BARR OCH MOSSA KNASTRAR under fötterna, det råder eldningsförbud i hela landet. Men vid Storkolåsen några mil öster om Sollefteå står Skogsstyrelsen med bensindunkar, redo att tända på 75 hektar skog.

– Det är rena vansinnet! säger en kvinna som är ute med sin hund. Ingen får ens grilla korv, och nu ska de bränna upp hela skogen!

– Jo, nog är det lite vansinnigt, ler Tommy Westman som är skogsvårdsförman på Skogsstyrelsen i Ånge. Men vi försöker efterlikna en naturlig skogsbrand, fortsätter han, och då är det i torrt och soligt väder som det ska brinna.

Tommy berättar hur blixtnedslag antänt skogen sedan urminnes tider och att det är en viktig del i barrskogarnas ekosystem. När timmerindustrin gjorde skogen värdefull i mitten av 1800-talet blev det plötsligt viktigt att släcka bränder.

– I dag kan man säga att vi har utrotat branden. Snabba utryckningar och skogsbilvägar gör det svårare för den att spridas.

Längre hinner han inte. Det är dags att tända. Med en plastsnitsel kontrollerar Tommy vindriktningen en sista gång och med en kanna fylld av tändvätska lägger han en sträng av eld längs marken. Långsamt kryper lågorna över blåbärsriset. När elden når en torrgran går förvandlingen mycket snabbt från hemtrevligt knaster till explosivt sprakande. Tallen med sin höga krona och tjocka bark är anpassad för att klara skogsbränder, medan granen brinner som ett tomtebloss. Utan brand överlever inte tallen, eftersom granen konkurrerar ut den på de flesta marker.

NÄR BRANDEN KOMMER IGÅNG på allvar kan dånet bli öronbedövande. Redan nu småskriker vi till varandra, och inte förrän helikoptern är alldeles nära hörs smattret tätt över trädtopparna. Med en jättelik säck under sig tar den 850 liter vatten åt gången från en sjö i närheten, och tömmer över begränsningslinjerna. Helikoptern kan dock inte stoppa alla gnistor som sprätter iväg in i skogen på andra sidan brand¬gatan. Med stora vattensprutor på ryggen står Simon Olsson och David Arvidsson som gnistvakter inne i den täta gran¬skogen. De kisar genom röken för att se hur elden rör sig. De känner området väl, eftersom det är deras jaktmarker.

– Här blir bra älgbete sen, med rallarros och lövsly.

Men de är inte bara intresserade av det som går att jaga.

– Nej, det ska bli riktigt spännande att se arterna som kommer. Svedjenäva, brandnäva, tretåig hackspett, dyster barkskinnbagge, och de där kapuschongbaggarna ?

Artnamnen uttalas som en formel, men David och Simon vet vad de talar om. De har läst om de brandberoende arterna som nu har svårt att klara sig. Det är brandnävan, vars frön kan ligga i jorden och vänta i över hundra år. När fröna hettas upp över sextio grader aktiveras de och blommorna kommer upp året efter branden. Sedan är det den sotsvarta praktbaggen, som känner lukten av brandrök på mils avstånd. När det fortfarande pyr i myrstackarna sätter sig praktbaggarna vid dem, bara där kan de möta sina artfränder och para sig i värmen.

– Det vore ju otroligt om man fick se en bagge, säger David, och berättar att de ska stanna kvar och låta myrstackarna glöda så länge de vill. Det kan vara i veckor.

MARKÄGAREN JOHAN HEDBERG sitter omgiven av vänner, familj, lättöl och ballerinakex och ser sin skog brinna.

– Den här skogen har funnits i släkten sen slutet av 1800-talet, berättar Johan, som äger 4000 hektar skog och försörjer sig på att bruka den. Ändå tycker han inte att det känns svårt att se träden brinna.

– Nej, det har aldrig känts så bra som nu. Det är jobbigare att se hur landskapet utarmas av skogsbruk!

Johans intresse för brand väcktes 1987 på ett brandfält vid Oskarshamn, men det var senare, på en resa längs Pecorafloden i Ryssland som han insåg vilken roll elden spelat i barrskogen.

– Där nånstans, när jag såg ett helt urskogslandskap format av brand, började jag fatta att det inte är några få arter det handlar om, utan hela systemet.

År 2000 anslöt han sig till miljömärkningssystemet FSC, som kräver att skogsägaren ska avsätta minst fem procent av sin mark för naturvårdsändamål. Eftersom den skog som Johan Hedberg äger var hårt brukad så bestämde han sig för att bränna.

Då och då avbryts han av sonen Ola.

– Titta där, pappa!

En gran flammar upp. Granen med sina låga grenar kan göra branden mycket explosiv, och sprida elden upp till talltopparna. För att undvika toppbrand har Johan huggit bort en del av granen i förväg.

– Säg till helikoptern att bomba den här tallen, den måste överleva! Ola pekar på en grov tall, med vridna grenar i kronan.

Tallen har redan ett brandljud, ett spår av en tidigare brand. Den är minst tvåhundrafemtio år och har klarat de fem bränder som har härjat här sedan slutet av 1700-talet, enligt Johan.

– NU BLÅSER DET ÅT DITT HÅLL, Elisabeth! hojtar Johan glatt.

Elisabeth Serdin är också med och delar på kexpaketet, hon äger skogen som gränsar mot Johans.

– Nej, där får det vara stopp, säger hon bestämt. Hon tycker att det ska bli intressant att se vad som händer med brandfältet, men hennes egen skog ska inte brinna.

Det är mycket ovanligt att privata skogsägare gör som Johan, eftersom det kräver både engagemang och ekonomisk uppoffring. Skogsstyrelsen kommer att stå för 70 procent av bränningskostnaden, sedan skrivs ett naturvårdsavtal som ger Johan ersättning för att han avstår från att bruka området.

Den största arealen som bränns i Sverige står de stora skogsbolagen för, genom att de är anslutna till FSC där bränning är ett krav för den som äger över 5000 hektar. Dock handlar det framför allt om hyggesbränningar. För många av de brandberoende arterna räcker inte det, eftersom det är just den brända veden de behöver. Under de senaste åren har därför många länsstyrelser börjat använda brand för att sköta naturreservaten. Som regel tänder man på skogen utan föregående ingrepp, men i Västernorrland köpte länsstyrelsen förra året ett område där hälften av träden avverkades före branden.

– Det kan nog uppfattas som lite kontroversiellt att länsstyrelsen köper skog och avverkar, säger Thomas Rydqvist, som ansvarade för branden.

– Men i dag står ungefär fyra gånger så många träd i det här området som för hundrafemtio år sedan, förklarar han.

Det är en tallhed som naturligt brann med 30-40-årsintervaller, vilket gjorde skogen gles. De grova träden överlevde och växte sig grövre, det är sådana träd som fortfarande står kvar i dagens skogar som gammeltallar och torrakor. Avverkningen görs bara en gång, sedan ska området brännas ungefär vart fyrtionde år för att behålla sin karaktär.

Solen står lågt nu, och över brandfältet på Storkolåsen ligger en stor stillhet. David och Simon sitter på varsin stubbe och begrundar förödelsen. En bit bort faller en tall som fått rötterna avbrända, men annars är det tyst. En svart, kolnande, pyrande tystnad. Tunna rökpelare stiger ur stubbarna. Det är nu det börjar. Rökflugor svärmar i diset och tallarna ser ut över återtagna marker. De sotsvarta praktbaggarna kan vara på väg, och någonstans nere i jorden har kanske brandnävans frön vaknat.

NU BÖRJAR RÖKEN RULLA IN mellan träden, tjock och gulvit. Den för in samtalet på klimatförändringar, och om det är vettigt att frigöra tonvis med koldioxid på det här sättet.

Simon gnuggar sig i ögonen och funderar ett ögonblick.

– Njo, det är klart, säger han, men det är ju på andra områden det har gått snett, det är där det måste rättas till. Branden är ju ett naturligt skeende som har rätt att finnas till likaväl som vi har rätt att finnas.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.