Linnés blomsterbröder

Carl von Linné skapade ordning bland världens växter och djur. Men sin barndomsnatur hann han aldrig med. Två bröder fyller nu luckan. Och blottlägger samtidigt vad som hänt med Linnés Stenbrohult och Sveriges natur de senaste 300 åren.

Artikel 2006-3 Mats Ottosson

En flaga klarblå sommarhimmel fladdrar över ängen på jakt efter en hona. Slaget med fjärilshåven kommer kobrasnabbt. Silverfärgad blåvinge, gissar Sven Nilsson men blir glatt överraskad när han tolkar vingundersidornas punktskrift.

- En ängsblåvinge, det var roligt, säger han och släpper den igen.

Fjärilen hör hemma på blomrika ängsmarker och står som allmän i alla äldre fjärilsböcker. Slåtterängsdöden har gjort den beskrivningen omodern.

- I den här trakten finns den bara på två ställen. Frågan är hur länge den kommer att finnas alls, säger Sven.

Vi befinner oss på Djäknabygd, en liten småländsk arrendegård under kyrkan i Stenbrohults socken. De sista småbönderna på gården var Svens föräldrar Gustaf och Margareta. De var bönder av den gamla sort som gjort ängsblåvingen sällskap på resan från allmän till utrotningshotad. Sven pekar in i en vildvuxen lövskog. Därinne någonstans ligger grundstenarna efter ladugården.

Vi är på väg till Sven Nilssons slåtteräng. Ja, formellt är den inte alls hans. Men han och hans bror Ingvar var med när föräldrarna skördade hö här för 50 år sedan. När betet upphörde för några år sedan och den smygande slydöden tycktes oundviklig, tog Sven, som i dag bor på en gård några kilometer längre söderut, med sig lien och for tillbaka till Djäknabygd.

- Jag stod inte ut med att se det hända. Detta är en av de finaste slåtterängar som finns kvar i trakten. Därför har jag slagit den själv i några år.

Just nu är ängen gul av blommande sommarfibbla. Om någon vecka byter den till rött, när rödklinten slår ut. I augusti klär den om till ängsväddsblått. Ängen fanns säkerligen på Linnés tid, och såg förmodligen ungefär likadan ut då, säger Sven.

Vi står och tar in detta faktum. Det är ett fint ögonblick, med en bismak av vemod.

- På tusen andra ställen är detta borta. Vi går i spillrorna av Linnés landskap.

DJÄKNABYGD LIGGER MITT I LINNÉBYGDEN i södra Kronobergs län. Några hundra meter norrut ligger Råshults komministergård där gossen Carl Linnaeus föddes år 1707. En kilometer västerut ligger Stenbrohults prästgård dit familjen flyttade när Carl var två år gammal. Carl skrev senare att ?...denne trädgård har med modersmiölken inflammerat min hog med en outsläckelig kärlek till örter.?

I Råshult pågår förberedelserna inför 300-årsjubileet av Linnés födelse för fullt. Gården restaureras för att bli stort turistmål och levande museum, med kor av lantras och tidstypiskt 1700-talslandskap.

På Djäknabygd pågår i det tysta ett helt annat slags arbete i Linnés fotspår - ett inventeringsarbete som kanske saknar motstycke i landet. Just nu tjänstgör boningshuset som fältstation under Lunds universitet där Sven är professor i zooekologi. Doktorander och fältassistenter försvinner under morgonen ut i terrängen med insektshåvarna.

Allt började för ett halvt sekel sedan när gården och dess omgivningar - för att tala linneanska - inflammerade pojkarna Nilssons håg med en outsläcklig kärlek till naturen. Genetiskt finns det inget släktskap mellan dem och Linné. Ändå är det som om de vore blomsterkungens sent födda småbröder.

- Vårt naturintresse var inget som började vid någon viss tidpunkt. Det bara fanns där från början, som en del av det dagliga livet, säger Ingvar som anslutit till sällskapet efter att ha vänt hö under förmiddagen på den egna gården i grannsocknen.

Det berättas att när Carl Linnaeus låg i vaggan brukade hans far Nils hänga upp några blommor över vaggan för att ge honom något fint att titta på. På Djäknabygd tog deras far Gustaf Nilsson varje midsommarafton in en nattviol som om kvällarna fyllde hela huset med doft. Fjärilarna fladdrade över ängarna. Nattskärran spann om nätterna. Ingvar och Sven smög i buskarna med Durangos Fåglar i färg. Allt detta var en lika självklar del av vardagen som höjdhoppstävlingarna med hemsnickrad hoppställning av hässjestörar eller vinterns hockeymatcher mellan Stenbrohult och Stockanäs på det frusna kärret. Ingen tänkte att det kunde vara annorlunda.

- Det var först senare som vi förstod att naturen i Stenbrohult var något märkvärdigt. Och det var först när vi började studera som vi förstod hur hotad mångfalden var, säger Sven.

BÅDA BRÖDERNA KOM ATT SYSSLA MED naturvård i vuxen ålder, Sven som forskare och Ingvar som kommunal miljöchef och länsekolog i Kronobergs län. Men inventerade växter och djur i hembygden gjorde de långt tidigare.

- Vi antecknade hela tiden vad vi såg, i någon sorts intuitiv känsla av att det kunde bli intressant i framtiden, säger Sven.

På 1970-talet övergick de allmänna naturstudierna i en noggrann och målinriktad växtinventering. Ingvar och Sven hade då förstått att de bodde i en vit fläck på kartan. Någon inventering av floran i socknen hade aldrig gjorts. Linné var alltför ung och oerfaren medan han ännu bodde i trakten. Sedan hann han inte. Bröderna från Djäknabygd gjorde det i stället. När Floran i Stenbrohult till slut kom ut 2004 hade det gått nästan 300 år sedan Linné föddes och nästan 30 år sedan Ingvar och Sven gjorde fältarbetet.

Floran tar upp knappt 600 kärlväxter som säkert eller troligtvis fanns redan på Linnés tid. Bröderna Nilsson kallar dem linneanska. Dessutom listas ytterligare 221 arter som dykt upp i Stenbrohult efter Linnés livstid. Å andra sidan har 77 arter försvunnit, varav 49 linneanska. De flesta har vuxit på slåtterängar eller är gamla åkerogräs som inte överlevt det moderna kemikaliejordbruket.

Men Floran i Stenbrohult är bara ett litet steg på vägen mot att kartlägga den biologiska mångfalden i Linnés hembygd. Framförallt Sven lägger oräkneliga timmars arbetstid och fritid på inventeringar tillsammans med studenter och forskarkollegor. Traktens åldriga lövträd har visat sig hysa ett av Sydsveriges rikaste bestånd av hotade vedskalbaggar. De rödlistade svamparna är många. Just nu undersöks förekomsten av vilda biarter och dagfjärilar; i dagsläget har 125 av Sveriges 280 biarter hittats i Stenbrohult. Snart kommer en beskrivning av fågelfaunans utveckling under 50 år på Djäknabygd, som bland annat bygger på barndomens anteckningsböcker. Och så vidare.

NATUREN I STENBROHULT har visat sig vara rikare än någon hade kunnat ana, och Sven Nilsson menar att en viktig anledning till att Linné blev den han blev måste ha varit att han växte upp just här. Samtidigt är Sven medveten om att han studerar slutet av en glansperiod. När Linné föddes stod slåtterängsbruket på sin höjdpunkt. På ängarna odlades djurens vinterfoder, vilket i sin tur var en förutsättning för att kunna ta hand om de vinterstallade djurens dynga för att gödsla åkrarna. Utan äng, inget bröd. Ännu i mitten av 1800-talet - när kulmen redan passerats - fanns det 2 000 hektar slåtteräng kvar i socknen. 150 år senare var motsvarande siffra 15 hektar, en minskning med 99 procent. På grund av detta har 19 linneanska slåtterängsväxter försvunnit från Stenbrohult (bland annat brudbröd, majviva, mosippa och axveronika) och ytterligare 32 har minskat kraftigt. Och trenden fortsätter framför bröderna Nilssons ögon. Arter som fortfarande var vanliga när de gjorde fältarbetet på 70-talet har blivit sällsynta fram till i dag: darrgräs, kattfot och jungfrulin till exempel.

Inventeringarna blottlägger också andra stora förändringar i artrikedom och landskap. Framförallt är det granskogen som slutit sig över socknen. Det beror inte bara på att ängar, beteshagar och åkrar planterats med skog. Granen har också tagit över i de tidigare glesa och luckiga blandskogarna där byarnas boskap gick och betade. Förr var skogen en enda stor beteshage. Nu är den ett tätvuxet virkesförråd där granen gynnas på allt annats bekostnad.

På grund av detta har Linnés favoritblomma - linnean - på senare år minskat stadigt. Den överlever inte kalhuggning med efterföljande tät granskog.

MEN DET FINNS MYCKET SOM KAN göras för att bevara återstoden av den biologiska mångfald som omgav gossen Carl Linnaeus, menar Sven och Ingvar Nilsson. I Floran i Stenbrohult räknar de upp en rad åtgärder, till exempel sen slåtter (15 juli - 15 augusti) på örtrika marker och lågintensivt (extensivt) bete på stora arealer i stället för hårt bete på små arealer (som nuvarande bidragsregler gynnar).

Sven har också slagits hårt för att en större andel av de sista slåtterängarna och andra biologiskt rika oaser i trakten ska skyddas och skötas i reservat. Det vore skam om detta gamla landskap inte fick finnas kvar åtminstone på några ställen i landet, menar han, och Stenbrohultstrakten är ett av de mest lämpade områdena.

- Den här bygden har fortfarande kvar ålderdomliga drag som gör att man kan se ovanligt långt tillbaka i historien.

DET SKULLE BEHÖVAS ETT TIOTAL SLÅTTERÄNGAR utspridda över socknen för att säkra de hotade ängsarternas överlevnad i trakten. Det får inte vara för långt mellan de små öarna av mångfald i den stora oceanen av granskog, hundkex och gödslad åker. Men motståndet och ointresset är frustrerande stort, enligt Sven. Inte ens i Råshult, vars ålderdomliga landskap ska bevaras i ett reservat till eftervärlden, är det frid och fröjd. Sven Nilsson tycker att kulturvårdarna håller på att skapa en landskapskuliss, utan att bry sig om vad som är bra för den biologiska mångfalden. Som en följd av meningsskiljaktigheterna har Sven blivit portförbjuden. Han får inte beträda slåtterängarna för att inventera fjärilar och bin. Sven låter trött när han tvingas prata om saken. Men tröttheten drar bort när han talar om Linnés landskap så som det en gång måste ha sett ut, bortom osämjor och artutarmning.

- Jag skulle ge vad som helst, alla pengar jag har, för att en enda dag få resa tillbaka dit.

Han börjar räkna upp vad han skulle ta med sig: håvar, kikare, insektsrör, flora, växtpress, pannlampa, måttband för att mäta trädens omkrets, en kamera och en bil så att han skulle hinna se så mycket som möjligt.

- Man skulle behöva en hel sommar, förstås. Men det begär jag inte, jag nöjer mig med en enda dag. I midsommartid.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.