Annons

Mot nya jaktmarker

Det var ur vreden och förtvivlan över det perforerade folkhemmet som Gustav Fridolins politiska engagemang väcktes. I dag vill han fortfarande förändra världen, men nu som journalist. Och så vill han äntligen lära sig lite mer om naturen.

Skribent Ann-Helen Meyer Von Bremen

HAN HAR RETAT GALLFEBER på många, den 24-årige Gustav Fridolin. Det är svårt att tro när han sitter framför en, utvilad efter semestern, nygift och avspänd. Han ger helt enkelt ett trevligt och lågmält intryck, men i politiken har han hållit en allt annat än låg profil.

När han som 19-åring kom in i riksdagen var bland det första han gjorde att kräva sänkta löner för riksdagsmän, vilket ledde till att han blev kallad för ”politikerföraktets trädgårdsmästare” av sina äldre kollegor. Bönderna hetsade han genom att som språkrör för Grön Ungdom driva en rad olika djurskyddsfrågor och han var en av dem som propagerade för den numera nerlagda Djurskyddsmyndigheten. Han förespråkade civil olydnad, genomförde också en sittdemonstration mot en pälsbutik och stödde som språkrör för Grön Ungdom ”planka nu”. Han har stridit för homosexuellas rättigheter, engagerat sig i Palestinafrågan och kämpade hårt för flyktingamnestin i fallen med de apatiska flyktingbarnen.

Han har tyckt och engagerat sig i känsliga frågor och därmed också dragit på sig mothugg, men med tiden även vunnit viss respekt. Men rasisternas hat mot honom är fortfarande starkt.

– Jag får ta det som en komplimang. En sån som jag är extremt farlig för de främlingsfientliga, eftersom jag har samma bakgrund men har valt en annan väg, säger han.

Gustav Fridolin växer upp i lilla skånska Vittsjö tillsammans med sin mamma, sina två större syskon och en styvfar. När 90-talets nedskärningar perforerade folkhemsbygget, hörde Gustav Fridolin till den generation som drabbades hårdast. Han såg hur skolan inte hade råd att anlita vikarier eller köpa nya böcker, hur sjukvården, där hans mamma vårdades på grund av stroke, fick allt mindre resurser och hur folk försvann ner i arbetslöshet.

– Många valde av att tackla detta med främlingsfientlighet och hade det inte varit för en rad slumpar, hade jag också varit där.

I stället blev det politiken. Han var elva år och hade tillsammans med tre kamrater fått som straff av sin lärare, att titta på en partiledardebatt på tv. Där pratade Birger Schlaug om nedskärningarna på ett sätt som de fyra killarna förstod direkt. Dagen därpå gick de alla med i Grön Ungdom.

Jag var också ung och arg en gång i världen, men för mig hade det varit helt främmande att gå med i ett parti. Varför gjorde du det?

– Min morfar tyckte också illa om politiker och jag är uppväxt med det, och miljöpartiet då var ett så tydligt anti-etablissemangsparti. De var väldigt alternativa.

Vid femton års ålder lämnar han skånska Vittsjö för att flytta till Stockholm och bli språkrör i Grön Ungdom. Fyra år senare kommer han in i riksdagen. Ytterligare fyra år senare bestämmer han sig för att sluta, något som väcker bestörtning. En så pass lovande politiker kan ju inte bara sluta. Men Gustav Fridolin deklarerade tidigt att han inte vill vara som alla andra politiker, inte bli en broiler, inte tillhöra den politiska klassen.

– Nej jag längtar inte tillbaka till politiken ett dugg. Jag har gjort min demokratiska värnplikt. Ibland kan jag längta efter att sitta tillsammans med många människor i ett rum och diskutera och jobba tillsammans, men då brukar jag gå till ABF-huset. Där sitter det alltid minst hundra personer och lyssnar och diskuterar något.

Nu har han i stället valt ensamvargens jobb, journalistens, något som han velat göra ända sedan han gick på gymnasiet. Sedan ett år tillbaka är han reporter på TV4, Kalla Fakta. Den granskade har blivit granskare, vilket återigen väckt rabalder och tvingat honom att försvara sig. Han har lämnat alla politiska uppdrag, även gått ur partiet, men säger samtidigt att han naturligtvis har kvar de åsikter som han hade tidigare, precis som alla andra journalister har sina åsikter.

– Som journalist är man väldigt mycket det jobb som man håller på med just nu, men jag har inte hunnit smälta eller teoretisera så mycket över vad en journalist egentligen är, överhuvudtaget diskuteras det rätt lite vad en journalist egentligen är.

Det tycker han är en påtaglig skillnad mot att vara politiker, där han menar att man hela tiden reflekterar över vilken makt man har, var den kommer ifrån och med vilken rätt man utövar denna makt.

Han vill fortfarande förändra världen.

– För mig handlar det om att ta fram det som makten försöker dölja så att medborgarna kan dra sina slutsatser, det kan vara ett sätt att förändra världen. Den stora beskrivningen av världen kan också göra det. Klimatfrågan är ju ett tydligt exempel på det.

KLIMATET TYCKER HAN ÄR DEN viktigaste miljöfrågan just nu, inte minst för att det är en rättvisefråga, eftersom det handlar om en liten grupp som gör av med mer resurser än alla de andra. Han tycker också att de demokratiska bristerna blir tydliga när många människor upplever att de inget kan göra för att rädda jordklotet. Hittills tycker han att klimatfrågan främst handlat om prat och att ansvaret till stor del har förskjutits till den enskilda människan som ska välja miljövänligt. Politiken har släppt ifrån sig sitt ansvar till konsumentens val.

– Det är självklart viktigt att vi alla är med och bidrar, men om vi nu talar om att minska utsläppen med 80-90 procent, så kommer det inte att hända något utan politiska beslut.

Själv försöker han och hans fru att leva så miljövänligt som de flesta gör. De källsorterar, försöker åka mer tåg, men det blir inte alltid som de tänkt och då får de dåligt samvete.

– Men enbart det dåliga samvetet kommer inte att föra miljö¬frågan framåt. Därför behövs det en politisk agenda.

Lite dåligt samvete har han också för att han håller på att ta körkort, men det är en förberedelse för att flytta ut på landet. De vill söderut och ut på landsbygden. Han längtar efter att lära känna naturen på allvar. Till skillnad mot många andra inom Grön Ungdom var han vare sig fältbiolog eller särskilt kunnig om naturen. Tvärtom är han uppväxt med asfalterad väg utanför huset.

Men han har hittat ett sätt som han tror ska hjälpa honom att knäcka koden till naturen, han har tagit jägarexamen för han tror att det är viktigt med ansvarsfulla jägare för att vårda flora och fauna. Att bedriva jakt i Stockholmsområdet är dyrt, men han har möjlighet att jaga i Skåne där hans biologiska pappa äger lite mark.

Det kan tyckas lite oväntat för en person som varit djurrättsaktivist och stöttat veganrörelsen, men så är han heller ingen person som alltid gör det förväntade.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Ann-Helen Meyer Von Bremen
Artikeln publicerades i