Från friskt hav till algsoppa

Östersjön, en tusendel av världshavet och ändå så stor, mår illa. Den är nära utmattningsdepression och det tycks inte finnas någon läkare i världen med behörighet att sjukskriva.

Artikel 2006-3 Carl-Axel Fall

FÖRRA SOMMARENS ALGBLOMNING under bästa badsäsong då enorma vidder förvandlades till en rabarbersoppa var värre än någonsin. Turisterna på Gotland och många andra sommarstränder flydde badplatserna. Detta kan mycket väl hända i sommar igen. För Östersjöns vatten är så bemängt med näring att cyanobakterierna kan slå till med nya attacker. De väntar på soligt sommarväder och uppvärmt ytvatten.

Vi ska här försöka bena ut vad det är som sker. Det kommer att handla mest om näringsämnena kväve och fosfor.

Alger, fisk och människor, ja allt som lever, behöver dessa grundämnen och en del andra närsalter. För plankton, havets biologiska grovjobbare, är kväve och fosfor de allra viktigaste ämnena. Den idealiska näringsmixen är sju delar kväve och en del fosfor.

Om vi så här års, i början av juni, tar oss ut till Östersjökusten kommer vi att finna ett underbart inbjudande vatten. Tärnorna dyker och en sjungande glad Evert Taube skulle göra sig på vilken Östersjöstrand som helst. Vattnet är klart och rent. Inte blir det någon soppa här inte! Men skenet bedrar. Att vattnet just nu är så klart beror på att vårblomningen av växtplankton som vi har haft sedan mars-april är över. Vattnet är nära nog tömt på näring.

Tidigare under vinterhalvåret har havet laddats upp med kväve och fosfor genom tillrinning, nedfall från luften och frisättning från nedbrytning av växter och djur. När vårljuset kommer börjar planktonalgerna växa till. Vattnet grumlas, men det blir inte lika grumsigt som under en svår sommarblomning. Någon gång i slutet av maj eller början av juni kraschar planktonblomningen. All näring är då förbrukad, eller rättare sagt, kvävet har tagit slut. Det är just kvävet som begränsar tillväxten av algerna om våren. Men fosforn tar inte riktigt slut.

SOMMAREN ÄR HÄRLIG. Båtfolket och badgästerna njuter och hoppas på riktig sommarvärme. Men när den väl kommer dyker de blågröna algerna upp och idyllen kan övergå till algvälling.

De blågröna algerna är egentligen cyanobakterier. De har funnits i årtusenden i havet men i beskedliga mängder. I dagens Östersjövatten har de blivit vinnartyper. Om vädret är varmt exploderar de i antal. Cyanobakterierna har nämligen förmågan att utnyttja kvävgas som tillförs vattnet, från luften. (Luft består av kväve och syre.) Vårblomningens kiselalger och dinoflagellater behärkar inte den konsten.

Men varför blir då sommarens blomning så explosiv? Jo, vårblomningen har bäddat för den. När de vårblommande algerna dött och sjunkit ned mot botten förbrukar deras nedbrytning mycket syre. Detta medför att utbredningen av syrefria bottnar ökar. Här finns nu processer som frigör fosfor till vattenmassan. Fosforn finns i överflöd i sedimenten till följd av åratal av utsläpp. Östersjön tillförs årligen 35 000 ton fosfor men där finns redan 300 000-700 000 ton lagrat. En kraftig vårblommning som orsakas av kväve frigör mer fosfor som på sikt ger värre sommarblomningar. Vi kan tala om en ond cirkel av algblomningar.

Det är så Östersjöns diagnos nu ser ut. Svallningar av algblomningar till följd av övergödning.

Denna bild förs fram av Systemekologiska institutionen vid Stockholms universitet och gäller främst de öppna områdena i egentliga Östersjön, där Gotland är särskilt utsatt. Bottenviken, Bottenhavet och vattnen norr om Åland har en delvis annan, mindre allvarlig blomningsproblematik.

MÅNGA AV VÅRA RENINGSVERK RENAR sedan cirka 15 år bort både kväve och fosfor. Kvävereningen kom sist. Men det finns forskare, framför allt på Oceanografiska institutionen vid Göteborgs universitet som hävdar att detta andra steg av kväverening var missriktat. De säger till och med att samhället satsat miljarder i onödan på kväverening.

Forskarna i Göteborg utgår från att bara en enda blomning av cyanobakterier om sommaren tillför Östersjön mer kväve än våra reningsverk renar bort på ett år. De har hävdat att man lika gärna kunde sluta med kvävereningen i reningsverken och att man till och med borde tillföra mer kväve till havet för att få balans mellan näringsämnena.

Forskarna i Stockholm däremot, hävdar att om man tillförde Östersjön ännu mer kväve skulle det vara som att kasta bensin på brasan. Enligt dessa forskare måste alla länder runt Östersjön arbeta för att minska utsläppen av både kväve och fosfor. Det gäller framför allt att begränsa vårblomningen.

Konflikten i forskarvärlden kring kvävereningen har förstås skapat problem för myndigheterna och förlamat exempelvis kommuner när de ska fatta beslut om nya reningsverk. Naturvårdsverket kallade in en expertgrupp från USA och Kanada för att lösa knuten. Efter diverse inomvetenskapliga turer stod det i vintras klart att också expertgruppen splittrats i två läger. Det ena hävdade att kväverening varit meningslös, den andra sa att den behövdes.

Det har nu skvalpat ytterligare vatten över sjöstränderna sedan striden stod som hetast. Snart kommer Naturvårdsverket med sin egen utvärdering av utvärderingen. Enligt vad som hittills blivit känt talar det mesta för att Naturvårdsverket inte överger kväverening som en viktig åtgärd, vilket också varit miljörörelsens ståndpunkt sedan länge.

STOCKHOLMSFORSKARNA HAR ANGRIPITS HÅRT, men varför skulle vi inte tro på dem? De är ju experter just på Östersjön, ett havsområde som skiljer sig väsentligt från Västerhavet. Det är också stora skillnader mellan egentliga Östersjön och Bottenhavet och vattnen norr om Åland.

Sven Blomqvist, docent vid systemekologen på Stockholms universitet och inriktad på närsalternas flöden i Östersjön, förklarar det med olika kemiska grundförutsättningar. I en sötvattensjö förmår oftast järn binda överskott av fosfor. I Bottenviken och Bottenhavet där vattnet är förhållandevis sött fungerar järnbindningen av fosforn relativt effektivt. Här är risken också mycket mindre för kraftiga sommarblomningar. Men egentliga Östersjön har visat sig fungera helt annorlunda. Här binds järnet av sulfid på djupbottnarna vilket i sin tur får fosforn att frigöras. Den förs upp till de blågröna algerna. Och processen får som sagt än mer fart av kraftiga vårblomningar.

NÅGOT SOM YTTERLIGARE GÖR ÖSTERSJÖN till en mycket speciell miljö är att dess vattenmassa är skarpt skiktad. Det mindre salta vattnet lägger sig ovanpå ett betydligt saltare vatten som kommer från sporadiska inflöden från Västerhavet. Skiktet lägger sig som ett lås på cirka 70 meters djup och det är i princip bara i det övre skiktet som de biologiska processerna har fart. Hade Öresund haft större djup hade Östersjön varit mer likt ett salt hav och därmed mer robust. Likaså om Öresund varit ännu grundare. Då hade Östersjön varit mer som en insjö och mindre känslig. Östersjön är bräcklig som ett nykläckt abborryngel.

Forskarna inriktar sig alltmer på det som kallas den egentliga Östersjön. Det är här man skulle satsa på den ökade kväverening som EU vill få till stånd. Systemekologerna hävdar att deras pilotanläggning, reningsverket i Himmerfjärden med höggradig kväverening, visat att detta är rätt väg.

I DAG HAR ÖVERGÖDNINGSFRÅGAN PRIORITERATS upp på allra högsta miljöpolitiska nivå vid sidan av klimatförändringarna. Liksom för klimatfrågan är det stora processer det handlar om. Mest akut är bättre kunskap om hur kvävet omsätts i kustzonerna och vad sommarens algblomningar betyder för tillförsel av kväve till havet. Tidigare trodde man att sommarens algblomning tillförde havet 135 000 ton kväve, numera anges siffran till 200 000-400 000 ton vilket är nära de 500 000 ton som i dag tillförs egentliga Östersjön från land. Men detta är egentligen bara siffror, siffror som används som slagträ i debatten utan jämförelser med säkra data.

- Vi vet inte hur mycket av kvävet som kommer från tillrinning och hur mycket kommer från intern omsättning. Inte heller vet vi vad som händer med olika fraktioner av kväve som hamnar på bottnarna, säger Sven Blomqvist.

Systemekologerna i Stockholm vill lösa kontroversen om kvävereningens nytta genom att helt enkelt stänga av kvävereningen i Himmerfjärden under ett par år.

- Där är det lätt att se vad som händer, säger Ragnar Elmgren, professor vid Systemekologiska institutionen, som är övertygad om att en tydlig försämring då skulle visa sig.

KVÄVERENINGEN ÄR EN STÖTESTEN. Forskare och politiker är dock eniga om att minska fosfortillförseln. Uppgiften står "skriven i eldskrift" som en tjänsteman på Naturvårdsverket uttrycker saken. Men Ragnar Elmgren tycker dock att Naturvårdsverkets satsning på fosforforskning inom jordbruket är enögd.

- Vi anser att man måste forska på både fosfor och kväve samtidigt. I slutet på 80-talet var kvävet i fokus inom jordbruket. Då sa Naturvårdsverket att man skulle inrikta forskningen bara på kvävet. Nu verkar man göra om samma misstag en gång till, att bara satsa på ett ämne. Näringsämnena i jord, sjöar och hav samverkar och vi måste hela tiden studera dem tillsammans.

Ragnar Elmgren anser också att Sverige borde införa förbud för fosfater i tvättmedel.

- Det handlar framför allt om att skicka signaler till polacker och ryssar. Där ökar användningen av dessa tvättmedel och de kan få stor inverkan. Tyskland har infört förbud. Sverige borde följa dem och verka för ett förbud inom EU. Det är en enkel och billig åtgärd som också genomförts i Schweiz, Kanada och vissa delstater i USA.

I Sverige kommer vi säkert att få se en ökad fosforrening i vissa reningsverk där sådana möjligheter finns. Vidare kan enskilda avlopp i kustnära lägen förbättras, och stimulans till att slå samman enskilda avlopp i kusttrakterna kan väntas. När det gäller jordbrukets arbete med att fånga upp fosforn kan nog en del kunskap hämtas från USA, där har man börjat arbeta med fånggrödor och skyddszoner mot vattendragen och nyanlagda våtmarker.

Alla som verkar i denna bransch är dock överens om att det kommer att ta tid innan vi ser stora förbättringar i övergödningsläget. Åtgärder som vidtas i dag kan visa resultat först om 20 år. Men själva kulmen på övergödningen kan faktiskt redan ha inträffat.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.