JAG ÄR INGEN NATURLIGT GOD, ansvarstagande och högt moraliskt stående människa. Jag är, tyvärr, sådan att jag måste bestämma mig och sedan påminna mig själv hela tiden. Hela! I detta tidevarv av ständiga påminnelser om vart det hela barkar är det oerhört tröttsamt. Därför att det egentligen är omöjligt att båda äta kakan och ha den kvar. Jag är, tragiskt nog, mycket väl medveten, om allt. Trots detta lever jag i stort sett samma liv som den mest omedvetna. En miljö¬bil skjuter ju ingen hare, för att uttrycka mig i klartext. Det är ett liv i osanning och det är egentligen patetiskt.

I The New York Times LÄSER JAG om familjen Conlin-Beavan, bestående av pappa författare, mamma journalist och tvååriga dotter. Med sin lägenhet mitt på Manhattan som bas utför de under ett år experimentet ”No impact” – ingen påverkan. Lyckliga unge tänker jag, som inte kunde, fick eller behövde göra något annat än att hänga på när hennes föräldrar tog sitt stora beslut.

Reglerna är många men tydliga. Under året ska livet levas, som vanligt, med arbeten och fritid och allt vad det kan innebära förutom att; endast ekologisk mat ska förtäras. Födan ska dessutom ha odlats inom en radie av 40 mil från deras lägenhet. Ingenting (förutom mat) ska inhandlas. Inget skräp, inget avfall förutom komposten ska efterlämnas. Inget toalettpapper får förbrukas och inte heller några bensindrivna färdmedel. Elanvändningen är förstås kraftigt reducerad och kontrollerad. Familjen bor dock på nionde våningen och har gett sig lov att använda hissen, men de ”kompenserar” ekonomiskt sin elförbrukning genom att stödja olika ”gröna val”. Syftet, förutom att Pappan ska skriva vad han hoppas blir en bästsäljande bok, är att göra konkret verklighet av allt vi ju faktiskt vet om hur vi som enskilda individer, moderna och i allt större utsträckning storstadsmänniskor, behöver förändra våra sätt att leva för att, enkelt uttryckt – rädda världen!

Och jag läser och roas och avskräcks och förundras och avundas samtidigt som jag återigen vänder och vrider på frågorna om hur det kommer sig att det är så svårt för oss att stoppa den utveckling som sakta men säkert förgör vår värld? Varför förändrar vi alla inte våra sätt att leva? Vad är problemet? Varför når inte alternativen ända fram? Varför anpassas de inte från extrema fanatikers asketiska tilltag till den stora massans moderna konsumerande livsstil? Hur lång tid ska det ta? Hur svårt kan det vara?

Villighet sägs vara, om inte den enda, så i alla fall den avgörande drivkraften bakom all förändring. Vad som bygger upp en stark vilja är ofta en stark längtan. En längtan efter något annat, något bättre. En både hoppfull och dyster tanke utifrån det faktum att de mest drabbade av vårt samlade sätt att leva är – som vi ju alla vet – varken familjen Conlin-Beavan i New York eller vi här i Sverige utan de redan mest nödställda.

Men vad återstår då för mig, just nu, mitt i det välbärgade livet, med barn och hus och lån och nämnd (miljö)bil och jobb och resor. Kan jag luta mig tillbaka i min ”salongs¬holism” och döva mitt dåliga världssamvete med ytterligare förtäring av mitt ekologiska och rättvisemärkta kök och några fler autogiron till goda organisationer? Eller ska jag bestämma mig för att vara sann, mot mig själv?!

Alice Bah-Kuhnke,

generalsekreterare för föreningen Rättvisemärkt

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.