfarten på svensk skogsnäring och sätta ny kurs för framtiden. Även med en rejäl nyorientering tvivlar han dock på att den traditionella svenska skogsbruksmodellen kommer att kunna konkurrera på råvarusidan i framtiden.

– Att sköta varenda hektar med föryngring och skogsvård i ett rotationsskogsbruk tror jag blir väldigt svårt. Det troliga är att man måste överge vissa områden och satsa på mer intensiv virkesproduktion i andra.

Vi låter det svaret landa bland Havsvalladalens senvuxna furor, där lavjägarna pustar ut kring en brasa nere vid ån. Det är en fin kväll, kylig och klar. Runt omkring oss några tusen år av skog. Och, som alltid, den oroliga frågan: hur länge till?

Under loppet av ett sekel har industriskogsbruket erövrat nästan hela det svenska skogslandskapet. Om vi närmar oss en vändpunkt är det avlägsna och lågproduktiva skogar som den här som kommer att överges först.

Är det en hoppfull tanke? Eller gör det bara förlusten av lunglavens och lavskrikans skogar svårare att acceptera, eftersom kalhygget i så fall inte ens är början på någonting. Bara ett slut.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.