I skarven av debatten

Skarven är den fågelart som ökar mest i Sverige.
Anledningen är övergödda vatten som bjuder på
småfisk i mängd. Sveriges Natur följer skarvfantasten Roland Staav på ett hembesök i Stockholms skärgård.

Artikel 2006-3 Roger Olsson

REDAN I BILEN, när vi passerar Finlandsfärjornas kaj vid Stadsgården, flaxar dagens huvudperson in i berättelsen.

- För några veckor sedan fiskade 170 skarvar från isflaken här utanför, nästan mitt i Stockholm, säger Roland Staav. Det har aldrig hänt förut, aldrig så många.

Många skulle nog noterat detta faktum med ganska bister min, som ett tecken på att det fientliga övertagandet snart är ett fullbordat faktum. Bara en tidsfråga innan almarna i Kungsträdgården förvandlas till vita skelett och sportfiskarna på Riksbron får gå över till att spela bingo.

Roland Staav, ornitolog med kustfåglar som specialitet och verksam vid Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska riksmuseet, ser dock oreserverat glad ut.

- Du ska se dom nu i april, säger han. I praktdräkt?

Roland tar gärna på sig rollen som storskarvens försvarsadvokat.

- Det måste man göra, säger han. Alla andra är ju emot.

Så är det med skarven. Den är mer än en fågel. Den är ett ärende på dagordningen.

ETT PAR TIMMAR SENARE DRAR Skärgårdsstiftelsens tillsynsman Gunnar Hjertstrand ner den mullrande dieseln på tomgång och låter ?Sefyr? sakta driva in mot stranden. Roland Staav greppar kikaren och går upp på akterdäck.

Det är en helt overklig syn. Två öar berövade all grönska, all färg. Vitt och kalt på marken, vitfläckade klippor och vitmenade spretiga trädskelett. Och överallt de svarta fåglarna, som tunga frukter. Vi räknar till över 80 i ett och samma träd, en grov gammal ek. Ruvande, klängande, flaxande, vridande sina ormhalsar så att de benvita näbbkrokarna blänker i solskenet. Som en reptilernas döda skog i någon utomjordisk och olycksbådande fantasy-värld.

- Biologisk mångfald, säger Gunnar Hjertstrand stillsamt och ler. Han har tagit oss till skarvkolonin på Småholmarna. Det är en av de större i Stockholms skärgård, med närmare 700 häckande par.

Visst är de vackra så här års, storskarvarna, med sina märkliga ansiktsmasker, gråsprängda nackar och lysande vita fjäderplymer på flankerna. Bara den som är på plats tidigt på säsongen får möta dem så. När sommargästerna kommer ut om någon månad har de lagt av stassen och är tillbaka i sina jämnsvarta jobbarkläder igen.

Spåren av deras fortplantningsbestyr består däremot genom alla årstider. Skarvspillning i större mängder fräter helt enkelt träden till döds. Kanske hade det varit lättare att acceptera skarvkolonierna om vi hade varit vana, om inte de vita kobbarna vore ett nytt inslag i skärgårdslandskapet. Om inte det som hänt kunde beskrivas i termer av invasion.

LÄNGE VAR SKARVEN UTROTAD som häckfågel i Sverige. I slutet av 1940-talet uppstod en liten koloni på Svartsö i Kalmarsund. Den växte långsamt, men i övrigt hände ingenting på sådär 40 år. Inte förrän runt 1990.

- I dag finns skarven ända uppe vid Norrbottenskusten, berättar Roland Staav. För två år sedan försökte vi göra en landsomfattande räkning och kom upp i 190 kolonier med sammanlagt 35 000 par.

I år ska alla Sveriges skarvar räknas igen, som en del i ett större europeiskt projekt. Oavsett vad slutsumman blir så lär man kunna konstatera att storskarvens expansion de senaste 15 åren saknar motstycke i den svenska fågelvärlden.

I Stockholms skärgård upptäcktes den första kolonin 1994. Där fanns 39 häckande par. Förra sommaren räknade Roland Staav och hans kolleger in sammanlagt 4 639 par i 24 kolonier. I den mest expansiva fasen, för omkring fem år sedan, var ökningstakten 30 - 40 procent. I naturen, där dödligheten bland unga individer oftast är mycket hög och där alla tillgängliga resurser normalt är intecknade till bristningsgränsen, är detta en närmast osannolik tillväxt.

Hur kan det gå så fort? Vilka sällsamma förmågor kan göra en fågel till en så exempellös vinnare?

När Henri Engström, fågelforskare vid Uppsala universitet och doktor på skarvar, får frågan börjar han berätta om öronskarven i de stora sjöarna i Nordamerika.

- Den har ökat lika våldsamt och ungefär samtidigt, trots att den lever helt isolerat från vår skarv.

Detta kräver förstås en förklaring - om man inte är tillräckligt provocerad av träckstinkande kobbar och söndertrasad fisk i näten för att tro att skarvarna är någon sorts naturens datavirus, programmerade att aktiveras och börja ställa till elände vid en förutbestämd tidpunkt. Henri Engström pekar på två faktorer.

Den första är fridlysningen. I Europa fördes skarven upp på EUs fågeldirektiv 1979. En art som varit hatad och förföljd i århundraden blev plötsligt effektivt skyddad. Samma sak hände i Nordamerika.

Den andra är övergödningen. I svenska sjöar har Henri Engström funnit ett starkt samband mellan fosforhalten i vattnet, mängden fisk och antalet häckande skarvar. Sambanden är mer komplicerade i Östersjön, men även där gäller att i övergödda vatten finns massor av småfisk i stora stim. Lättillgängligt käk i portionsstorlek för storskarven. Samma förändring har skett i de stora sjöarna i Nordamerika.

ROLAND STAAV HAR RÄKNAT FÄRDIGT och Gunnar Hjertstrand sätter kurs söderut i Furusundsleden. Småholmarna försvinner akteröver, samtidigt som vi möter mängder av skarvar på väg tillbaka från förmiddagens fisketur.

En skarv äter omkring fyra hekto fisk varje dag. Det betyder 600 kilo landad fångst bara på Småholmarna. Hur länge kan det hålla?

Henri Engström säger att fiskproduktionen i svenska vatten är mellan 100 och 200 kg per hektar och år. Skarven tar högst 20 kg. För övrigt står inte skarven för mer än 30 eller högst 40 procent av sjöfåglarnas fiskafänge. Måsfåglar, skrakar och doppingar tar tillsammans upp betydligt mer.

Roland Staav tror att skarvstammen snart nått toppen. Tillväxten i Stockholms skärgård har saktat av. En orsak till detta, menar Roland, är att de allt talrikare havsörnarna börjat upptäcka en ny och lättillgänglig födokälla. Ungarna. Roland har själv sett hur fem eller sex unga havsörnar slår sig ned i en skarvkoloni. Där hänger de sedan, som ett gäng tonårshuliganer vid en korvkiosk, och förser sig av överflödet. Ibland tar det oregerliga kalaset inte slut förrän innehavarna bestämmer sig för att slå igen etablissemanget och söka sig till lugnare trakter.

Dessutom, säger Roland, håller sig minken borta från skarvkolonierna. Det betyder att bland annat tordmule och sillgrissla fått tillgång till nya, fredade häckningsplatser. Det kan bli avgörande för deras framtid i ett skärgårdslandskap där minken tömt ö efter ö på alkor, svärtor och ejder.

Och Gunnar Hjertstrand kommenterar de vitmenade skären med död skog:

- Skarven har lagt beslag på 24 kobbar, av 25 000. Det tycker jag vi kan bjuda på. Vi människor har ställt till det på betydligt fler.

Visst finns det en annan sida av saken, men här och nu känns det ändå rimligt att ge skarvens försvarsadvokater sista ordet. Ty just denna dag i slutet av april, kanske samtidigt som vi styr tillbaka mot Sollenkroka över båttomma, glittrande fjärdar, beslutar länsstyrelsen i Stockholms län tillåta skyddsjakt på 700 skarvar och punktering av 8 250 skarvägg. Motivet är de problem skarven ställer till med för yrkesfisket.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.