MÅNGA OLIKA RÖSTER med olika infallsvinklar får komma tills tals i Bevara arter – till vilket pris? (Formas Fokuserar). Jag läser den tillsammans med Djuren – i människans klor i samma serie. Texterna är lite ojämna, men fungerar utmärkt för den som vill orientera sig i ett aktuellt ämne i miljödebatten. Till de bästa kapitlen i boken om artbevarande hör Tore Söderqvists. Som nationalekonom och forskare i ekologisk ekonomi kan han berätta om hur nötskrikan i nationalstadsparken är värd sin vikt i guld. I Djuren – i människans klor berättas bland annat om hur viktiga relationer till sällskapsdjur kan vara för människors hälsa och välmående. Ett värde som kan mätas också ekonomiskt.

Det slår mig att bakom artbevarandet finns ett liknande värde som inte lyfts fram, kanske för att det är laddat med känslor som är lätta att banalisera. I de försök som görs för att värdera naturens ekotjänster går lycka inte att tydligt mäta eller direkt koppla till artbevarandet. Ändå vet alla naturintresserade att känslan när en ovanlig art dyker upp kan lysa upp tillvaron med ett magiskt sken. Jag har hittills inte träffat någon fackbiolog som inte skulle jubla när en vitryggig hackspett syns i kikaren eller entomolog som inte skulle falla på knä inför en läderbagge. Och att lyckoeffekten finns långt utanför fackkretsar visar alla samtal till SNF efter exempelvis ett tv-reportage om vitryggig hackspett. Sorgligt är det att dämpa lyckan med att det oftast är en vanlig större hackspett som besökt fågelbordet. Men drömmen om det sällsynta lever. Den förhöjer naturupplevelser i både urskog och förort.

Ett landskap där vi bevarar biotoper för en så rik mångfald som möjligt har med andra ord ett dolt och svårfångat folkhälsoperspektiv.

För att känna igen det ovanliga behöver vi grundkunskap om det van- liga och vi behöver tid i naturen. Jag är övertygad om att folkbildande naturkunskap gör människor gladare, på samma sätt som livet med en spin- nande katt eller svansviftande hund gör livet rikare.

DEL TVÅ I VERKET Etnobiologi i Sverige, Människan och floran (ett samarbete mellan, SLU, CBM, Uppsala Universitet och Wahlström och Widstrand) är både vacker och innehållsrik på fakta och infallsvinklar om människans relation till växter. Berättelser om odling och kulturlandskap, medicinalväxter och folktro varvas med en mycket omfattande samling artmonografier. Det återstår ytterligare ett band i detta bildande verk som för vidare en tradi- tion av såväl folkligt kunnande som fantasifull tro, som annars till stor del är på väg att gå förlorad.

För den som inte upplevde 60- och 70-talens väckande reportageböcker, finns nu texter av en av tidens svenska giganter, Rolf Edberg, samlade i en pocketantologi: Av samma stoff som stjärnor (red Roger Olsson), utgiven av Edbergstiftelsen i Karlstad. Edbergs texter har kvar sin aktualitet. De bärs upp av starka egna naturupplevelser, stort kunnande och en önskan att väcka engagemang i de ödesfrågor som vi fortfarande står inför. Texterna har en täthet som gör att de inte är helt lätta att läsa, men väl värda mödan:

”Vi rör oss på tidens smalaste näs, med kunskaper sprängfyllda av risker”, skrev Edberg, som avled 1997 och vars uppmanande engagemang är mer gil- tigt än någonsin.

För den som i texter vill resa vidare ledsagade av upplevelser knutna till dagens största miljöfråga är det bara att greppa Mark Lynas Oväder (Ord- front. översättning Ulf Gyllenhak). Lynas rapporterar och formulerar en uppmaning som i grunden är densamma som Edbergs: Tiden är knapp. Vi måste agera nu.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.