Snabba ryck på Runmarö

I början sörjde Fredrik Sjöberg det försvinnande landskapet på Runmarö. Två decennier senare ser han naturens snabba förändring med andra ögon. Som den där morgonen då bävern dök upp ur vassen.

Artikel 2007-2 Fredrik Sjöberg

DET VAR EN TIDIG MORGON, den 25 maj i fjol. En vanlig onsdag. Klockan var halv sju; solen gassade från klarblå himmel och bortsett från svalorna var allt ännu fullkomligt stilla. Jag satt med kaffet på terrassen som vetter ut mot sjön - Uppeby träsk - en sedan århundraden uppgrundad havsvik, numera sötvattensjö, på Runmarö, i Stockholms skärgård. Nästan på dagen 20 år tidigare kom vi hit, och stannade. Också den gången låg sjön som en grönsvart spegel. Mycket är förändrat, men inte det. Och just då, där, i morgonsolen, hände något avgörande. Inte för ön, men för mig. Sällan har ett möte varit mera oväntat.

Den kom simmande inifrån vassen och ruggen med kaveldun i viken vid hembygdsgården och höll rakt ostlig kurs, tvärsöver sjön, i riktning mot Böteberget. Jag trodde först inte mina ögon. Mycket har jag sett genom åren; rådjur och älgar har simmat förbi, och fåglar förstås av alla sorter. Nakenbadare med, för den delen, och kanotister. Överraskad har jag blivit många gånger, ibland förundrad. En vinter¬morgon, till exempel, hade någon hasat ut en stor brun sopsäck på isen, fast när jag kollade på den i kikaren såg jag att det alls inte var en sopsäck, utan en havsörn som satt därute i dimman. Ibland på somrarna står fiskgjusen på abborrgrundet, med vatten upp till midjan, eller vad det nu heter på en fågel. Allt kan hända här - men detta var bara för mycket. En utter hade inte förvånat mig, för den är på väg tillbaka efter många långa hårda år. Men en bäver! Här? Var i hela friden kom den ifrån?

Återstod problemet att bli trodd.

Frun och barnen är lojala. De tror snällt på allt jag påstår mig ha sett och kan i trängda lägen rent av simulera intresse för mystiska flugor och andra kryp som korsar min väg. Värre är det med grannarna, särskilt en på motsatta stranden som är barnfödd i Norrland, en luttrad skogsman och jägare. Jag mötte honom

i kanten av ett gärde samma dag.

"Jag såg en bäver i sjön i morse", sa jag.

"En bäver?"

Mer sa han inte. Men tonfallet uttryckte resten och i kombination med ett knappt skönjbart leende, helt kort bara, lämnades inget utrymme för tvivel om att han nog helst ville se den bävern själv innan saken kunde anses avgjord. Det finns mycket mink härute i havsbandet, och man kan ju ta miste, särskilt i motljus. Bäver har såvitt känt aldrig funnits på ön. Möjligen i urtiden, men inte vad någon minns eller tror sig veta. Och visst har den ökat på senare år, makalöst, från inga alls i landet 1922 till våra dagars 100 000 eller så. Men ända härute? Redan samma kväll råkade jag i tvivel. Kanske hade jag sett fel i alla fall.

MEN DET ÄR KÄNSLAN som räknas. Mitt möte med bävern den där morgonen räckte för att framkalla en fundering som redan låg latent och malde, en tanke om tiden och landskapets oupphörliga förändring. Om oron och fördragsamheten. Vi hade vid den tiden ganska nyligen fått hit några vild¬svin till ön från gud vet var, som nu förökar sig med friskt humör och väcker heta känslor. Man ser dem aldrig, men de kan konsten att förvandla vissa torr¬ängar till något som påminner om pansarskjutfältet på Utö; dessutom sägs de ha specialiserat sig på att äta orkidérötter. Döda dem! Fältropet ljuder unisont på bygden. Vad ska man säga? Ja, och sedan stod det inte på förrän dovhjortarna dök upp, en hel hjord som gått i sjön under en mindre lyckosam drevjakt nere på Nämdö och sedan simmat ända hit, via Munkö. Så lyder i alla fall den trovärdigaste förklaringen. Konspirationsteorierna tror jag inte på.

Vad vi vet har inga lodjur kommit än - lösa rykten, inte mer - men förändringen är ändå mer än bara märkbar. Faunan, floran, landskapet som helhet. Och nu, när detta skrivs i september 2006, pågår de största skogs¬avverkningarna på länge. Dinosaurieliknande skördare äter sig fram genom skogarna, dygnet runt. Strålkastarna spelar i natten och marken vibrerar när timmerbilarna kör förbi på grusvägarna. Tjugo år är mycket i en människas liv. I naturen, så tänkte jag mig, är denna tidsrymd inte stort mer än ett ögonblick. Men nu är jag inte lika säker längre. Tjugo år är mycket också i landskapet, i alla fall bra mycket mer än jag anade när vi kom hit.

I BÖRJAN VAR VARJE FÖRÄNDRING ett hot, delvis tror jag på grund av att botaniken var det som lockade först. Jag fick tag i en gammal inventering - Kärlväxtfloran på Runmarö - publicerad 1931 i Svensk Botanisk Tidskrift, som förtecknade gott och väl 600 arter, och tillsammans med en god vän som också bor vid sjön ägnade jag så några somrar åt att söka upp alla dessa gamla växtlokaler. Det var ett många gånger spännande och roligt äventyr, men lika ofta ledsamt och ständigt en påminnelse om småbrukens död efter kriget. Allt höll på att växa igen. Många arter var borta, ännu fler på väg att vika ner sig. Då, i mitten av 80-talet, fanns ännu den siste bonden kvar på ön; han hade några kor och får och plöjde ibland halvt planlöst någon gammal åker i skogen, där äldre tiders ogräs levde kvar. Korndådra, skatnäva, nattglim och murgrönsveronika, för att bara nämna några i mängden.

Just ogräsen blev en förbindelselänk till ett landskap som skulle försvinna, som jag sörjde, fastän jag aldrig såg det själv, utan bara de sista resterna. Jag anlade ett ogräsland i trädgården, ungefär av samma skäl som andra samlar allmogemöbler och utslitna redskap från bodar och infallna ladugårdar. Trevligt men vemodigt. Somliga arter såg jag bara en gång, ibland endast i ett enda exemplar, som rödmire, på en åker man därefter aldrig mer plöjde. Borta. Och jag grämde mig; svor över älggräs och granar där ängsklockan växte och sedan försvann, slipade lien och slog här och var, för att hålla emot. Majviva, slåtterblomma och kärrspira var liksom aristokrater, värda mycket mer än andra. Så tycker jag fortfarande, fast jag blev ganska tidigt som vaccinerad mot alltför överspända värdeskalor.

Just älggräset spelade en roll i detta, och brudbrödet, de båda arterna i släktet Filipendula, varav den förra gynnas av bondekonkurser och kväve¬nedfall, medan den senare frodas där marken är hävdad. En annan sommar: Vi skulle slå en strandäng. Hembygdsföreningen hade engagerat sig; vi var några öbor och sommargäster som ställde upp för att hjälpa till under ledning av en botanist från fastlandet. Om jag minns det rätt ingick hävden av den där ängen i någon form av examensarbete som hon höll på med. Hur som helst, hon ledde evenemanget och började med att berätta lite om vilka arter som gynnades av att vi slog med lie som förr. Jag lyssnade med ett halvt öra, för jag visste rätt väl vad som växte där, men hajade till när hon kom fram till släktet Filipendula.

"Två arter", sa hon.

"Den ena ond och den andra god."

Språket avslöjar oss, vår molande oro, hela tiden. Som den betydligt vanligare, men lika dumma värderingen i ont och gott av traktens fåglar - där storskarven framstår som djävulens påfund. Få arter har expanderat mer under de senaste tjugo åren, men här på ön finns inga yrkesfiskare den kan konkurrera med och reta, så det kan inte gärna vara annat är förändringen i sig som skrämmer. Hastigheten. Samma sak gäller för häger och korp, om än i annan skala. Varför inte också tranan och sångsvanen? De fanns inte här när vi kom hit. Nu ser man dem hela somrarna, och kanske de häckar fast ingen vet var. Sånglärkan bor inte längre här, det är sant, men örnen är tillbaka. Gråsälen likaså. Det har verkligen gått fort. På gott och ont, som sagt. Och jag vet att vi har spanska sniglar i byn, men jag kan lika fullt fördra det mesta. Sorgen över ogräsen har förbytts i ljusa minnen.

Alternativet var grämelse. Förresten kanske vildsvinen ger de ettåriga ogräsen ännu en säsong. Vi får se. Bara nu ingen tror att jag vill provocera, eller springer andras ärenden. Också jag ogillar dumhet och rovdrift i vinstmaximeringens namn, men det faktum att ön jag bor på har bytt vegetation inom loppet av en mansålder eller två låter sig inte förklaras med mindre än att man överger alla förenklingar på temat rätt och fel. Floran och faunan och bondlandets skönhet har alltid varit en delvis oavsiktlig bieffekt av diverse, vanligen ganska prosaiska nödvändigheter. Värderingen beror på tidsperspektivet.

I VIKEN VARIFRÅN bävern kom simmande står i dag en hundraårig alskog med osedvanligt grova träd och högstubbar fulla med sällsynta svampar och urskogsinsekter som kan värderas mycket högt i kraft av sin sällsynthet, också i ett europeiskt perspektiv. Vid en annan sjö på ön finns i en liknande strandskog en av Sveriges rikaste lokaler för den rara orkidén knottblomster. Rena vildmarken, kan man tycka, ända tills man inser att de där alkärren uppkom i slutet av 1800-talet som en direkt följd av att bönderna kunde kvittera ut rundliga stats¬bidrag för sjösänkning. En mardröm för det tidiga naturskyddet. Säg, vad skövlades inte då? Överallt sprängde man diken, och när sjöarna väl var sänkta - förstörda sa många - gav inte så få markägare fan i alltihop och lät slyskogen ta över. Hundra år var sedan allt som behövdes. Att hugga dessa skogar nu är snudd på kriminellt.

När så småningom bönderna efter andra världskriget började bli färre för att slutligen försvinna helt och hållet från marginella jordar som denna ö, påbörjades en liknande berättelse. Trist förstås i många stycken - allt blev ju mörkare och tystare - men ändå inte värd att sörja hur länge som helst. Så gott det går försöker jag istället glädja mig åt sälgar och aspar

i bortglömda diken; de är gamla nu och hyser en fauna som väl alltid har funnits men kanske ändå är rikare nu. Inte förrän i år fann jag den första blåoxen på ön. I tjugo år har jag letat. Myskbocken och ädelguldbaggen tycks mig bara bli vanligare för varje år som går. Alltid något.

En del av den skog man hugger nu är snabbvuxen gran och tall på gammal åkermark som fick växa igen strax efter kriget. En ren välgärning. Nog hugger man också äldre skogar på skiften där ingen har odlat sedan svedjornas tid, och jag tänker inte brista ut i lovsång, för man kan alltid önska mer av sparade aspar och evighetsträd, men jag sörjer inte. För tjugo år sedan hade jag kanske gjort det, men inte nu. Och jag blir heligt förbannad när djupt okunniga hobbyanarkister från Stockholm i namn av "Ekologisk intifada" skickar anonyma hot om attentat mot markägare och gubbarna som hugger. Den rädslan leder ingenstans. Allt man stoppar är den konstruktiva dialogen.

Jag får ofta frågan var den kommer ifrån, min fördragsamhet med också ganska drastiska förändringar. Så mycket till svar har jag väl inte, bara försök till förklaringar på detta gamla slitna tema: tidens flykt. Jag hamnade i miljörörelsen på 70-talet, när i princip alla kurvor pekade käpprätt år helvete, på den tiden då det verkligen fanns all anledning i världen att bli både rädd och förtvivlad. Därefter den långsamma vändningen. Många trender hade vänt redan innan vi kom hit, och ännu flera sedan dess. Möjligen ska man inte underskatta den entomologiske artjägarens glädje i klimatförändringens tid. Jag menar, hade klimatet i stället blivit kallare, skulle det säkerligen ha varit svårare att le, även om nu fästingarna hade varit färre. Som det nu är tenderar mångfalden att öka. Under de första femton åren på Runmarö såg jag inte en enda bålgeting, och ingen större dagsvärmare. Nu är båda vanliga. Och vinterflicksländan flyger i mars. Till och med körsbärsfuksen har återvänt efter en svacka på nästan hundra år. Fjärilarna har över huvud taget klarat igenväxningen förunderligt bra. Undantag finns, men de är trots allt få.

Dessutom är jag uppvuxen med skövlingen, den besinningslösa. Rena kriget, faktiskt. Jag har bott 20 år på ett annat ställe också, nämligen, i Västervik, nedåt kusten. Min pappa är fotograf där, och han specialiserade sig redan i början av 50-talet på att dokumentera stadsmiljöer, snart nog med inriktning på sådana som förstördes eller fullkomligt försvann. Särskilt 60-talet var en period när ivriga och starka byråkrater kunde jämna hela stadskärnor med marken. Gamla träkåkar från 1700-talet ansågs vara av noll och intet värde vid sidan av parkeringshus och själlösa centrumkomplex. Västervik var ingen undantag. Ständigt pågick rivningar. Grävskopor och pålkranar ackompanjerade min barndom - och svordomar över alla idioter som inte begrep att gamla hus kan ha ett värde.

Jag lärde mig två saker. Först och främst att motstånd lönar sig. I Västervik hejdades de grövsta excesserna innan det var för sent; svordomarna lönade sig, men först när de slipades och gavs en inramning av politiskt opinionsarbete. Ungefär som i miljörörelsen, senare. Det andra jag lärde mig tog mera tid, ja, decennier, och det var att staden som nästan förstördes med tiden återtog sin skönhet och mycket av sin forna harmoni. Delvis för att jag vande mig, så var det säkert, men delvis också för att de byråkrater och andra man i vredesmod kallar idioter endast sällan är just det. Ofta fanns en tanke, som inte bara handlade om snabba pengar. Somligt var faktiskt helt i sin ordning att riva. Och risken att man ska göra om de värsta dumheterna är numera inte särskilt stor. Det gäller även, tror jag, många misstag som sånär lät bitterheten vinna när hela mitt landskap stod på spel. Här som där.

En annan möjlig förklaring är givetvis att jag bara börjar bli gammal.

DET BLEV I ALLA FALL INTE bävern. Eller det vet jag förresten inte, men den försvann. Att vara ensam bäver på en ö i havet kan inte vara någon höjdare, så kanske drog den vidare i hopp om bättre lycka någon annanstans. Dessbättre först efter att ha visat sig flera gånger och, bäst av allt, redan första natten ha demonstrerat sina talanger för min tvivlande granne genom att fälla ett av hans finaste träd i strandkanten. En planterad pil, väldigt stilig. Snittet var av kirurgisk precision.

Timmerbilarna mullrar i bakgrunden. Någonting säger mig att människor länge än kommer att flytta till Runmarö för att leva där landskapet är som vackrast. Det kommer dock aldrig att vara sig likt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.