Äventyrsmat

Att laga mat över öppen eld är det bästa som finns, enligt Karolina Hellenberg. Följ med till Gotland och låt Årets vildmarkskock förföra dig med dofter och smaker. Vi ska äta ute.

Skribent Åsa Ottosson

DET KNASTRAR TILL NÄR EN ELDSLÅGA tar tag i småpinnarna. Karolina Hellenberg, 22, sitter på huk och väntar på att elden ska ta sig. Så lägger hon på några vedträn och börjar plocka bland ingredienserna som hon radat upp på träbänken vid lägerplatsen: stora potatisar i folie, lammfilé, hela regnbågsforeller, grönsaker. Hon tar ett steg tillbaka och funderar lite innan hon börjar laga mat på sina två ?spisar?, en eldstad med öppen eld och en med grillkolsglöd. Grillkolen glöder snart och Karolina lägger på lammfilén och de vilda tomaterna. En kastrull med tranbärs- och lingondricka står och ryker på stormköket. Vi får smaka och blir varma av den heta drycken och närheten till elden. Doften av eld och nygrillat har redan satt sig i kläderna.

När Karolina lagar mat för Sveriges Naturs läsare gör hon det med vind i håret, det blåser så havet dånar och vågorna skummar. Hon har byggt en lägerplats på ett hyggligt vindskyddat ställe högt ovanför stranden, bland tallarna som hukar i kalkstensskravlet inåt land. Man ser det blekblå havet mellan träden. Solen har börjat dala och strör guldglitter i vattnet. Karolina grillar hela regnbågsforeller, vi provsmakar lammfilén och blir sittandes med blickarna i elden.

Det finns forskare som menar att det är stenåldersmänniskan i oss som talar när vi känner oss avslappnade i en viss sorts natur ? exempelvis ett öppet landskap med glesa träddungar och utsikt över vatten. Det ligger inte långt borta att tro att det är någonting liknande som händer vid en lägereld. Man slappnar av, vilar. Lägerelden och naturen trycker på den uråldiga faran-över-knappen inom oss.

Eldälskarnas bibel, Eld. Flammor och glöd ? samisk eldkonst av Yngve Ryd (Natur och Kultur 2005), bekräftar detta med sina många historier om hur de gamla samerna använde elden och vad den betydde för dem. ?Nä, nu måste vi göra upp eld, så vi trivs? brukade de äldre samerna säga, enligt Anders Larsson-Lussi, en av intervjupersonerna i boken. Samerna hade också föreställningar om att en glad människa lättare får fart på elden, därför jojkade man medan man gjorde upp eld. Men det måste vara en glad jojk.

? Vi har ju lagat mat över öppen eld i tusentals år, säger Karolina Hellenberg. Det är inte svårt.

Matlagning utomhus kan ske i skogen, en trädgård eller en park ? allt funkar, enligt Karolina.

I många friluftsområden finns färdiga grillplatser som bara står och väntar på hugade vildmarkskockar.

? Bjud ut era vänner på middag! Att äta ute är så mycket mer än bara en måltid. Det blir en upplevelse. Se bara till att de har varma kläder med sig.

OCH MAN SKA GÄRNA VÅGA GÖRA mer än grilla korv och kött. Inte för att Karolina har något emot grillkorv, hon har mängder med idéer om hur man kan förädla dem: linda pinnbrödsdeg eller bacon runt korven innan man grillar, satsa på exotiskt kryddade korvar, fritera sin egen pommes frites i stormköket med mera. Men man kan gärna satsa på festmat också. Det gjorde Karolina och Jens Hornestedt, köksmästare på Storulvåns fjällstation, när de skapade sin gemensamma tävlingsmeny till vildmarkskocksfinalen. Med jämtländsk inspiration lagade de en gourmetmat för vildmarksturister som föll juryn, med matgurun Carl Jan Granqvist i spetsen, i smaken. Karolina var enda kvinna och dessutom yngst i startfältet. Men hon är van att vara ensam tjej, hon gjorde lumpen som kock i flottan.

Efter tävlingen har hon fått sitt första köksmästarjobb, på Restaurang Muramaris några kilometer norr om Visby. Mest har det blivit matlagning inomhus, men hon har fått visa sina talanger som utomhuskock vid flera bröllop som restaurangen svarat för i sommar.

? Det finns inget bättre än att laga mat över öppen eld, det är ett rent nöje. Det gäller bara att vara välplanerad. Att inte glömma någonting hemma är svårast av allt.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Åsa Ottosson
Artikeln publicerades i