DET STÅR INTE PÅ SKYLTEN att det är förbjudet att gå ner i torrfåran. Det står bara att det är livsfarligt: ”Vattnet kan påsläppas utan föregående varning.”

Jag är vid det som var den vildaste och mest dramatiska strömsträckan i Österdalälven. Trängslet i Älvdalens kommun. Det är fem kilometer torrfåra upp till den 120 meter höga och 900 meter långa jordvallsdammen. En gång Europas största. Dessa fem kilometer leds vattnet i en bergstunnel som mynnar ut här vid Storsugnet. Länge har jag velat se hur älven en gång sett ut. Trängsletsjön som är fem mil lång och över hundra meter djup har dränkt det mesta av den dramatiska bergsskåran som älven pressade sig fram genom. Den enda riktiga möjligheten att få se den ursprungliga vilda delen av älven är här. Men utan vatten.

Jag har aldrig varit nere i fåran förut, bara åkt förbi då jag har fiskat harr i några av de spillror till strömsträckor som finns mellan Österdalälvens alla kraftverk. Men jag har studerat gamla generalstabskartor och tagit reda på de dränkta och de torrlagda platsernas namn och fantiserat hur det kan ha sett ut då Siljanslaxen gjorde sina vandringar till lekplatser långt ovanför Trängslet. En sträcka på tio mil. Det var egentligen ingen lax utan en stam av storvuxen öring, Siljansöring. Men jag tycker bättre om namnet Siljanslax. Det finns något kraftfullt och rejält över det.

I Arne Bjernulfs bok Siljans Storöring berättar Sven Hedberg från Åsen att han en säsong fick 45 Siljansöringar. Fem kilo var en vanlig storlek. Trapp Oskar Olsson berättar om en natt när han fick fem öringar vid Storsugnet varav den största vägde 12 kilo och den minsta 3 kilo.

En rännil av regnvatten rinner blygt mellan mörka slemhala stenar. En liten fuktig sträng. Den går att ta sig över torrskodd. Storsugnet var femtio meter brett och hade ett nästan lodrätt stup om åtta meter. I fallet fanns dock djupare och grundare ställen där fisken kunde ta sig upp. Här kunde man se de stora siljanslaxarna hoppa och det sägs att det under sommarnätterna var ett folknöje att fiska för Åsenoch Älvdalsbor. Något spår av Storsugnet ser jag inte. Allt är bortsprängt. Bara tunneln som mynnar ut med sitt svarta tröga vatten från turbinerna.

Jag vandrar uppöver, älven kröker svagt och jag kommer in i riktig vildmark, bergväggarna blir brantare. Här och var bildas stilla döda vattensamlingar där älven haft sina virvlande djuphålor. En vråk klagar. I övrigt är det tyst. Jag är laxfiskare. Jag har vandrat efter många älvar i Sverige och Norge med mitt flugspö i handen. Min pappa var fiskare och det blev jag också. Rinnande vatten har varit mitt liv. Från mete i skogsbäckar som liten till att locka laxen med min fluga i stor virvlande älv. Jag kan läsa av en ström, se på virvlar och blankor var storsten och hålor finns. Se var laxen troligen står. Jag går i torrfåran och kan se älven.

FÖRFATTAREN KARL ERIK FORSSLUND skrev i början på 1900-talet en serie böcker som heter Med Dalälven från källorna till havet. I boken om Älvdalen beskriver han Österdalälvens färd genom Trängslet. ”Älven vandrar in i porfyrlandet. Han rusar vild och vred rakt emot Klockskåpet, en hög lodrät porfyrvägg, tegelröd med ljusare och mörkare gråa strimmor, praktfull mot grönskan, byggd av fyrkantiga block … Han störtar ut för Sjungarestupet – hör sjungarestupet.”

Klockskåpet ligger nu överdämt på stort djup några mil upp i Trängsletsjön. Bergväggen liknade en moraklocka och där hade man drivit in en kraftig järnkrampa i vilket fiskenoten fästes. Det ska ha varit ett av älvens bästa fiskeställen efter Siljanlax.

Jag får klättra. Älven nyper ihop i en enorm fors med branta bergmurar. Det är halt och besvärligt och fullkomligt öde. Inga trampade stigar längs stränderna. Inget skräp, inga spår av lägereldar. Helt orörd natur. Ingen har haft någon anledning att ta sig hit. Jag klättrar och klänger. Kommer ner till forsen och fylls av märkliga känslor. Upptäckarglädje krockar med vemod. Dessa stenar – forsens enorma fossiler. Slipade under tusentals år. Jag går runt bland dem. Vissa når mig över huvudet. Stenarnas yta lockar handen, jag måste ta på dem. De är lena som sammet. Jag får en känsla av att befinna mig bland tjockhudade vattendjur. Det är märkligt men i stenarna strömmar fortfarande vattnet. Det syns hur sand och grus slipat runda fördjupningar och vågor. Det syns hur vattnet tagit. Det är en konstutställning som forsen lämnat kvar.

Jag kan föreställa mig hur älven sett ut här. Hur den kommit genom böjen, styrd av klippväggen och bildat ett blankt bräck för att sen tumla nerför fallet. Det är inte svårt för mig att se var Siljanslaxen trivdes att stå. Var de vilade i sin vandring. Hålor, strömmar, djupsel och storsten. Ståndplatser där ström och bakvirvlar gjorde dem tyngdlösa. Där de bara behövde styra och finreglera med fenorna och låta mjölksyran lämna musklerna innan nästa kraftansträngning genom det vilda vattnet.

Karl Erik Forsslund skriver: ”Allt högre stiga bergväggarna, stupa rakt ner i vattnet. Endast bitvis löper en smal kant efter stranden.”

Precis – och jag klättrar och krånglar mig ut på klippor för att komma vidare. Under mig ligger en stor svart hölja av stilla vatten. Bottenlös. Jag ser på bergväggarna hur högt vattnet nått. Det syns så tydligt var den oslipade gränsen går. Där blir blocken kantiga och elaka. Nedanför har strömmen smekt berget mjukt och format stenen till något biologiskt, levande.

HUR SER DET UT LÄNGRE UPPSTRÖMS? Vad kommer härnäst? Ivrig, nyfiken. Jag kryper och klättrar på avsatser och i sprickor. Det börjar regna och blir oerhört halt. Jag letar grepp med fingrarna i skrevor. Håller mig i rötter och grenar. Plötsligt går det upp för mig att jag friklättrar med ett par sladdriga och barrfyllda Tretorn Plus på fötterna – och jag är ingen klättrare. Jag söker vägar och hamnar i återvändo, prövar en ny väg men den leder till en omöjlig passage. Det här är galenskap.

Darrig och svettig kommer jag till slut upp från den branta bergväggen. Jag vilar en stund, ligger på mage och ser ner i älvfåran och upptäcker en jättegryta i vilken grytstenarna har stannat. Uppöver ser jag döda tysta forsar mellan svarta döda vattensamlingar.

De torra forsarna har namn. På dagens kartor är de inte med, men i gamla böcker och på gamla kartor heter de faktiskt något. Det är namn de fått av sina egenskaper, eller var de ligger. Att de har namn kanske är en tröst. Storsugnet, Lillsugnet, Stenströmmen, Björntjärnsforsen, Stora och Lilla Borgforsen. Jag tänker en stund på tröst. Kanske jag lurar mig själv. Bara för att de har namn kommer de inte att väckas till liv. Men på något sätt så tror jag det. Inbillar mig att jag kommer att få se Siljanslaxen här igen. Att jag får vandra här med spöt i handen. Att jag får lägga en vackert bunden fluga i strömmen. Men här finns ingenting, bara en oerhörd sorg och saknad. Vad är det jag försöker fånga genom att klättra omkring här? Vad tjänar det till att läsa i gamla böcker och titta på gamla generalstabskartor? Tror jag att det är det riktiga – normaltillståndet, och att detta bara är tillfälligt? Är jag så korkad? Det här är det normala nu och var inte så förbannat känslig. Du var ju inte ens född då de började det här bygget. Det är felet med mig, jag är för känslig. När de kalhuggit vid någon bäck eller tjärn jag tycker om får jag som ett hugg i kroppen. Min favoritlaxälv i Norge bestals på sitt vatten, man tog och ledde om hela nederbördsområdet till ett kraftverk. Det är knäckande, men man reser sig, hittar nya ställen. På ett sätt känns det skönt att de förstörde denna plats innan jag föddes. Hade jag sprungit och fiskat Siljanslax och fått allt förstört skulle jag dött av bitterhet.

PLATSEN NEDANFÖR MIG heter, eller har hetat Björntjärnsforsen. De enorma stenarna står där i strömmen som förstelnade sagodjur och det är synd om dem. Jag tömmer stövlarna på barr och tänker min trösttanke som jag skapade i ungdomen för att inte smälla av då det gick upp för mig att alla bra fiskevatten är förstörda av 50 och 60-talets stora kraftverksutbyggnad.

– Vill du ha mer kärnkraft då? sa min morbror som var politiskt aktiv.

– Nej, sa jag som hade en gul nejtack-sol i min fjällrävenjacka.

– Olja och kol då?

– Nej.

– Vattenkraften är ren och förnybar, sa morbror.

– Istid, sa jag och gav mig aldrig mer in i någon elkraftsdiskussion.

Jag ville ha strömmande vatten för att fiska lax. Dramatiska drillar, spänning, äventyr. Det är ju liksom inte världens mest effektiva argument. I dag är jag lycklig om jag vet att det finns ett fungerade strömmande vatten där det går upp lax. Jag behöver inte fiska, bara veta att laxarna finns, att de lever och fortplantar sig.

Min trösttanke var istid. Morbror kunde aldrig förstå den. Den nya istiden kommer att fixa det. Nya vilda älvar. Allt gammalt nermalt av miltjock packis. Nya strömmar. Nytt allting. Strömvandrande fiskarter vi inte har namn på i dag, för de finns inte än. Men om några tusen år.

Undrar vad en psykolog skulle säga om den trösttanken. Men jag tror den hjälpte mig under några ungdomsår. Den är ganska människofientlig och dessutom omodern. Men den fungerar faktiskt bra här i torrfåran. Ge mig en istid, för det är det enda som hjälper. En annan trösttanke är att vi uppfinner en fusionsenergi och river alla dammar. Stenarna kommer åter att få vatten och strömmen kommer åter att få fiskar. Trösttankar är ett tecken på uppgivenhet. Man ska kämpa och jobba aktivt mot all miljöförstöring. Inte hålla sig med trösttankar. Självklart är jag med i Älvräddarna. 100 kronor om året. Undrar vad jag kan rädda för den summan?

MEDAN JAG VANDRAR I torrfåran slås jag av den märkliga tanken att älven strömmar inte långt ifrån mig. Den går i berget på västra sidan, rinner genom den sprängda tunneln. Älven är försvunnen i ett svart hål i ett berg.

Karl Erik Forsslund skriver: ”Nu blir dalen allt trängre, sidoväggarna allt högre och stelare. Vi rusar ner under Affstasåsen, förbi en flottarkoja, förbi Affstasgraven, en djup skåra i berget – svindlande fart utför vilda forsar. Här måste vi stiga i land. Nu är älven vid Trainhshle – Trängslet – och honom väntar det kanske svåraste äventyr och den hårdaste kamp, han någonsin ska uppleva. Ett storslaget skådespel i skogen.” Jag kommer upp till det som borde ha varit Lilla Borgforsen och finner en sten som är helt genomborrad, ett geometriskt nästan perfekt hål. Där finns också en stor mjuk sten som liknar en val. Vattnet måste ha dånat fram här, enorma bogvågor. Vitpiskat skum. Strömmen hade krossat mig.

NERE I SILJAN FISKEVÅRDAR man Siljanslaxen, odlar och planterar ut. Men det vill inte fungera något vidare. Bäckar och åar har restaurerats så fisken ska finna nya lekplatser. Visst, det finns Siljanslax i Siljan, men stammen är en småvuxen spillra. Tre kilo är i dag en stor fisk. Fångas en på fem kommer man i tidningen.

Förr skulle dessa fiskar vandra över 10 mil, genom alla dessa fall och forsar för att nå sina lekområden. Du måste då vara stor. Du måste ha muskler. Men för att gå upp och leka i en restaurerad bäck behöver du inte väga

12 kilo. Det är bara en nackdel. Den storvuxna Siljanslaxen dog med forsarna. Det var geners tusenåriga samspel med strömmar och fall som gav just dessa unika fiskar. Formade som forsen format dessa stenar.

1948 gjordes provborrningar för att kontrollera bergets beskaffenhet och bestämma dammläget. Mellan 1955 och 1960 genomfördes bygget. 13e september 1962 var dammen helt fylld för första gången. Nu gick det att exakt mäta hur vild älven varit, hur mycket storslagen kraft denna plats hade. 330 megawatt.

Karl Erik Forsslund åkte aldrig båt utför den sträcka där jag går nu. De klev i land och vandrade på klippkanten. Ingen båt klarade denna sträcka:

”Och han stormar an och rusar på och tumlar ner i en oavbruten räcka forsar… Lodräta och hisnade höga resa sig bergväggarna på ömse sidor, nakna och splittrade, genomträngda av sprickor, än skrovliga än blanka och släta; med urhålkade grottor, med vågsvarvade block, som liknar jättestora kotor av ett mammutskelett, med jättegrytor av alla storlekar.”

SÅ KOMMER JAG RUNT BÖJEN OCH SER DAMMEN. En Cheopspyramidkänsla. Jag står stum. Har aldrig sett den röda stenväggen nere från fåran. Inga trösttankar i världen hjälper. Det här bygget är permanent till nästa istid. Just här låg Stora Borgforsen. Här fanns jättegrytorna där enorma virvlar borrade i berget. Knappt något av detta syns, fåran är fylld med röd sprängsten. En lång och bred överrinningskanal är bruten i östra sidans bergvägg. Alla klippblock och stenar från kanalsprängningen har spolats ner och krossat västra sidans klippvägg utefter älvfåran. Tusenåriga skulpturer ligger fallna och spräckta. Jag finner vad som måste vara den slipade stora klippan Karl Erik Forslund beskrev som ett mammutskelett. Den svarta mjuka skulpturen bryter mot de vassa röda sprängstenarna.

Det är tyst. Här har allting redan hänt. Bara vråken som klagar.

”Han kämpar och slåss, han gräver och gnager, bänder och bryter – rusar emot väggarnas hällar, välter undan stora block – tar jättetag och slår sig fram. Hans dova starka stämma överröstar bergets mummel. Det är ångest i den, men det är också en okuvlig samlad kraft i dess brus. – Har jag hunnit så här långt för att hejdas här, har jag vuxit så pass stor för att redan bli skum och intet! – Har jag banat min väg genom hårda fjäll och brutit fram genom villande skogar för att stanna i en skreva och försvinna i några svarta hål i ett berg i vildmarken!”

Hur kommer det att gå med de återstående älvarna? Läs mer om det och om den heta energipolitiska vår som väntar. Sidan 68.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.