SÄDESÄRLAN FAR I SNABBA bågar genom hagen. Pontus klipper med öronen, följer fågeln ett stycke med blicken och sänker sedan åter hästmulen mot marken. Vårens första spirande strån frestar. Solen värmer men vinden som drar från havet är kylig.

– Här finns alltid något för hästarna att titta på, säger PiaLena Loo-Luttervall som är Pontus ägare. Eller göra. Gå uppför ett berg, rulla sig i sand eller doppa fötterna i havet.

– Hästarna älskar att bada; en gång simmade Álfur ända ut till pricken där. Pia-Lena pekar mot sjömärket i sundet mellan Nordoch Sydkoster. En fiskare som kom förbi med sin båt trodde det var en säl!

Här på Dunnarslätten på Nordkoster har Pontus betat i många år nu. Men när Pia-Lena flyttade hit ut hade det inte funnits betesdjur på Kosteröarna de senaste 35 åren. Det öppna landskapet med ljunghedar och strandängar höll sakta men säkert på att växa igen. I dag finns inte bara hästar på öarna, får och nötboskap betar lite här och var i olika röjningsprojekt.

Pontus har sällskap av Álfur och Rökkvi, två islänningar. Med åren har allt fler spännande örter dykt upp i hagen, örter som förmodligen funnits här tidigare men som inte trivts när gräs och buskar fått växa ohejdat. Fast man skulle behöva röja en del enar och slån, konstaterar Pia-Lena, för hästar är inte så förtjusta i dem. Buskarna har inte blivit färre sedan hästarna släpptes, däremot har inte så mycket nytt kommit upp, eftersom hästarna trampar ner ungskotten. Och så använder de enar för att klia sig under magen, vilket buskarna inte gillar.

– Här har det börjat komma blåmunkar, som vill ha torrt och välbetat för att trivas. Och en arun, nu minns jag inte vilken art…

Vi har följt stigen mot stranden och stannat i en liten solig torrbacke omgärdad av enar och små ekar. Pia-Lena kryper runt på knäna och försöker identifiera de pyttiga blad som precis börjat sticka upp ur marken.

– De här små flikiga bladen är bockrot. Och här kommer röllekan. Fetknopp… Mandelblom, kattfot och blå viol. Och kärringtand.

PIA-LENA BERÄTT AR A TT LÄNSSTYRELSENS kontrollant blev både imponerad och förvånad över den blomsterprakt han fann på Dunnarslätten. Kostertistlar, massor av jordstjärnor, en sorts hotade svampar som gynnas av bete bidrog till hans begeistring.

Annars hotas det svenska landskapet av igenväxning. Kor på grönbete börjar bli sällsynta nu när mjölkgårdarna blir färre. Hästen är i dag det enda betesdjur som inte minskar i antal utan tvärtom ökar, och i dag finns närmare 300 000 hästar i Sverige. Det kan jämföras med omkring 400 000 mjölkkor. Tyvärr får de flesta hästar aldrig möjlighet att lunka fritt och beta i naturliga hagar som Pontus och hans kompisar. Många får stå och stampa i små slitna rasthagar och tugga hö i stället för saftigt gräs.

DET FINNS FLERA FÖRKLARINGAR till att det är så. Hästägarna är inte alltid markägare. Och de som äger mark är inte alltid intresserade av att ha hästar gående där. Det finns en uppfattning om att hästar betar alltför hårt, gnager bort barken på stora träd och att de trampar sönder markerna.

– Det påstås att hästar betar för nära marken och att de drar upp gräs och örter med rötterna. Men så blir det ju om man har för många djur på betet, det är inget specifikt för hästar, säger Pia-Lena.

Hon får medhåll av Elin Isaksson på länsstyrelsen i Västra Götaland. Hon arbetar med rådgivning om hästar på naturbetesmarker.

– Hästar är jättebra på beten med höga naturvärden, men som vid all betesgång måste antalet djur förstås anpassas till hagens storlek.

Även om hästar är dåliga på att äta sly, har de en stor fördel när gamla betesmarker ska återfå sin blomsterprakt. De klarar utmärkt att livnära sig på det grova och fiberrika gräs som tagit över i obetade hagar. Till skillnad från kor och får behöver de inte vila för att idissla maten; om betet är grovt och näringsfattigt kan de i stället öka energiintaget genom att beta längre tid.

Genom att erbjuda kurser och information till både hästfolk och markägare hoppas länsstyrelsen kunna öka intresset för hästen som betesdjur. Tyvärr finns det en utbredd missuppfattning om att hästar inte omfattas av EUs betesstöd.

– Men EU bryr sig inte om vilka djur som betar, bara att det blir betat, säger Elin Isaksson.

MÅNGA TROR A TT BARA PONNYER och arbetshästar kan gå på bete i naturliga hagmarker. Att fullblod och andra ädlare raser skulle riva sig på grenar, snubbla på rötter och halvt slå ihjäl sig. Därför stängslar man in en bit platt åker och släpper ut hästarna där. Men det finns de som tänker annorlunda. På gården Hjelmskyl i Södermanland föder familjen Karlsson upp och utbildar blivande hopphästar. För närvarande finns 45 hästar på deras marker, tillhörande bland annat landslagsryttare som Helena Persson och Malin Baryard. På Hjelmskyl har man alltid låtit hästarna gå ute i stora och kuperade hagar.

– De mår mycket bättre när de får röra sig över stora ytor, säger Hanna Karlsson som tillsammans med systern Malin ansvarar för hästarnas skötsel. De tycker om att springa och leka med andra hästar!

Hanna tävlar själv på nationell nivå i hoppning och tvekar inte att släppa sina tävlingshästar i de oländiga beteshagarna. Hon märker att hästarna blir mycket starkare i leder och ben och därmed löper mindre risk för skador.

– Dessutom blir våra hästar väldigt duktiga på att bedöma avstånd till hindren och de har bra koll på benen.

De flesta hästar på Hjelmskyl är halvblod, men här finns även fullblod. För de känsliga fullblodshästarna finns en viss risk att de river eller vrickar sig, men de kan lära sig att se sig för. Är de vana från födseln brukar det inte vara några problem.

Intresset bland hoppryttare ökar nu för den här sortens uppfödning och hästhållning. Hanna Karlsson hoppas att det ska smitta av sig även till ”vanliga” hästägare:

– Det är synd om hästar som får stå ensamma i små hagar!

MÅNGA HÄST GÅRDAR SAKNAR TYVÄRR betesmarker eftersom marken styckats av från boningshus och stall. För underlätta för djur- och markägare att hitta varandra finns betesförmedlingar, ofta organiserade av länsstyrelser eller att hushållningssällskap. Nyligen öppnade LRF en nationell, webbaserad förmedling där djurägare och markägare kan annonsera (www.bete.se). Här kan även hästägare delta.

Det krasar under Pontus hovar. Skalen av blåmussla, ostron och hjärtmussla smulas sönder och blandas med strandens vita sand. Sakta lunkar han mot sin utkikspost på reveln som sträcker sig ut i Kostersund. Sommartid är båttrafiken livlig men nu är det bara någon enstaka ortsbo som har ärende på sjön. Havet lyser blått. Ett par strandskator drar kvillrande över sundet.

I år blir Pontus 39 år. Kan fin utsikt förlänga livet?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.