Du ditt gubbslem!

Dyngplätt, rosendun och fetknopp. Att namnge arter kräver fantasi. Och temperament. Mats Ottosson har följt humörsvängningar från kärlekskrank till urförbannad.

Artikel 2006-4 Mats Ottosson

PÅ DEN TIDEN JAG BOTANISERADE i musikaffärernas reabackar oftare än i någon annan biotop, hände det då och då att jag köpte lp-skivor av artister jag aldrig hade hört talas om - bara för att de hade ett knäppt omslag.

Många nitlotter blev det. Men emellanåt gjorde jag fynd och hittade vägen till en artist jag aldrig skulle ha lyssnat på annars. Ett metallfolieaktigt omslag som man kunde spegla sig i, gjorde att jag lånade funkiga Graham Central Station mitt öra. En närbild på en gitarr som spelades så att fingrarna fattade eld ledde till Savoy Brown.

På samma sätt kan det vara att intressera sig för djur- och växtarter utifrån deras svenska artnamn. Det är ett oseriöst sätt att bedriva naturstudier, javisst! Alldeles underbart meningslöst och oseriöst.

Men namnskådandet kan också - om man nödvändigtvis tycker sig behöva rättfärdiga det - bli en genväg som leder rätt ut i naturen, till platser som man aldrig skulle ha gjort sig ärende annars och till möten med organismer man aldrig drömt om att intressera sig för. Namn som krulltrassel och vargmjölk kan göra vem som helst nyfiken på alger och slemsvampar.

Sten Selander skrev för ett drygt halvsekel sedan: I en gatas ström av ansikten observerar man först och främst sina bekanta: de andra rinner mestadels obeaktade förbi. På samma sätt lägger man i naturen egentligen bara märke till de djur och växter man är presenterad för och vet namnen på.

Man ser helt enkelt naturen betydligt skarpare och bättre om man känner åtminstone en och annan art till namnet. Naturen upphör att vara fond och blir ett skådespel att befinna sig i, kanske till och med delta i. Man kommer närmare.

Men om namnen ska fästa i ens minne utan en övermänsklig inpluggningsprocess bör de inte bara vara stavelser staplade efter varandra, utan de ska tända en bild. De får gärna vara färgstarka. Till och med knäppa.

Det finns artnamn som är så burleska att de skulle uppfattas som kränkande om man använde dem som tillmälen. Att bli kallad sömntuta går väl an. Men blek fetknopp, paddfot, negerfrö, broskboll, paddtorsk, raggbock, käftlöpare och sumpgump låter mer som Kapten Haddocks alkoholosande eder än som den artlista det i själva verket är (omfattande i nämnd ordning tre växter, en svamp, en fisk, två skalbaggar och en fjäril).

Å andra sidan finns det artnamn som är som hämtade ur ett viktorianskt kärleksbrev. Havsängel, hjärtklocka, rosendun, mjuknäva, nattskatta, månviol och gullpudra skulle fungera fint än i dag, bara man förtiger att havsängeln är en haj, nattskattan en mycket giftig potatisväxt och rosendun en slemmig alg.

Det finns artnamn som ger andra slags mänskliga associationer: hela skalan från glada festprissar (allmän nattlöpare) via uppnästa aristokrater (rysk högstjärt och elegant rödrock), till deppiga hemmasittare (dystermal).

Många namn tar fasta på organismens utseende och anspelar på likheter med föremål - som piprensare (nässeldjur) och korvsnöre (alg) - eller djurs och människors kroppsdelar - som rävsvans, hundtunga och paddfot (växter) eller trollskägg, fakirskinn (svampar) och död mans hand (koralldjur). Särskilt populärt tycks äldre damer ha varit hos namnsättarna. Ta käringtand (växt), käringöra (mussla) och mjukt käringhår (alg). Komplettera med rynkskinn (lav) och du har en nästan komplett bild.

- Finns inte gubbslem också? säger Ulf Gärdenfors och börjar i andra änden av telefonlinjen bläddra intensivt i artlistor över alger i svenska hav.

- Vad sjutton, jag hade kunnat ta gift på att det fanns. Kanske hade vi det uppe till diskussion, men förkastade det. Det är nog lite väl ekivokt.

Men till slut visar det sig att han faktiskt hade rätt. Gubbslem finns. Det är en encellig alg som lever i sötvatten.

Ulf Gärdenfors är professor, ställföreträdande föreståndare för ArtDatabanken i Uppsala och ordförande i kommittén för svenska djurnamn. Kommittén instiftades när det stora arbetet med Sveriges Nationalnyckel drog igång för några år sedan. 50 000 svenska flercelliga arter ska beskrivas i vackra och välillustrerade bokband så att vem som helst kan lära sig känna igen Sveriges dagfjärilar, havsborstmaskar och gaddsteklar. Därför bör alla arter ha ett någorlunda väl fungerande svenskt namn. En namnkommitté för växter fanns redan, liksom en för fåglar. Ulf Gärdenfors och hans kollegor ska ta hand om resten. På ArtDatabankens hemsida kan man läsa de redan färdiga och klubbade namnlistorna för dagfjärilar och mångfotingar. Där ska också kommande namnlistor ligga på remiss, så att vem som helst kan tycka till om de blivande artnamnen.

KORT OCH BESKRIVANDE, så ser Ulf Gärdenfors kravspecifikation för ett bra artnamn ut.

Ett enkelt namn som citronfjäril är ett bra exempel, säger han.

- Det ger en association till den gula färgen. Kartfjäril är ett annat bra namn bland dagfjärilarna, som beskriver teckningen på undersidan av vingarna och är lätt att komma ihåg.

Bland svampar, slemsvampar och lavar finns åtskilliga sådana namn. Småspik och dvärgtufs är två lavar som man tack vare namnen kan föreställa sig även om man aldrig sett dem. Svampen dallerskål och slemsvamparna vargmjölk, trollsmör och stubbsmet fyller också på ett utmärkt sätt kriterierna att vara både beskrivande och lätta att komma ihåg. Men Ulf Gärdenfors favoritgrupp när det gäller namn är ändå algerna.

- Där finns underbara namn. Namnsättarna har kommit ifrån den hårda speglingen av systematik som finns i andra artnamn. Alla måste inte sluta på alg bara för att det är en alg.

Han bläddrar och läser på måfå i algfloran: rödplysch, havsris, purpurtråd, gyllenskägg, rosenslick, rosendun, molnskägg.

- De är nästan poetiska.

Ja, någon verkar ha haft kul när algnamnen sattes. Men det finns också exempel på motsatsen. Ett visst mått av otympliga och stelbenta namn får vi nog leva med, namnkommittén har som ett av sina riktmärken att hålla fingrarna i styr och bara ändra det som är katastrofalt.

- Men det blir ändå en hel del, säger Ulf Gärdenfors.

Han både bävar för och ser fram emot att få ta tag i småfjärilarna, alltså mott och malar. De är oansenliga, de är ett par tusen stycken och dagens svenska namn är inte korta och kärnfulla.

Gulanlupen björkknoppvecklare, inbuktad videhöstvecklare, ofållad snedbandvecklare, större molnbrämknoppvecklare, omvändbandad käringtandpalpmal och dubbelpunkterad slankstarrminerarmal är några exempel. Det sistnämnda namnet är 35 bokstäver långt, ett namn av gaeliska proportioner, som knappast kommer att klara sig igenom namnkommitténs kvarn.

Som samlare av knäppa artnamn kan man möjligtvis fälla en tår.

Men får jag bara ha kvar förvånad trägnagare och förväxlat dödsbud är jag nöjd.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.