VID ETTÅRSMINNET AV TSUNAMIN krympte världen åter igen i skenet av hundratals ljuslyktor över Khao Lak. Hjärtan för drabbade svenskar fortsatte att slå solidaritetsvågor.

Ingen kan förneka allvaret i tsunamin. Ingen ska förringa svenskarnas givarvilja. Men tänk om det solidariska famntaget kan bli än bredare, om fler svenska hjärtan växer. Behovet i världen är enormt.

Jordbävningen i Pakistan stjäl ännu liv i tsunamiskala men skallrade inte särskilt länge i det allmänna medvetandet. Långt större katastrofer passerar nästan obemärkta. World Food Programme uppskattar att kanske femton miljoner vuxna och barn hotas av svält i Afrika. Just nu.

Kroniska kriser väcker än färre rubriksättare, särskilt i kvällspressens skvalleruniversum. Om de åttahundra miljoner som ständigt är hungriga och törstiga ställer sig i en tätt sammanpressad kö räcker den sex varv kring klotet. Här skulle offrens ljuslyktor skymma stjärnorna på natthimlen. Men ingen tänder dem.

Åtta tusen barn dör av uttorkning varje dag. Det blir en tsunami i månaden. De flesta kan räddas med en mindre veckopeng från de lika många riktigt rika i världen, dit du och jag onekligen hör.

Den industriella livsmedelsproduktionen har ökat mångfaldigt under efterkrigstiden, men resurserna kommer inte alla till del. Det globala fattigdomsträsket är djupt.

IBLAND FRAMFÖRS ÖKAD FRIHANDEL som den globala välfärdens simsalabim. Så är det ofta. Men liberalisering kan som ett förstoringsglas förstärka inte bara positiva utan även negativa effekter. Handel kan motverka fattigdom, men utan hänsyn till människa och miljö kan effekterna bli svåra. Samtidigt är protektionism ofta skadlig. Jordbrukspolitiken i USA och EU bygger på enorma subventioner som konkurrerar ut fattiga bönder och förstör miljön. Industriländers eskalerande tullar hindrar utvecklingsländer att förädla sin produktion.

Nord och Syd har olika problem, behov och förutsättningar. Tyvärr beaktas det sällan i handelspolitiska avtal. Så blev också fallet i Hongkong i december, på världshandelsorganisationen WTOs sjätte ministermöte. Det blev ännu en besvikelsens hållplats för världens fattiga.

Ur ett fattigdomsperspektiv var slopade exportsubventioner och minskade jordbruksbidrag i rika länder, liksom utvecklingsländers marknadstillträde och särskilda fördelar för de minst utvecklade länderna viktiga frågor.

Endast den första landade i ett konkret beslut – exportbidrag förbjuds år 2013, trots motstånd från främst EU. Andra tydliga framsteg blockerades av industrilandsegoism.

Röster höjdes därför för att mötet skulle braka samman. Vissa demonstrationer spårade ur och blev våldsamma. Sådant ska fördömas. Våld är omoraliskt. Och ineffektivt. Det är bra att mötet inte föll samman. Handelspolitiken måste förbättras och då krävs beslut i WTO, tycka vad man vill om organisationen.

Minskad fattigdom kräver globala insatser. Nya handelsregler som sätter människa och miljö i första rummet vore ett viktigt steg. Skuldavskrivning, bistånd och miljöavtal är andra avgörande recept.

Tsunamier, jordbävningar och tillfällig torka kan knappast motverkas. Men effekterna kan mildras avsevärt. Katastrofer behöver inte vara ett faktum, särskilt inte de kroniska.

Men det kräver omprövning och minskad fattigdom. Tänk om solidariteten efter tsunamin kunde genomsyra förhandlingar om handelsavtal och det globala samarbetet.

I en sådan värld skulle ingen behöva sorgens ljuslyktor.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.