DEN SOM VILL FÅ BARNEN nyfikna på naturen gör klokt i att visa dem svamparnas värld. Den svarta trumpetsvampen är en av höstens sällsammaste uppenbarelser. De matt blåsvarta trattarna trängs ofta i stora klungor i halvskuggan under hasselbuskar. De torra, nästan skinnaktiga svamparna är utsökt goda, både färska och torkade. På franska heter svampen La trompette des morts, de dödas trumpet, ett vackert och träffande namn. Där blåsipporna blommar om våren spelar av någon anledning ofta de dödas trumpeter om hösten.

Att leta efter blomkålssvamp är rena skattjakten. Svampen är parasit och tar näring från tallar och tallstubbar. Därför växer den alltid tätt intill stammen eller en stubbe. Man får smyga runt i skogen som en detektiv och kika bakom träden! Om man upptäcker en, lyser den som en guldklimp. Då slår hjärtat en glädjevolt. Man får man bära hem den i famnen, som ett sovande barn. Blomkålssvampen doftar gott av ”skoaffär” och ”saltlakris” och är en underbar matsvamp.

Karljohan är en annan av svampskogens dignitärer. Det är en svamp vars popularitet bara ökar. I Italien och Frankrike är den närmast heligförklarad. Det är lätt att förstå varför. Den som skivar karljohansvampar tunt och torkar dem, har i ett enda slag räddat vinterns pastasåser. Egentligen heter svampen stensopp. Den fick sitt smeknamn efter den fransksvenske kungen Karl den fjortonde Johan, som älskade svampen. En kunskap som nog är rätt självklar för vuxna men knappast för dagens barn. Garanterat sann är historien jag hörde förra hösten, om dagisbarnen som läste om svampar och sedan gick ut i naturen för att leta. Plötsligt ser de en karljohan, och en pojke utbrister glatt: ”Titta, där står ju Johan Karlsson!”

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.