Även om vi inte känner det dagligen så förvärras många miljöproblem. Forskarna bakom FN:s Millennium Ecosystem Assessment visar att de globala ekosystemen skadats så allvarligt att kommande generationers försörjningsmöjligheter är i fara, och att förstörelsen hotar att öka. Av de 16 svenska miljömålen kräver samtliga ytterligare åtgärder för att kunna nås. Sju är nästan helt utom räckhåll. För skogen, gifterna, övergödningen, luften, försurningen, växt- och djurlivet och klimatet springer utvecklingen ifrån oss.

Trots det har miljödebatten länge gått på sparlåga, det visar bland annat SNFs undersökningar om partiledarnas opinionsbildning. Störst uthållighet har Göran Persson och miljöpartiets språkrör visat, medan Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg under den senaste mandatperioden utmärkt sig i andra riktningen. De har nästan inte alls berört miljöfrågor i tal eller debattartiklar.

Det gav dock stort avtryck när Alliansen i elfte timmen kom med sitt valmanifest. SNF välkomnar att förslag presenteras men tvingas ändå konstatera att manifestet är förvånansvärt tunt. Det saknar helt idéer på flera viktiga områden såsom kemikalier, avfall, biologisk mångfald och försurning. Alliansen lyckades inte ens slå fast ett gemensamt klimatmål.

Nu har förvisso miljöpolitiken alltid spretat inom borgerligheten, och centerpartiet, kristdemokraterna och folkpartiet – som av tradition satt miljöfrågan högt – har glidit betänkligt under den gångna mandatperioden. De tre partierna riskerar nu att hamna i det moderata bakvattnet då Alliansens manifest innebär en allvarlig försvagning av deras respektive miljöpolitik. Dessa partier gick en gång i bräschen för exempelvis skatteväxling. De insåg att miljöpolitik är en naturlig del av en effektiv marknadsekonomi och en given del av borgerlig ideologi. Folkpartiet har satt naturvården högt. Så sent som i maj gav centerpartiet näst bäst svar på SNFs frågor om nästa mandatperiod (se sid 49). Centerns eget valmanifest lyfter miljön som en av tre prioriteringar. Men inom Alliansen säger nu centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna nej till det mesta som är konkret och bra. Om Alliansen vinner valet kan fallet bli dramatiskt också på de miljöområden man ännu inte enats.

Även inom vänsterblocket finns problem och oklarheter. Socialdemokraternas valmanifest ägnar inte mer än en halv sida åt sitt gröna folkhem. Miljöpartiet var miljöbäst under mandatperioden och bäst i SNFs enkät inför kommande mandatperiod. Men samtidigt har partiet kompromissat med vissa löften de gav inför förra valet. Samarbetspartierna har förvisso fört en imponerande kemikaliepolitik och rejält ökat anslagen till biologisk mångfald. Men trots åtgärder går arbetet med hav, skog och klimat för långsamt. Hur samarbetspartierna vill gå vidare med kärnkraft, trafik, planering och naturvård är oklart. Splittringen om EU är också bekymrande. Utan Sverige skulle EUs miljöpolitik försämras avsevärt och miljön på sikt bli sämre. Ändå har miljöpartiet och vänsterpartiet inga trovärdiga alternativ till sina utträdeskrav. Hur ska detta hanteras i en eventuell regering?

Klimathotet och konsumtionsökningen i länder som Indien och Kina gör att vi står inför något som kan beskrivas som en ny världsordning. Det gör att miljöfrågorna kommer att växa framöver. Intresset har också ökat på sistone. Det syns i debatten, i media, och i partiernas delvis nyväckta ambitioner.

Den tydliga skiljelinjen går mellan moderaterna och de övriga. Moderaterna står yrvakna och oförmögna inför miljöhoten. Om de får stark makt blir miljön sannolikt sämre, såvida inte övriga allianspartier i en eventuell regering lyfter fram sin tidigare politik.

SNF hoppas att väljarnas stärkta miljöengagemang sporrar alla partier att utveckla sin miljöpolitik och presentera den tydligare. Detta är politikens utmaning kommande år.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.