EN VÄRLD BYGGS INTE PÅ SJU DAGAR, vare sig med eller utan vilodag. Så som det sägs i den Stora Boken. Sju dagar är på tok för lite.

Inte heller Darwin, och än mindre hans naturvetande lärjungar, vet vad de pratar om. Miljoner, eller kanske miljarder år? Skall det behöva ta så lång tid? Sådana perspektiv är inte överblickbara. Inte för de relevanta subjekten. Inte för Dig, inte för mig.

Vår värld tar form under ganska precist fyra månader. Mellan november och februari, kanske en bit in i mars. Sedan får det vara klart. Färdig blir den, men aldrig fulländad. Det är gott så och så ska det vara. Vad skulle vi annars drömma om?

Inte heller är bygget klanderfritt, det drabbas av ideliga missöden. Ibland gör det storstilade framsteg för att åter strax kastas över ända. Men vår värld är byggd för att gå under. Inte plötsligt genom Domedag eller Ragnarök. Den vittrar i stället långsamt sönder, bokstavligt under våra fötter. Det tar en månad. Ganska precist. I april är det slut, en värld förstörd.

Men vi överlever vår undergång och uthärdar i trygg förvissning om återuppståndelse. Alltid ny men ändå så lika. Så betraktar och deltar vi i bygget och utforskandet av nya världar. År efter år. Överblickbart. Förståeligt. Femtio nya världar, kanske fler, hinner man med. Inte illa för en människa! Tills vi själva smälter ned i världsbyggets eviga flöde.

VÅR VÄRLD ÄR IS. Vårt bygge en skridskobana. Naturen byggmästare i vatten. En oändlighet av vatten. Vatten i alla dess ansamlingar, faser, rörelser, formationer och övergångar. Sjöar, fjärdar, kärr, träsk, åar, älvar, glopp, stråk, drag, sund och hav. Gas, flytande eller fast. Ånga, vatten, smältning, kondens, frysning, avdunstning, sublimering, frost och daggpunkter. Strömmar, regn, snö och hagel. Och glänta på isdörren och upptäck en ny oändlighet: Brunnar, onor, vakar, råkar, svallkanter, tallrikar, pannkakor och stampvallar. Kärnis, blåis, kravis, våris, snöis, vrakis, stöpis, sötis, packis, sättis, saltis, skjutis och pärlemoris. Ordlistan avslöjar passionen.

Vi söker isen, den fasta fasen på vattenansamlingarna, men är beroende av vattnets alla övriga dimensioner. För bärighet, framkomlighet och uthärdlighet. Men främst för det friktionslösa glidet. Naturen är vattnets alla ansikten, hon som bygger skridskoåkarens värld.

DEN VANLIGA NA TUREN ÄR VACKERT sparsmakad om vintern. Inga besvärande löv skymmer sikten. Djuren sover och de som kan lämnar landet. Vinteröknens fauna är begränsad. Men nog noterar vi den. Bland oss finns vildmarksexperter, även de som vet om fåglar. Runt lunchbrasan i bergslagsskogarna diskuteras spåren i snön från skogens arga djur – lo, varg och björn – medan isfiskarens hund tigger leverpastejsmackor och vill bli kliad bakom örat. I skärgårdarna finns örnar. När de dyker upp är det till att huka sig och hålla i mössan. Det har vi lärt. Om alfåglarnas sång berättar vi gärna. Inte för sången, men för att strö salt i såren för dem som inte fann isvägen till parkettplats i havsbandet. Vårfåglarna hälsas med svårmod. När tranor trumpetar över den frostiga aprilgryningens nattfrusna sula på de sista skuggade skogssjöarnas etsade is är slutet nära.

Visst kan en ståtlig örn stjäla vår uppmärksamhet för en stund. Men snart försöker vi åter fylla i de vita fläckarna på kartan med upptäckter om is. Och när isen flytt väntar vi tills moder natur bygger oss en ny värld att upptäcka.

Mårten Ajne åker gärna långfärdsskridsko och är aktiv inom SSSK, Stockholms Skridskoseglarklubb, bland annat som turledare och flitig israpportör.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.