Annons

Säkert som berget

TEMA - slutförvar * Helt säker slutförvaring av utbränt bränsle var en förutsättning för att den svenska kärnkraften skulle få byggas ut på 70-talet. I dag verkar ett par hundra arbetstillfällen väga tyngre än strålningsrisker hundratusen år framåt.

Skribent Mats Hellmark

SVENSK KÄRNBRÄNSLEHANTERINGS platsundersökning i Forsmark är inne på slutspurten. Ett borrlag jobbar snabbt och effektivt i det stilla vinterregnet. Metallrör efter metallrör skjuter i väg ned i det tusen meter djupa borrhålet. Stödfoderrör för att mätinstrumenten ska hamna rätt, förklarar borrchefen Göran Nilsson.

Vi står vid borrplats nummer sju, 500 meter ovanför det planerade slutförvaret för svenskt kärnbränsle.

SKB, kärnkraftsindustrins avfallsbolag, har satsat 30 år av forskning och PR på att ta fram en metod och hitta en lämplig plats. Om två år ska man ansöka till regeringen om att få börja bygga. Antingen här eller i Oskarshamn.

Kommunerna slåss om äran, men mest om de arbetstillfällen och investeringar som följer med. Totalkostnaden för avfallshanteringen beräknas till 70 miljarder kronor i dagens penningvärde. Slutförvaret ger 200 jobb i drift, betydligt fler under uppbyggnadsskedet.

I november förra året inledde SKB ansökningsprocessen med att begära tillstånd för en anläggning där bränslet ska kapslas in. En ?tjuvstart? som fick skarp kritik från miljöhåll.

– Ett försök att kortsluta svensk miljölagstiftning. Man vill ge sken av att slutförvarsmetoden är säker och i det närmaste redan godkänd. Inget kunde vara mer felaktigt, kommenterade Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG), en paraplyorganisation där bland andra Naturskyddsföreningen ingår.

I ett stort tält en bit från borrplatsen förvaras borrkärnor från hela området. Kilometer efter kilometer av grårosa stenstavar. Göran Nilsson och undersökningens platschef Kaj Ahlbom visar stolt upp meterlånga sammanhängande kärnor från fyra år av undersökningar.

– Jag har aldrig sett berg som är så förutsägbart, så fattigt på sprickor, säger Göran Nilsson och talar om hur spännande det vore att få se slutförvaret förverkligat under den egna livstiden. Facit finns ju där nere.

För Kaj Ahlbom är suget nog ännu större. Han började jobba med slutförvaret 1978, som 27-åring. I dag är han 55.

– Och vi har fortfarande inte bestämt oss. Ändå är det många som undrar varför SKB har så bråttom ?

TID ÄR ETT RELATIVT BEGREPP. Ingen miljöfråga visar det tydligare än den om hur kärnavfallet ska hanteras. Minst 100 000 år måste ett slutförvar skydda människor och ekosystem från radioaktivt läckage. En istid, kanske flera, kan vi räkna med under perioden. Backar vi lika långt i tiden hamnar vi ungefär då våra förfäder utvandrade från Afrika.

Men 100 000 år kan också framställas som en kort historisk parentes. Kaj Ahlbom tar mig med 50 meter ned i berget, till ett förvar för avfall med låg radioaktivitet. Här deponerar SKB material som förbrukade filter och utbytta komponenter från kraftverken. Men förvaret är också, hur märkligt det än kan låta, en turistattraktion. Till och med länets näst största, efter Uppsala domkyrka. Hit ordnas guidade turer, särskilt för kommunens egna invånare sommartid, och i ett bergrum finns en utställning om den metod för slutförvar av kärnbränsle som SKB valt att satsa på: KBS-3 (KBS står för kärnbränslesäkerhet).

Första föremålet är en mycket lång tidsaxel, proportionell till bergets ålder: 1,8 miljarder år.

– Jämfört med det är 100 000 år bara den här lilla biten, ungefär som skyltens tjocklek.

Bilder från Clab, mellanlagret för använt kärnbränsle i Oskarshamn, visar hur avfallet förvaras i bassänger i väntan på slutförvar. En svensk kärnreaktor producerar årligen mellan 15 och 25 ton högaktivt avfall. Efter användning blir bränslet starkt radioaktivt och måste kylas och skärmas av. I dag finns cirka 4000 ton i Clabs bassänger. Om dagens reaktorer drivs i 40 år blir det drygt 9000 ton avfall att ta hand om.

I en monter visas själva kärnbränslet, centimeterhöga cylindrar av urandioxid som sedan innesluts i stavar och samlas i fyra meter långa bränsleelement.

Här finns också en fullskalemodell av en kapsel för KBS-3-metoden, med gjutjärnsinsats runt de använda bränslestavarna och fem centimeter tjockt kopparhölje för att förhindra korrosion. De fem meter långa och 25 ton tunga kapslarna ska sänkas ned i deponeringshål i bergtunnlar 500 meter under ytan med sex meters mellanrum. Därefter ska hål och tunnlar fyllas med bentonitlera som sväller vid vattenkontakt. Principen är att flera barriärer ska skydda mot läckage.

DÄR NERE I BERGRUMMET SER DET hela betryggande ut. Men det finns alltså de som tycker att SKB haft för bråttom. Eller åtminstone låst fast sig för tidigt vid en metod.

Kritiken handlar bland annat om djupet: 500 meter under markytan är berget grundvattenförande. Om kapslarnas konstgjorda barriärer brister, exempelvis i samband med en istid, kan radioaktivitet läcka ut och nå ytan. I värsta fall så snabbt som på 50-100 år.

Ett alternativ som MKG skulle vilja se ordentligt utrett är metoden djupa borrhål. Med dagens teknik för djupborrning kan det vara möjligt att deponera kärnavfall på tre till fem kilometers djup.

– Salthalten ökar med djupet. Det ger en naturlig barriäreffekt. Så långt ned ligger vattnet stilla i miljoner år och saknar kontakt med ytan, säger MKGs kanslichef Johan Swahn.

Om man ändå skulle välja KBS-3-metoden så talar mycket för att platsvalet är fel, menar han. En amerikansk grundvattenexpert, Clifford Voss, som skrivit en rapport för Kärnkraftsinspektionens räkning, kom fram till att kustnära platser är sämst ur säkerhetssynpunkt.

– Vid kusten rör sig grundvatten uppåt i första hand. Lokalisering till inland och så kallade inströmningsområden är bättre. I sådana områden kan det ta upp till 50 000 år för grundvattnet att nå ytan.

Östhammar och Oskarshamn där platsundersökningarna genomförs har andra fördelar för SKB: här finns redan kärnkraftverk och hamnar. Och en befolkning som vant sig vid kärnkraft nästgårds.

– SKB jobbar väldigt effektivt på att bearbeta kommunerna till att bli positiva – ända ned till individnivå, säger Johan Swahn.

Säkerhet, spetskompetens och sysselsättning är nyckelbegrepp. I Östhammar delar bolaget ut en egen tidning till alla hushåll fyra gånger om året och bekostar ett gymnasium i Forsmark.

SKB LÄRDE SIG AV MOTSTÅNDET mot borrningarna på platser som Kynnefjäll och Almunge, och att de kommuner som först var aktuella för platsundersökningar drog sig ur en efter en. I dag är samhällelig acceptans lika viktigt som tekniken, menar Kaj Ahlbom.

– Vi hade ju märkt av motståndet där vi borrat i första skedet. Under resans gång insåg vi att vi måste väga in acceptans och öppenhet. Folk får inte känna att det finns en ?dold agenda?.

SKBs undersökningar visade att det inte fanns något enskilt berg som var väsentligt bättre än andra i Sverige. Istället finns det många ?tillräckligt? bra. Och en stor variation lokalt.

Det är här de sprickfattiga borrkärnorna i tältet kommer in. Ju tätare berg, desto mindre genomsläpplighet för vatten. På den fronten verkar det vara fördel Forsmark i kampen mot Oskarshamn. Eller? Enligt Johan Swahn kan ett torrt berg betyda att bentonitleran inte sväller som det är tänkt.

Och tätheten har en annan avigsida: den verkar medföra högre spänningar i berget.

NÄR JAG TAR UPP DISKUSSIONEN om djupa borrhål kommer Kaj Ahlboms motargument snabbt:

– Vi har utrett ett antal alternativ men inget har verkat bättre och då har vi släppt dem. Det gäller också djupa borrhål. Vi måste beskriva alternativet i vår ansökan, men många aspekter är tveksamma.

Han tvivlar på genomförbarhet och kontrollerbarhet. Det blir många mindre kapslar, vilket i sig ger större risker, och förmodligen ingen möjlighet till flera artificiella barriärer.

– Dessutom finns en grundläggande etisk dimension, men det är delvis min egen åsikt. Det blir nästan omöjligt att få upp bränslet igen. Vi ger inte framtidens människor möjligheten att göra något annat. Jag gillar inte riktigt den tanken. Hur kan vi påstå att vi vet bäst nu?

Återtagbarhet är en av de verkligt kniviga frågorna när det gäller kärnavfallet. KBS-3 kan sägas vara en kompromiss mellan möjligheten att komma åt avfallet och att stänga till om det. Kontrollerad ?torr? förvaring i grunda bergrum har också diskuterats som en ytterlighet i andra änden. Men är det realistiskt att tala om bevakning under så långa tidsperioder?

Hur som helst måste avfallet vara oåtkomligt för spridning, om inte annat för möjligheten att använda det till kärnvapen. Det är ett grundläggande säkerhetskrav i den svenska lagstiftningen.

JURIDIKEN KRING KÄRNKRAFTSAVFALLET är annars en sällsynt snårig historia. 1972 tillsattes en statlig utredning som gav kärnkraftsindustrin hela ansvaret medan staten enbart ska övervaka. 1977 beslutade riksdagen att kärnkraften bara fick byggas ut om reaktorägarna kunde visa hur en helt säker slutförvaring skulle gå till, den så kallade villkorslagen. Industrins svar blev en snabbfix – på nio månader tog man fram KBS-1, föregångaren till dagens metod.

Metoden fick hård kritik, bland annat för att man inte kunde visa att det fanns berg som uppfyllde kraven. Det som hände sen var att staten sänkte ribban. Kritiska organisationer ströks från remissrundorna, villkorslagen ersattes av den mildare formulerade kärntekniklagen 1984. Helt säker slutförvaring var inte längre ett krav, det räckte att industrin kunde visa att man ägnat frågan forskning och utveckling och att regeringen bedömde den som lovande.

När SKB nu ska söka om tillstånd för förvaret gör man det enligt flera olika lagar: de viktigaste är kärntekniklagen, strålskyddslagen och miljöbalken.

I november höll Kasam (Statens råd för kärnavfallsfrågor) ett seminarium om beslutsprocessen där flera ledande miljöjurister menade att miljöbalken och dess krav på miljökonsekvensbeskrivning underskattats. Bästa tillgängliga teknik ska användas för att skydda människor och natur, och förvaret måste anläggas på bästa möjliga plats. Miljöjuristen Staffan Westerlund menade att själva huvudprincipen för en miljökonsekvensbeskrivning är ett förbud mot att i förväg binda upp sig i viss riktning, ungefär det som SKB gjort med KBS-metoden.

Miljödomstolarna kan alltså sätta käppar i hjulet. Men regeringen kan också välja att köra över dem.

– Juridiken kan fördröja så att bättre underlag tas fram. Men med så mycket pengar och prestige investerat i KBS-metoden kommer det att krävas mycket politiskt mod för att sätta stopp, säger Kenneth Gunnarsson i Österbybruk, några mil från Forsmark.

Han är ordförande i OSS, Opinionsgruppen för säker slutförvaring i Östhammar, den mest aktiva gruppen inom nätverket Avfallskedjan och en av dem som står bakom MKG.

Rötterna finns i den gamla Folkkampanjen mot kärnkraft. Men OSS är ingen bred antikärnkraftsrörelse. De engagerade är få och kärnkraftens vara eller icke vara tar man inte ställning till. Målet är att säkra den miljömässigt bästa lösningen för avfallet.

Men i de kärnkraftspositiva kommunerna Oskarshamn och Östhammar är det illa nog att ställa kritiska frågor om avfallshanteringen. OSS och MKG får kritik för att de ?förhalar genomförandet?.

– Men det känns som om vi börjar få rätt nu. Juristernas kritik på Kasam-seminariet är sånt vi hävdat från första stund: att det var fel att ansöka om inkapslingsanläggningen först, att SKB inte redovisar alternativ ordentligt och att bolaget styr samråden för hårt.

Med hundratusen år av radioaktiv strålning i vågskålen borde det inte vara omöjligt att vänta tio till för att fatta rätt beslut, tycker han.

– Vi får inte reducera kärnavfallsfrågan till teknik och näringspolitik. Det handlar om etik, om vårt ansvar för framtiden – både lokalt och globalt, säger Kenneth Gunnarsson.

Själv kommer jag att tänka på den där tidsaxeln nere i bergrummet igen. Vad skulle tio år motsvara? Några atomer längst ut i kanten?


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i