Vilse på Pannkakan

Pannkakan är en liten plätt djungelliknande alskog i södra Värmland, tillräckligt stor för att gå vilse i en stund. Här har ett antal lövskogsberoende arter funnit en tillflyktsort i väntan på att resten av skogslandskapet ska bli beboeligt igen.

Artikel 2007-2 Mats Ottosson

ORMBUNKARNA STÅR SOM fontäner ur marken. Humlen vräker sig upp längs gråalarnas stammar. Vi går i kolonn längs en stig som är nästan utraderad av klorofyll, det dryper och droppar om den regnvåta grönskan, kläderna är blöta inpå bara skinnet, kameran är igenimmad och vi känner oss som utsända av National Geographic på en strapatsrik expedition i en regnskog.

I själva verket befinner vi oss i det lilla naturreservatet Pannkakan i Värmland.

Denna svårtillgängliga lilla ö i gränssnittet mellan Klarälven och sjön Lusten är känd för två saker. Hackspettar och mygg. Båda finns i rekordmängder. Här har alla svenska hackspettsarter setts (gråspett och tretåig hackspett endast tillfälligt), och här finns vissa somrar stickmyggor i sådana mängder att det kan få den mest hårdhudade att drabbas av panik.

Vill man tränga djupare in i Pannkakans biologiska mångfald; se förbi mygg och hackspettar och bakom de regnvåta buskagen av druvfläder, hägg och brakved - hamnar man snabbt i långa latinska artlistor över översvämningsberoende mossor och vedlevande svampar och skalbaggar, listor lika svårgenomträngliga som själva grönskan.

Platsen blir lättare att förstå och tillägna sig om man byter perspektiv från det lilla till det stora och betraktar väggarna och taket i det här livsrummet. Gråalarna. De tål bättre än andra trädarter att tidvis stå i ett vårkallt fotbad av översvämmat älvvatten. Unga spolingar på väg upp trängs med gamla ärrade jättar i olika stadier av nedbrytning. Somliga är så grova att man inte har en chans att nå runt dem i ett famntag.

- Jag har aldrig sett så stora gråalar någon annanstans, säger Dan Mangsbo och klappar en av jättarna som man klappar en kär gammal ardennerhäst.

Dan är vår vägvisare, utan honom skulle vi snart vara vilse i pannkakan. Han bor i brukssamhället Deje på andra sidan älven, har utforskat ön sedan barnsben och förundras ännu över platsens karaktär:

- Det är något tropiskt över hela området.

Gråalskogen är basen för den biologiska mångfalden i reservatet. Träden får åldras i orörd frid, till gagn för vedsvampar och därmed vedinsekter och därmed hackspettar. Och så har det alltid varit, Pannkakan har aldrig avverkats sedan marken vi står på såg dagens ljus, vilket i och för sig med geologiska mått mätt var alldeles nyss. Den låglänta delen av ön, själva naturreservatet, har skapats kontinuerligt under de senaste tvåhundra åren.

SJÖN LUSTEN LEVDE ETT stillsamt liv en bit vid sidan av Klar¬älvens fåra, när en av traktens godsherrar i början av 1700-talet fick för sig att gräva en liten kanal i sin herrgårdspark, belägen mellan älven och sjön. Älven tackade för lillfingret och tog hela handen. Under en ovanligt kraftig vårflod på 1760-talet plöjde den rakt genom parken och vidare ut i sjön. I den sandiga jordmånen vidgades den smala kanalen snabbt till en bred älvfåra. Plötsligt var Lusten en del av Klarälvens vattensystem.

Mellan sjön, älvens gamla fåra och de nya in- och utloppen i sjön bildades en ö - Pannkakan - som för varje år växte sig allt större i takt med att älven byggde ny jungfrulig mark av sedimenterad sand där den mynnade i sjön. De låglänta delarna av Pannkakan - själva naturreservatet - består helt av mark som bildats efter älvens snedsteg för drygt 200 år sedan.

Om den nya älvfåran var ett streck i räkningen för den lokale godsherren så var den en fullträff för Värmland i stort. Lusten bildade nu ett perfekt flottningsmagasin dit timret från skogarna i norr kunde ledas in och sorteras, ungefär som renar i ett renskilje.

Pålarna från timmerskiljet står fortfarande kvar i vattnet, vi såg dem när vi kom över sjön tidigt i morse (eftersom det inte är tillåtet att gå på järnvägsbroarna som förbinder ön med fastlandet är båt enda sättet att ta sig hit). I den regngrå gryningen var pål-ruinerna en suggestiv syn, som om rester av en sjunken civilisation stack upp ovanför vattenytan. Och ungefär så är det.

En gång jobbade 200 personer här. Säsongsarbetarna kom från alla delar av Värmland varje vår, som flyttfåglar. Nu finns ingenting kvar. Dan Mangsbo minns hur brandkåren satte eld på hela arbetarbyn när verksamheten upphörde

i början av 1980-talet. Då hade han redan smugit längs stränderna i flera år och spanat på arktiska vadare som rastade på timret som täckte sjön som ett golv.

Åren därefter är särskiljbara inte i första hand som årtal, utan som "det året då vi såg den första mindre flugsnapparen på Pannkakan" eller "hösten med alla hökugglorna". Och än i dag är Dan Mangsbo förbunden med platsen. Han har just blivit utnämnd till tillsyningsman i reservatet.

PLÖTSLIGT HEJDAS VÅR VANDRING av ett taktfast tiggläte som överröstar svarthättornas varma tonräckor och stenknäckarnas lockläten. Hackspettungar. Pulsen stiger. På 1970-talet upptäckte man vitryggig hackspett på ön. Då fanns det flera revir i skogarna runt älven och sjön, och dynamiken fungerade: försvann en fågel fylldes luckan snart av en fågel från ett grannrevir. Men ett efter ett av fästena i trakten har fallit. Pannkakan är det enda stället som fortfarande uppfyller den vitryggiga hackspettens krav på mycket lövskog och mycket död lövved.

Vi står på behörigt avstånd från hackspettboet. Man måste stå på exakt rätt kvadratdecimeter av stigen för att se hålet genom lövverket. Dan konstaterar snabbt att det är ett större hackspett-bo, men vi blir stående ändå. Hackspettungarnas tiggläten berör en öm punkt.

Den större hackspetten är en bred generalist, en överlevare som verkar trivas i vilken slags skogar som helst. Den vitryggiga hackspetten är en smal specialist, som kräver exakt rätt sorts livsmiljö, annars får det vara. Om tidens storpotäter säger: anpassa dig eller dö, kommer den större hackspetten att anpassa sig, vitryggen att dö.

Detta är just vad som varit på väg att hända. Den vitryggiga hackspetten gillar just det slags lövrika "skräpskogar" som skogsbolag och de flesta andra skogsägare ogillar. När landskapet rensats från sumpskogar och lövbrännor har det samtidigt rensats från vitryggiga hackspettar.

Arten har därför i hög grad blivit en symbol för hoten mot den biologiska mångfalden i skogen. I alltför hög grad, menar Dan Mangsbo. Det handlar inte om en enstaka hackspettart. Det handlar om en hel liten värld. Det handlar om tusentals arter, alla sammanflätade med varann, som blivit marginaliserade och utträngda av ett övereffektivt skogsbruk. Nu sitter de i refuger som Pannkakan och väntar på den dag det blir möjligt att återbefolka resten av landskapet.

Men mycket bra händer nu, säger Dan Mangsbo. Toleransen mot lövträd och död ved i skogen har ökat. Både bolag och enskilda skogsägare gör frivilliga avsättningar av skog och anslagen för skydd och skötsel av värdefulla skogsområden har ökat.

- Jag tycker det finns hopp om att arterna på Pannkakan ska hitta tillbaka ut i det stora landskapet igen där de hör hemma, säger Dan Mangsbo.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.