Mumsig middag för många

I sommarhagen sitter 280 arter och väntar på middag. Plask. Där kom den. Komockan. Men mockorna har blivit annorlunda och färre. Liksom gästerna.

Artikel 2006-5 Johanna Starkenberg-Fröjd

KAROLINA VESSBY HÄMTAR EN röd plasthink, några plastskedar, en spade och en tesil på kontoret. Det är allt som behövs för att visa det frodiga livet i en komocka.

I hagarna vid Wiks slott, två mil utanför Uppsala, hittar vi vad vi söker. Marken förvaltas av Upplandsstiftelsen, där Karolina Vessby jobbar som projektledare. Kossorna som fridfullt går och betar i hagarna runt slottet ska hålla den tidigare åkermarken öppen.

En stor komocka ligger fastnitad mot marken. Ytan har stelnat och är täckt av små porer som går att se med blotta ögat. Karolina tar upp ett spadtag av den brungröna kletiga massan. En stank av gammal dynga retar näsborrarna. Fem flugor kommer surrande på några sekunder.

- Titta, där är en av mina absoluta favoriter, säger hon belåtet och pekar.

En liten mattsvart dyngbagge, mindre än en lillfingernagel, irrar omkring i resterna av sin middag. Som en av dem som blev kvar för länge på festen.

Karolina lägger dyngan i hinken som hon fyllt med vatten från sjön Ekoln alldeles intill. Efter en minut kryllar ytan av insekter som verkar undra vad som händer. Kossorna har flyttat sig närmare, de idisslar och glor nyfiket.

- Man vänjer sig vid lukten, konstaterar Karolina Vessby och fångar upp ett tiotal baggar i en tesil.

Hon började intressera sig för dyngbaggar som doktorand på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Efter sex år disputerade hon på institutionen för entomologi. Det har blivit många skämt genom åren om att hon haft ett riktigt skitjobb.

- Jag börjar nästan bli lite trött på det.

HON KAN KONSTATERA ATT antalet arter som lever i komockor minskar. En av de främsta orsakerna är ämnet avermectin, som finns i avmaskningsmedel till kor och hästar. När kreaturen avmaskats är den färska spillningen obrukbar för insekterna i upp till en vecka.

- De vuxna baggarna kan inte skilja mockor med avmaskningsmedel från andra. De äter och lägger ägg i alla. Eftersom äggen inte utvecklas till larver på grund av medlet blir det en fälla för baggarna, säger Karolina Vessby.

Kossornas och hästarnas bete har under de senaste femtio åren allt mer kommit att begränsas till mindre hagar runt gårdar med djur. Djuren betar på vallar, som är odlad betesmark. Färre mockor, och mer likartade mockor, har också blivit ett problem för dyngbaggarna. I dag är 29 av landets 64 spillningslevande dyngbaggar rödlistade.

- Många dyngisar vill ha sand, därför är det inte bra att allt färre sandiga marker betas, säger Karolina Vessby.

Hon tror också att hästarnas och kossornas kost påverkar vissa arters fortlevnad. Som den dyngexpert hon är börjar hon ingående berätta om mockornas olika kvaliteter, att spillningen ser olika ut beroende på var djuren betat. Hon beskriver en mocka som en stor tårta av näring som bara väntar på att bli uppäten.

När jorden varit näringsrik, och djuren dessutom fått kraftfoder, blir mockan lös och kletig. Då finns det lite dyngbaggar. En toppig och fast mocka tyder på en näringsfattig betesmark, och där finns det många baggar.

- En hög mocka med mycket fibrer gör att fler insekter trivs i mockan för det finns olika temperaturer och fuktigheter och alla arter kan hitta sin egen nisch. Somliga trivs i mitten på mockan, medan andra föredrar att vistas direkt under skorpan, eller i ytterkanten.

NÄR EN KOMOCKA DUNSAR till marken är det en signal till många insekter att det är fest på gång. De dras till mockan som danssugna strömmar till folkparken.

Flugorna är snabbast. De luktar sig till kalaset och verkar inte vilja missa en minut. De äter sig mätta, söker en partner och hinner i bästa fall lägga några flugägg. Det måste ske innan en skorpa bildats på komockan. För sedan kommer flugorna inte åt maten med sina mjuka äggläggningsrör.

Ungefär efter ett dygn har ytan stelnat. Strax efter gör de första skalbaggarna entré. En av de vanligaste är palpbaggen. Förutom att äta och lägga ägg gör de också de första smala gångarna som sedan underlättar för andra insekter.

Sedan kommer dyngbaggarna - vars favoritmat är just dynga. Eftersom de bara kan äta flytande föda behöver de färska mockor.

Det finns idag omkring 60 arter av dyngbaggar i Sverige, men antalet varierar i olika delar av landet. I bästa fall kan man hitta upp till åtta olika sorters dyngbaggar i en enda komocka. De vill äta sig mätta, träffa en partner och lägga ägg i gångarna som palpbaggarna har grävt.

- Dyngbaggar är sävliga och påminner lite om en folkabubbla till utseendet. De är jovialiska små kryp som är tacksamma för forskarna.

Kortvingarna är bland de sista att anlända. I gengäld stannar de lite längre. De är rovlevande insekter och äter alla ägg och larver som de kan hitta. Allra sist kommer fjädervingarna som tillhör gruppen svampätande skalbaggar.

Men efter två veckor är festen över. Då har mockan stelnat och de vuxna dyngbaggarna, som kan flyga, drar vidare till nästa ställe. Kvar blir larverna som fortsätter att leva i mockan. De kan bli lovligt byte för fåglar. De flygfärdiga dyngbaggarna, som ofta flyger i skymningen, kan bli en god middag för fladdermöss. Sedan tar svampar, maskar, gråsuggor och tusenfotingar och hoppstjärtar över.

Kossorna har tröttnat och vandrat en bit längre bort för att beta, de slänger bara en loj blick lite då och då. Någon enstaka mocka faller med ett smack till marken.

- Det är svårt att se hur förlusten av en enstaka art påverkar hela ekosystemet, säger Karolina Vessby.

När man däremot ser att även artsammansättningen av vanliga arter förändrats sedan 50-talet, att arter som då var vanliga är mycket ovanliga i dag, finns det skäl att bli orolig.

- Det tyder på att hela ekosystemet ändras, säger hon.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.