Rovfiskarnas kollaps

Torsk, ål, lax men även gädda och abborre är nästan borta ur Östersjön. Ett hav utan dessa rovfiskar är som en skog utan träd.

Artikel 2006-3 Nicolas Jändel

DECENNIER AV ÖVERGÖDNING, överfiske och nedsmutsning har skapat ett marint ekosystem i kraftig obalans. Det handlar inte längre om varningssignaler. I dag när långt över hälften av de mest kommersiella fiskarterna betraktas som kraftigt överfiskade handlar det mer om att rädda det som räddas kan om vi i framtiden ska ha kvar en mångfald av arter och miljöer under vattenytan.

Forskarnas röda siffror och förslag på kraftigt minskade årskvoter för de mest drabbade arterna har hittills vägt lätt i de politiska sammanhangen. Deras rekommendationer uppfattas inte som läkarordinationer, utan som förhandlingsbud i de årliga internationella fiskeriförhandlingarna. Till exempel har det Internationella havsforskningsrådets (ICES) biologer länge rekommenderat en nollkvot för torskfisket i Kattegatt, utan att ha fått gehör. Förvaltningen av bestånden har misslyckats. Det kommersiella fisket har drivit fram en utveckling av allt större och mer effektiva båtar som missar allt färre fiskindivider. Resultatet av det mångåriga överfisket syns tydligt i minskade fångster, lägre medelvikt och allvarliga störningar i återväxten.

TORSKEN ÄR EN AV KRISFISKARNA, den har fiskats ner mycket hårt under lång tid och ges ingen tid för återhämtning i varken Kattegatt, Skagerrak eller Östersjön. På senare tid har även världens sista starka torskbestånd i Barents hav fått problem efter många års överfiske, inte minst ett omfattande tjuvfiske.

Även arter som ål och vildlax lever i dag på lånad tid, med bestånd som bara utgör en bråkdel av totalantalet livsdugliga fiskar för 30-40 år sedan.

MAN KAN SÄGA ATT MÅNGA fiskbestånd i havet och längs delar av våra kuster håller på att bli historielösa. Tidigare trodde man att havslevande fiskar som torsken levde på stora vattenarealer och att det inte spelade så stor roll var den fångades. I dag anser forskarna att det i stället handlar om många olika lokala bestånd, precis som för vildlaxen. Det kan betyda att torskbestånd kan fiskas slut, precis som utanför Newfoundland i Kanada, där torsken totalhavererade på 90-talet och sedan inte har återhämtat sig trots totalstopp för fisket. När de sista individerna fiskats upp finns det inte längre någon kvar som minns sin födelseplats, leken upphör och fiskens ättelinje tar helt enkelt slut.

På samma sätt är det med ålen. Den långa lekvandringen till Sargassohavet har till stor del upphört. Rekryteringen av ålyngel har minskat med 90 procent de senaste 30 åren. Orsakerna kan vara överfiske (lokalt), miljögifter som särskilt belastar fet fisk som ål eller att golfströmmen ändrat sitt lopp - kanske på grund av klimatförändringen. Varje år sätts det ut stora mängder odlad ål. Problemet är att den inte på samma självklara sätt ?hittar hem? till Sargassohavet och kan föra arten vidare.

DEN VILDA LAXEN ÄR EN ANNAN ART som numera domineras av odlad fisk. För fem år sedan beräknades bara var tionde lax som simmar i Östersjön vara av vilt ursprung. Även om statistiken bättrats på något under senare tid finns i dag bara ett 15-tal älvar kvar längs ostkusten och Bottenviken med någotsånär starka laxbestånd som anses mycket värdefulla för återväxten. Den odlade fisken har i regel sämre gener och beblandar sig med vildlaxen, vilket kan utarma bestånden på sikt. De höga konstaterade dioxinhalterna i framför allt grövre havslevande lax är ett problem, men kan samtidigt bli laxens räddning eftersom den på många håll anses otjänlig som föda. Likaså drivgarnsstoppet som införs 2008 (för att rädda tumlaren) kan inverka positivt på laxbestånden - om laxen tillåts komma tillbaka till sina födelseälvar för att leka.

De stora rubbningarna i ekosystemen ute till havs verkar även ha haft inverkan på kustnära fiskarter som gädda och abborre. Under 1990-talet kom de första larmrapporterna för gädda och abborre längs ostkusten, från Kalmarsund och runt Gotland. Även provfisken i Stockholms södra skärgård visar en kraftig nedgång av abborr- och gäddyngel. Det handlar framför allt om skärgårdsbassänger som vetter ut mot öppet hav. Leken äger rum, men ynglen dör. Det verkar som om de inte har tillräckligt med föda under sin uppväxttid. Den troligaste förklaringen är hårdare konkurrens om planktonfödan från framför allt de havslevande arterna strömming och skarpsill. Att dessa ökat kan i sin tur bero på att toppredatorn torsken fiskats ned så hårt. Vid sidan av detta kan även spiggens ökning lokalt påverka bestånd av gädda och abborre.

DET POSITIVA ÄR ATT FISKAR UTGÖR en tacksam artgrupp att rädda. Fiskestopp, marina reservat, fredningsområden, nätbegränsningar i mynningsområden är åtgärder som kan ge resultat mycket snabbt. Fredade områden kan bli den fristad som många av dagens fiskarter så väl behöver.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.