Den vassa eggen

Leif Rooth jobbar åtta till fem. Som lieman. Man behöver inte vara stark som en oxe för att klara det. Men man måste ha en välslipad lie. Och förstå hur orkidéer får barn.

Artikel 2007-3 Mats Ottosson

LEIF ROOTH STANNAR UPP och ser ut över Stampmossens täta starrmatta. Det är tredje dagen. Med en hastighet av 125 kvadratmeter i timmen - kärret är svårslaget - kommer det att ta honom ytterligare två dagar.

Det är sensommar, det syns och känns. Slitna pärlemor¬fjärilar flyger förbi. De ser ut som tygflagor som blivit liggande ute i solen och blekts till oigenkännlighet.

Det sörplar om varje fotsteg när han börjar slå igen, stövlarna vill bli kvar i marken. Men Stampmossen söder om Strängnäs är inte vilken vattensjuk skogsmyr som helst. Den är ett av Sörmlands få rikkärr. Det kalkhaltiga grundvattnet uppskattas av ömfotade botaniska aristokrater, till exempel orkidéer som ängsnycklar och skogsnycklar samt Kung Karls spira som här har sin enda växtplats i länet. Kärret uppskattades också av tidigare bondegenerationer som hämtade vinterfoder till djuren här.

Numera är det länsstyrelsen som ombesörjer att Stampmossen hålls öppen. Och Leif Rooth är inhyrd för att göra jobbet.

Det är inget enkelt jobb. De hårda, lignin- och kiselrika gräsen och halvgräsen kräver skicklighet och perfekt bett i eggen. Den tuviga marken gör att man måste vrida och vända på lien hela tiden. Det korta bladet på hans lie passar perfekt här. Det sprutar tranbär om lien när han putsar tuvorna.

Leif Rooths lie har ett betydligt längre orv än den typiska järnhandelslien, den ergonomiska mardrömmen med rött metallorv. Det var när han för många år sedan hittade en lie med kort lieblad och långt orv av kvistfri ask i en konsum¬butik i Norge som han förstod hur en bra lie för ängsslåtter ska se ut.

Nu importerar Leif Rooth liknande liar och säljer dem till svenska slåtterentusiaster. Det är en del av hans brokiga verksamhet som mångsysslare i natur- och kulturvårdsbranschen. Arbetet spänner över allt från att göra vårdplaner för stora markområden (Strömsholms kanal och Sala Silvergruva är några aktuella exempel) via slåtterkurser till att själv slå med lie på uppdrag av både privatpersoner och myndigheter.

Han vaggar fram i väl upptrampade fotspår. Liar med tvåhandsfattning kom i bruk redan på senmedeltiden. Sedan dess har generation efter generation av slåtterkarlar och räfs¬erskor följt varann genom det svenska kulturlandskapet.

OCH SÅ GICK SLAGET FRAM: två dussin vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och en följande sin slåtterkarl.

Leif Rooth brukar sätta sig och läsa om det där stycket ibland. Det är ur Strindbergs Hemsöborna. Det tål att läsas om.

Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen: prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och halvgräs ...

- Tänk att få sätta lien i en sådan äng, det vore nåt, säger Leif Rooth.

Lieslåtter är gravt nostalgiframkallande för en viss sorts människor. Det är möjligt att Leif Rooth är en av dem. Men det är inte av nostalgiska eller museala skäl han går här på Stampmossen med sin lie. Ängarna och rikkärren behövs visserligen inte längre för vinterfodrets skull, men de måste ändå slås om vi vill behålla den hotade biologiska mångfald de härbärgerar. Att utföra det uppdraget är ett jobb vilket som helst, och det mest rationella (och dessutom trivsammaste) sättet att göra det är att slå med lie, menar Rooth.

VISST SKULLE DET GÅ FORTARE med en motordriven trimmer. Men resultatet skulle bli sämre. Fröer skadas och en hel del av gräset skulle malas till mos, och sörjan skulle bli kvar på marken och göda jorden till förfång för ängsfloran. Nej, ska det bli bra ska hela stråna kapas och tas bort i sin fulla längd, vilket bara skärande redskap kan åstadkomma, det vill säga slåtterbalk eller lie. Och här på Stampmossen är det för tuvigt och blött för att köra med slåtterbalk. Återstår lie.

Men snits med redskapet räcker inte. När man slår spelar stor roll. Man måste vänta så länge att de växter man vill gynna hinner få mogna frön som släpper från fröhusen. En annan avgörande detalj är hur man hanterar det slagna gräset när det torkat. Om man släpar bort höet på en presenning bär man också bort mängder av åtråvärda fröer från ängen. I stället ska höet bäras i famnen eller i en gammaldags höbåge. Då får man den rätta frödrösen, som Leif Rooth uttrycker det. Fröna skvätter som vigvatten över ängen, och välsignar den med ännu rikare blomning nästa år.

Leif Rooth har satt sig tillrätta på en tuva, lutat liebladet mot knäet och plockat fram brynet ur vänster benficka

(i högerfickan ligger en förpackning med första förband). Brynet förs i cirkelrörelser motsols.

- Häromveckan när jag satt och skulle bryna lien kom det två blåvingar och satte sig på handen. Det är vardagslycka.

Kärrspindlarna springer över de våta starrtuvorna. En bit bort reser sig de torra bruna fröställningarna från sommarens orkidéer. Det är lite märkligt, men de växer faktiskt extra rikligt just där Leif Rooth gått fram och tillbaka till skogsbrynet med höbågen på ryggen. Det finns en förklaring till det. Och den visar mer än någonting annat att det här jobbet handlar om mer än att kunna svinga en lie.

LEIF ROOTH TAR EN FRÖKAPSEL och tömmer ut ett rödbrunt stoft i handflatan för att visa. Malen kanel, ungefär. Orkidéfrön är nästan ofattbart små och hjälplösa. Ingenting får de med sig när de kastas ut i världen, inget livsuppehållande näringsförråd som gör att det kan börja gro på egen hand, som de flesta andra frön kan. De måste ha hjälp. De måste ha turen att landa i mark där de kan hitta svampmycel och bilda mykorrhiza. Bara när de är inloggade på svamp¬arnas vittförgrenade nätverk kan de små orkidéfröna börja växa.

För att detta ska fungera är det en fördel om någon trampar ner fröna i marken så att kontakt kan uppstå. Förr sköttes det av korna som efterbetade kärret när slåttern var avslutad. Men några sådana har inte funnits på länge på Stampmossen. Så Leif Rooth är ställföreträdande kossa och partnerskapsförmedlare.

- När jag går förbi fröställningarna brukar jag kicka till på dem så att jag får lite frön på stövlarna, säger Leif Rooth. Resultatet har inte uteblivit. För två år sedan växte här ett tiotal ängsnycklar. Nu är de åtminstone tre gånger så många.

Och de växer i hans fotspår.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.