JAG HAR STÅTT I KANTEN AV EN kraftledningsgata i en timme kanske, känseln håller på att försvinna i tårna. Marken är täckt av lössnö och det mulna vädret suddar ut alla konturer. Nästan alla, för plötsligt anar jag något som verkar ännu vitare än snön. En liten vessla rusar fram över snön för att plötsligt ta ett skutt upp i luften och dyka ner med huvudet före. Någon sekund senare tittar den upp en fot från ingångshålet. Upp igen och en ny rusning över snötäcket avslutat med en parabel och ett ljudlöst försvinnande. Tänk att kunna dyka djupt i det man nyss sprang på i full fart! Så där håller den på.

Under en vinterdag springer kanske tusentals vesslor i Sverige omkring på detta vis. Men för att få se dem göra det måste man vara på plats innan de gör det och vänta tills det sker. Så hängiven vesselspanare är väl ingen? Jag är det absolut inte. Detta är något jag får på köpet, en bonusupplevelse. Naturen är ju inte som på teve där lejon kastar sig över gnuer var femte minut och där David Attenborough hittar något spännande bakom närmsta sten. Naturen kräver tid och ger man den inte det ser man oftast ingenting upphetsande. Den som har bråttom kan till och med anse naturen enahanda och trist. För den som villigt ger den sin tid är denna brist på händelser kanske den största naturupplevelsen. Friden, känslan av att flyta in, de små händelserna i det stora lugnet.

FRAMME VID ETT TILLDELAT älgpass är min ritual oftast densamma. Ladda vapnet, se till att kikaren är lättåtkomlig, kolla radion, ta på mig fleecejackan. Allting görs så tyst som möjligt. Är det kallt drar jag igång en eld. Sen är det väntan, lyssnande och tittande. Jag sjunker in i naturen samtidigt som ögon, öron och näsa varseblir. Då börjar detaljer framträda. En kontemplativ avslappning där likväl sinnena är skärpta.

Snart är det dags för morgonens höjdpunkt. Rågbrödsmackan med stekt ägg, några kläm från kaviartuben och en kopp kaffe. Markinversionen släpper och dimman lättar. Livet är gott och naturen underbar. Händelselösheten är dock inte total. Meståget kommer nästan alltid på besök och medlite tur kommer en lavskrika, spillkråka eller några orrar.

Ibland händer det något riktigt dramatiskt. En slaguggla slår ner i en torraka. Den sitter en kvart och slår sen ut vingarna och kniper en sork tjugo meter från trädet. En gång brakade det till våldsamt i storskogen bakom mig och en fullväxt tjädertupp kom i rasande fart ut över myren med en duvhökshona hack i häl. En annan gång hade jag ett par stridande näbbmöss framför fötterna. Dramatiskt är det också när älgar plötsligt materialiseras i synfältet. Tänk att ett sådant stort djur kan röra sig så tyst.

– Det där kan du väl gå ut och uppleva med kameran, hör jag från andra naturvänner. Frågan är motiverad men svår att besvara. Skälen är flera och inget av dem är starkt nog som enda motiv. Vissa av dessa skäl kan heller inte förstås av alla och för de som inte förstår kan man inte förklara.

ÄLGJAKTEN GER MÖJLIGHET ATT lära känna människor med annan bakgrund, andra yrken och värderingar än dem man normalt möter. Den ger spänning, motion och en balja omärkt kravkött. Med åren har dock andra skäl blivit viktigare. Jakten ger ett legitimt skäl att för en vecka lämna alla dessa ?måsten? som nafsar en i hasorna. En vecka i naturens lugn och skenbara händelselöshet. Den ger inte minst bonusupplevelser just för att man är ute så länge, rör sig smygande och sitter så tyst och stilla. Ger jag inte mig och naturen denna tid skulle jag mycket sällan sitta behagligt dåsig framför en eld på morgonkulan med kaffekoppen i hand.

Jag skulle troligen heller aldrig få se en vessla dyka i snö.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.