DET ÄR MED BLANDANDE KÄNSLOR vi följer stigen som i fjol utgjorde gränsen mellan ån och gammelskogen. Visserligen hade skogsbolaget hunnit med att göra en rejäl gallring, men det som står kvar efter Gudruns vrede, liknar inget annat. I vanliga fall rör man sig enkelt längs ån, men nu finns här fullt av rotvältor och nedblåsta trädstammar.

Jag funderar en stund över hur ett helt landskap kan förändras så mycket. Även ån är förändrad, många av de platser som tidigare utgjorde ståndplats för åns öringar är nu förstörda.

Jag rycks ur mina tankar då den blanka ytan plötsligt rivs upp av ett rejält vak – en fisk går igenom ytan. Blicken skärps och koncentrationen riktas helt mot vattenringarna. Ett koppel med nykläckta dagsländor kommer drivande med strömmen framför stenkistan mot andra sidan. Med minikikaren till hjälp räknar jag till tolv nyckläckta sländor inom loppet av ett par minuter. Det är den tredje juni, årets kläckning av den stora dagsländan Ephemera Danica har just inletts.

Ännu en slända försvinner ner i ett sugande vak, på samma ställe som tidigare. Fisken är stor och det gäller att låta öringen ta god tid på sig att ”vaka sig trygg”. Det inträffar då sländorna är så talrika att även en stor öring glömmer sin skygghet för dessa godsaker. Här fångades det under samma vecka i fjol en stor öring på drygt femtio centimeter. Att den här ån en gång skulle hålla så stor fisk ansågs av många som en omöjlighet. Vattnet hade sedan många år lidit svårt av övergödning och ett hänsynslöst tjuvfiske. Men klubbens entusiaster tog sig an uppgiften att återställa ån. Man lät hårt arbete och en långsiktig fiskevård gå före allt annat, resultatet lät inte vänta på sig. Nu finns här ett friskt öringbestånd.

Försiktigt drar jag av några meter fluglina från rullen, flugan lossas från korkhandtaget och jag gör mig beredd att kasta ut den vid nästa vak. Det dröjer några minuter, men då ytterligare några sländor kommer drivande med strömmen går fisken upp igen. Det är härligt att känna hur spö, lina och teknik tillsammans i harmoni för ut den lätta flugan till fisken där ute i strömmen.

Med flugspöet i handen blir jag en del i sammanhanget, jag blir en bricka i spelet, en del av naturen själv. När jag vistas i naturen utan spö, känner jag mig som en turist, en iakttagare som står utanför det som sker. Det ena sättet är inte bättre än det andra, det är bara två olika sätt att förhålla sig.

TROTS ATT JAG REDAN NU känner på mig att fisken kommer att ta är det ändå med stor förväntan och spänning jag följer flugan på sin väg nedströms mot ståndplatsen. Precis då flugan når det område där fisken vakat, höjer sig plötsligt ytan och efterföljs av en kraftig virvel. Fisken genomskådade mitt försök och tvärvände under flugan, förmodligen var den skrämd för allt fiske i dag.

Besvikelsen och förvåningen känns lika stor som den spänning och förväntan jag haft bara ett ögonblick tidigare. Då, två meter längre ned i strömmen kommer vaket, överrumplad över händelsen hinner jag precis med att resa spöet till ett mothugg. Fisken rusar, hoppar och stöter för att göra sig fri, nylontafsen skär ljudligt igenom vattenytan. Utgången är inte alls given på förhand, många gånger lyckas fisken trassla in tafsen i någon gren eller annan bråte på botten.Den här gången är turen dock på min sida och jag lyckas trots all bråte i ån styra in fisken till håven. Buken skimrar vackert gult, ryggen går i en svagt smaragdgrön färgton: tillsammans ger färgerna fisken ett exotiskt utseende.

Jag känner mig varm på alla sätt.

Johan Klingberg är
biologilärare och hängiven flugfiskare. Studerar insektslivet vid vattnen och binder egna för fisken förrädiska imitationer på krok.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.