Tragedin i norr

Ingen annanstans i Sverige har naturvården pressats så hårt som i Norrlands inland. Patrik Nygren och Björn Mildh är ärrade kämpar som sett fler hyggen än de flesta.

Artikel 2007-2 Carl-axel Fall

ÄVENTYRSLUSTA FÖRDE UT Patrik Nygren till avsides fiskevatten redan i unga år. Vägen dit gick allt som oftast genom fin gammal skog. Grova, gamla träd med förvridna grenar klädda i hänglavar och döda, mossbeklädda stammar på marken. En miljö som satte sig i hans själ. Mystik och trygghet på samma gång.

För 10-15 år sedan kunde han ännu hitta sådana härliga skogar lite varstans. I dag - ja, hur är det i dag?

Patrik och hans fru Martina har hyrt en silverfärgad jeep för att ta mig ut i skogslandet som ligger väster om kuststäder som Skellefteå och Piteå. Skogsland? Jo, visst finns här skog, men den ser inte ut som den gör i gamla filmer eller på vykort. Nästan all skog är planterad eller möjligen frösådd. Ungskog. Här är faktiskt en gammal tall med grov barkbåtsbark en raritet.

Patrik rattar genom klenstammiga risskogar och hyggen.

- Här, en bit innanför kusten, har det huggits kolossalt sedan 80-talet. I dag är de mest typiska miljöerna artfattiga plantager med träd som är 6-7 meter höga.

Numera får man hugga träden när de blivit 70-80 år. För inte länge sedan högg man inte träd yngre än 150 år. Skogsbruket har förvandlat landskapet till något helt annat än vad man lockar turister med. Och det är inte små arealer vi talar om. Här skulle gott och väl ett par Gotland kunna ritas in.

- Det största problemen är överavverkningarna och de dåliga naturvärdesbedömningarna, säger Patrik Nygren som inventerat över 300 hyggen och avsättningar i Västerbotten för Naturskyddsföreningens skogsnätverk.

Med överavverkning menar Patrik helt enkelt att det huggs för hårt. De sista öarna av gammelskog faller.

I Skellefteå kommun, där vi nu befinner oss, är endast 0,5 procent av skogen avsatt för reservat. 0,2 procent har klassats som nyckelbiotop. Den skyddade skogen är bara en muslort i detta väldiga land. Ingen annanstans i Sverige har naturvården varit så tillbakapressad som här.

- Det har varit mycket lättare att få fram skydd för de fjällnära skogarna, de är billigare att skydda, säger Patrik.

Utanför bilen far hyggena förbi. Det är höst. Men även under andra omständigheter skulle detta landskap signalera stor plåga.

- Ni i södra Sverige vet inte vad som pågår här, säger Patrik och stannar till vid ett vid ett stort hygge som ligger 3-4 mil väster om Skellefteå.

Vi kliver ut i den sumpiga terrängen och följer en liten bäck. Patrik hukar sig vid första bästa stubbe och börjar räkna årsringar.

- Den här tallen hade en tuff start. Efter de första 70 åren hade den bara blivit nio centimeter tjock. Sen sköt den fart och blev, ja nu ska vi se, jo 233 år.

Trädet stod först under ett annat större träd. En dag blåste det stora omkull och vår gunstling fick livsrum och kunde skjuta fart. Ända till för ett år sedan då Holmens folk kom och högg ned det och mängder andra därtill.

- Detta var en av de äldsta skogarna som fanns kvar i hela regionen. En flerskiktad skog med höga naturvärden, den skulle ha skyddats. Men man högg.

- Skogsbolagen har miljarder av bortförklaringar för att sådana här naturvärden inte bedöms rätt, säger Martina Ny¬gren.

Jag får se flera hyggen som detta. Många stubbar.

De dåliga naturvärdesbedömningarna ger Patrik huvudvärk. Vi åker till en skog som avsatts som nyckelbiotop - vilket det inte är.

- Se här, rätt trist skog. Här finns inga gamla, grova träd eller döda träd. Det är helt fel att tala om höga naturvärden här, medan man högg en mycket fin skog på ett ställe strax härintill - en nyckelbiotop.

NÅGRA KILOMETER BORT, stället heter Storliden och ligger en mil väster om Burträsk, besöker vi en skog så som Patrik vill ha den. Rikligt med garnlav i de grova träden, vridna tallar, grova döda stammar på marken under mossan. Vi hittar bland annat gammelgransskål och rosenticka - signalarter för en skyddsvärd nyckelbiotop.

- Detta är en klockren nyckelbiotop, men inte klassat som en sådan. Det är visserligen avsatt, men det borde ha ett riktigt skydd. Skogsbolagens folk kan inte göra naturvårdsbedömningar. Man blir minst sagt deprimerad, säger Patrik Nygren.

Bolagen ska avsätta fem procent av sitt innehav. Det är oerhört viktigt vad som avsätts. Vid sidan av länsstyrelsens naturreservat och skogsstyrelsens biotopskydd är det den viktigaste naturvården. Men Patrik menar att bolagen avsätter för lite och ofta bara sådan skog som är ointressant för skogsbruket på grund av låg tillväxt. Enligt länsstyrelsen har bara 2,5 procent avsatts i Västerbotten. Länet är sämst av alla landets län när det gäller naturreservatsbildning. Endast 0,7 procent av skogen nedanför fjällområdet är avsatt för reservat. Områden med biotopskydd räknas i promille.

- Jag ser detta som en nationell tragedi, ändå är det egentligen bara småviltjägarna som är upprörda. De är de enda som har kvar kunskapen om den riktiga skogen.

Patrik har haft sina duster med bolagen. Både Holmen och Sveaskog är certifierade av FSC, Forest Stewardship Council, vilket innebär att de ska bedriva sitt skogsbruk enligt vissa miljöregler. Men bolagen bryr sig inte om FSC-reglerna. FSC är bra i teorin men inte i praktiken, menar Patrik.

- I flera fall har miljörevisorerna hållit med mig när jag påpekar brister i naturhänsyn. Men nästa år har samma brister ändå återkommit. FSCs revisorer är inte fria och de gör bara stickprovskontroller på hyggena.

Patrik är less på FSC. Hans vrede över sakernas tillstånd fick honom att tappa gnistan.

- Jag mår dåligt bara jag hör ordet FSC. Om inte miljö¬rörelsen lämnar FSC kommer jag inte att fortsätta min kamp för skogen.

OM PATRIK NYGREN HAR hamnat i en svacka som skogskämpe så kämpar Björn Mildh, som bor i Piteå, fortfarande på.

Han har en bakgrund som barnläkare, är metodisk och envis. Han har skrivit hundratals brev till bolagscheferna. En del går till Sveaskog, en del till SCA, en del till länsstyrelsen, andra till skogsstyrelsen med kopia till miljöministern.

- Jag är från mitt yrke van att resonera med folk. I början var jag vänlig när jag pratade med bolagscheferna här, men jag upptäckte att de såg vänlighet som en svaghet. Nu är jag tuff.

Björn Mildh gör ofta turer i södra Norrbotten med sin vita Volvo 245a. Han vet, liksom Patrik Nygren, hur skogsbruket fungerar i verkligheten. Hans dom är lika hård.

Vi åker förbi en del "skådebrödshyggen" utanför Piteå, nära Rokån. Ett miljöcertifierat hygge ska ha en del gamla träd kvar. Och här nära riksvägen finns grovbarkade tallar lämnade, en del högstubbar och gamla grånade stammar på marken.

- Här vågar de inte fuska. Vore det så här skulle jag inte bråka.

Så svänger vi in på småvägar och vi är snart i andra landskap. Öppna, renrakade åsar med enstaka spretiga granar här och var. Detta är ställen som ytterst få besöker. Men de skulle ge ögonvärk hos de flesta.

- Så här gör Sveaskog ofta. De sparar på sin höjd några ynkliga tunna granar som snart blåser omkull. I stället tar de ut de grova träden. Nära de stora vägarna sköter man sig hyggligt, inte här, se bara.

Detta är ändå ett FSC-certifierat hygge. Enligt FSC ska minst tio stormfasta träd lämnas per hektar. De ska lämnas för fri utveckling under nästa generation och bli så kallade evighets¬träd eller naturvärdesträd. Här har man bara lämnat några sjuka pinnar.

Björn pekar ut hur de tagit allt, ända ned till bäcken och långt inpå vätorna.

- Ett hygge blir aldrig bättre än den man som sitter i skördaren. Du får betalt för hur många kubik som ligger vid vägen efteråt. Avtalen driver på. Men detta sker ändå med bolagschefernas goda minne. Det skulle inte vara svårt för dem att få hyggena korrekt snitslade, huggna och kontrollerade efter reglerna. Men i stället råder samförstånd kring den hårda linjen: Ta vad som finns!

JAG FÅR SE FLERA SÅDANA HYGGEN. Ruttjebäcken, Reurivare och Tallberget. Vid Dippavägen har man inte kalhuggit, men plockat ut 300-åriga tallar vilket tar bort naturvärdena och gör det fritt fram för avverkning senare. Brutaliteten är vardag, menar Björn.

2005 var skogsstyrelsen och skogsutredningen här på en rundresa. Då visade Sveaskog bara bra hyggen och bra avsättningar. Björn Mildh var med och ville leda gruppen till standardhyggen. Men det fanns inte tid.

Vid några tillfällen har Assi-Sveaskog faktiskt fått bakläxa. Tack vare Björn.

- Men det är ändå bara noteringar i kanten. Det finns så få som följer upp verkligheten efter skördarna. Och FSCs revisorer hamnar så lätt i bolagets klor. Det är bolaget som betalar dem.

Björn Mildh är 100 procent säker på att bolagen häruppe ofta överträder FSC-reglernas intentioner.

- Men det är en sak att ha rätt, en annan att få rätt.

Han är dock inte säker på att det vore klokt för miljörörelsen att lämna FSC.

- Nästan alla inklusive jag själv är tveksamma till hur FSC fungerar. FSC är som en bred landsväg. Man borde köra på mitten, men bolagen vill hela tiden köra så långt ut på sin kant som de bara kan. Vi har varit naiva och blivit lurade. Men att lämna FSC vore ett stort steg. Går vi ur kan vi aldrig göra det ogjort. Jag hoppas på att FSC-rådet kommer upp hit i juni och att vi ska få fram tydligare regler.

Det finns ingen myndighet som granskar efterlevnaden av FSC. Länsstyrelsens folk har sett åtskilliga övertramp, men det är inte deras uppgift att kontrollera systemet.

Nyligen presenterade Sveaskog en översyn av hur bolaget följt FSC-reglerna i Norrbotten för hyggen tagna under 2006. Enligt undersökningen får FSC-certifieringen överlag bra betyg så när som på två punkter. Det lämnas för få högstubbar och Sveaskog brister i dokumentationen.

Undersökningen, som är beställd av och betald av Svaskog, kommer att granskas med lupp av miljövården. Ändå kan den nog ses som ett tecken på att Sveaskog faktiskt vill bättra sig på hyggena.

ALLVARLIGARE ÄR DÅ ATT Sveaskog försöker komma undan när det gäller vad som ska klassas som nyckelbiotoper. Det finns områden som inventerats av både länsstyrelsen och Sveaskog. Länsstyrelsen i Norrbotten bedömde att cirka 75 procent av den äldre skogen har höga naturvärden. Sveaskog hamnade på halva den nivån.

Björn Mildh har kämpat hårt exempelvis för att den gamla skogen på Svartberget ska få stå kvar. Den finska ekologen Olli Manninen och skogsprofilen Mats Karström i Jokkmokk har slagit fast att området har nyckelbiotopsklass. Och Svea¬skog har bestämt sig för att avvakta.

- Svensk Skogscertifiering ska titta på området i sommar igen, sen får vi se, säger Lars-Erik Bergström, skogsskötsel¬ansvarig för Sveaskog Norrbotten. Han menar att det är vanligt att bedömningarna om skogsområden skiftar.

Bolaget har sedan en tid lovat att avsätta 20 procent av sitt innehav i norr för naturvården. I praktiken har dock mycket lite hänt. Sveaskogs ekologer i Stockholm vill väl, men de tycks inte få med sig cheferna häruppe.

Björn Mildh har hört Sveaskogs naturvårdschef, Stefan Bleckert, säga många bra saker.

- Jag har förtroende för honom men inte för de andra häruppe.

Björn Mildh vill inte stoppa näringen, men han vill att den ska kunna visa upp ett godtagbart ansikte. Sverige är, förutom Ryssland, det land som har störst areal naturskog, det ger oss ett ansvar.

- Men näringen utnyttjar sin samhällsposition för att komma över det sista. Det gör mig upprörd. Jag vill värna gammal naturskog och jag vill att FSC-reglerna följs. Jag kommer fortsätta att kämpa tills det börjar regna järnspett.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.