Jordnära ordbrukare

PORTRÄTTET * Fram för mer debatt. Anders Munters tycker det är
alldeles för tyst i Sverige i dag. Särskilt om kemikalier.

Artikel 2006-4 Cecilia Bertilsson

Anders Munters hade som vanligt gått upp fem för att mjölka korna. Efter några timmars arbete tog han en kopp kaffe med sin fru Gunilla och fick då syn på den stort uppslagna rubriken på lokaltidningens förstasida: ?Skogsägare anmäld för hänsynslös avverkning?.

? Vilken stackare kan det vara sa Gunilla till mig, innan vi förstod att det faktiskt var vi, säger Anders och skrattar åt händelsen som skulle förändra Munters liv.

Anders är en man som lever efter filosofin att om man tycker olika, så ska man i alla fall kunna prata om det. Nu hade natur- och fågelvänner anmält ett skogsskifte som han fått tillstånd att hugga ner och han blev nyfiken på varför de reagerat så starkt.

? Så vi köpte ett medlemskort och gick på SNFs nästa möte. Där upptäckte vi att de hade mycket att lära oss. Och vi hade mycket att lära dem, säger Anders Munters som sedan några år nu är ordförande för Naturskyddsföreningen i Dalarna.

Anders har hämtat upp mig vid Dala-Järna tågstation i en skåpbil med den dubbeltydiga devisen ?Mjölk är näring? och under den bara någon minut långa färden till gården hinner han hälsa glatt, berätta lite om bygden och ge ett blandningsrecept för målarfärg i mobilen hem till gården. På gårdsplanen råder full aktivitet. Traktorer kör in hö och snickare bygger om ladugården. Mjölkgropen är på väg bort och ska ge plats åt två robotar som ska mjölka de över hundra korna. En investering i jätteformat.

? Och snart blir vi godkända som Krav-gård. Bekämpningsmedlen har vi slutat med sedan tidigare och nu tar vi också bort handelsgödseln.

Anders använder sällan ordet jag. Han säger vi. Och vi det är Gunilla och han. Under 45 år har det pågått ett ständigt samtal dem emellan samtidigt som de mjölkat kor, åkt på föreningsmöten, utvecklat gården och ätit middag. Allt delar de, utom Gunillas engagemang

i kommunpolitiken och Anders traktorkörning.

? Krävs det att jag ska köra traktor för att kallas jämställd, då vill jag inte vara jämställd, säger Gunilla som möter på trappen och Anders skrattar. Vi går in i köket i den gamla dalagården från mitten av 1800-talet. Den har nästan blivit riksbekant sedan Rapport var här

i våras och filmade bonden och miljövännen som hade så många åsikter om kemikalierna vi omger oss med i vårt dagliga liv.

Anders vet vad han pratar om. Hans första sommarjobb på 50-talet var att ta död på björksly i skogarna. Innehållet i handkannan hette hormoslyr. På 60-talet tog han och Gunilla över släktgården och lantbruksrådgivningen talade varmt för bekämpningsmedel som ett sätt att producera billig mat.

? Eller växtskyddsmedel, som de senare började kallas. Jag tror det var namnbytet som fick oss att tänka om. Hur kan ett gift som dödar växter kallas för skydd? Vi satte igång ett program inom LRF för mindre besprutning, säger Anders.

Redan för 15 år sedan försökte de gå över till ekologisk odling på gården, men då gick det inte så bra.

? På något sätt hade vi inte riktigt bestämt oss. Det ligger mycket psykologi i det där med att lyckas.

Mat har en så tydlig koppling till miljön. Det har Naturskyddsföreningen i Dalarna visat genom att samarbeta med Vasaloppet om att bara bjuda ekologiskt och rättvisemärkt kaffe till sina nästan 50000 deltagare och Leksands IF hockey om att servera mat som kommer från betande djur i trakten och inte körts långa sträckor och påverkat klimatet.

Att både vara bonde och SNFare tycker Anders är jättelätt.

? Också innan vi gick med i SNF hade vi grunnat en hel del på miljöfrågorna. Det borde finnas många fler bönder i SNF, säger Anders Munters som tycker sig se en risk i att föreningens framtoning kan bli för akademisk. Under riksstämman i juni framhöll han därför en bondekandidat till styrelsen.

? Även om akademiker vet mycket om jordbruk, så ser bönder som håller på med djuren och jorden dagligen saker på ett annat sätt. Det är lätt att bygga upp styrelser och strukturer med makt som blir för homogena, men det är de oheliga allianserna som är spännande!

Debatt utvecklar tänkandet, tycker Anders. Just nu är han engagerad i GMO-frågan och menar att varken LRF eller SNF tar i frågan ordentligt.

? LRF säger att GMO är framtiden, men konsumenterna vill ju inte ha den.

För Anders är det viktigt att prata om vad gentekniken ska användas till. När det gäller läkemedel är det inget snack, där är gentekniken självklar, tycker han men att odla GMO-grödor med pollen som sprider sig är ett riskspel han inte vill delta i. Han tror det är lätt att bli förförd av ny teknik. Att allt går så fort och att det är svårt att hinna sätta sig ner och tänka på varför vi har kommit till den här planeten; för att förstöra eller för att förvalta den?

För två år sedan fick Anders en ovälkommen tankeställare. Han hade dragits med en bihåleinflammation som aldrig ville ge sig och var inlagd på Falu lasarett över natten för att ta prover. När läkarna kommer in hade de en dyster diagnos: leukemi. Stillsam visserligen, men ändå.

? Jag som har bytt båda knälederna och sagt att det går väl an, så länge man inte har cancer. Så sitter man där med cancer i blodet. Och naturligtvis undrar man vad det beror på.

Anledningarna kan vara tre, har han tänkt under sina många ensamma timmar på traktorn. Gener, ålder eller kemikalier. Och det enda vi kan påverka är kemikalierna. Men som privatperson är det svårt att komma bort från alla kemiska duschar vi dagligen utsätts för, inte minst genom maten.

? Värst är potatisen. Bara på en procent av den svenska jordbruksmarken odlas potatis, men där används 40 procent av våra bekämpningsmedel, säger Anders.

Självklart är potatisodlingarna på hans gård ekologiska och han ifrågasätter lantbrukspressens etik och moral när de lever på annonser om besprutningsmedel. Han plockar fram Aftonbladet där hans tankar om kemisamhället slagits upp på en helsida och där kräver han att politikerna i EU ska ta det ansvar de faktiskt har. Men inte tar.

? På 70-talet kedjade Marit Paulsen fast sig i planen som skulle flygbespruta här upp i skogen i Malung. Då tyckte vi väl att hon var småtokig. Sen hamnade hon i EU och gick med på det ena och det andra, medan det är vi, här på gårdarna, som tänker på miljön. Det känns faktiskt lite konstigt, säger Anders Munters.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.