VATTEN ÄR EN BRISTVARA i Indien. På många håll i landet har människorna svårt att ens få tillgång till WHOs minimirekommendation på 20 liter per person och dag. Samtidigt ligger vattenkonsumtionen hos textilindustrin enbart i staden Tirupur på 90 miljoner liter – om dagen. Och mer än 600 miljarder liter vatten från indisk textilindustri sköljs årligen ut i åar, sjöar och hav som avfallsvatten. Detta får givetvis effekter. De boende längs floden Bhavani i Coimbatore-distriktet fick hudsjukdomar av att dricka flodens vatten och missväxt när de bevattnade sina grödor. Anledningen var textilfabriken SIV Industries uppströms, som slutligen fick stänga. Textilstaden Tirupur i södra Indien har blivit en tickande miljöbomb.

Samtidigt flyttar varje dag mängder av människor in till Tirupur från övriga Tamil Nadu. De flesta är fattiga, analfabeter och i desperat behov av jobb. Av de 700 000 personer som bor i staden har en kvarts miljon kommit utifrån. Överallt syns skyltar som ”Labour wanted” eller ”Employment opportunities” – till skillnad från många andra städer i Indien. Delvis positivt förstås, men naturen i området påverkas rejält, och arbetarna – som inte kan läsa eller känner till sina rättigheter – utnyttjas ofta.

På organisationen Save, Social Awareness and Voluntary Education, berättar man att det bara är huvudleverantörerna inom textilindustrin som kontrolleras, inte underleverantörerna.

– Dessutom fungerar inte lagarna i Indien; polisen bryr sig inte. Viljan att agera mot företagen saknas också, eftersom de skapar jobb, säger Kennedy, en av organisationens talesmän.

Därmed förvärras också miljöproblemen. Bönderna använder sig av förgiftat vatten till bevattning av sina jordar och fiskdammar, varpå grödor och fisk¬ar dör. Bönderna klagar sedan till politikerna, som då stänger fabrikerna. Men snart klagar fabriksägarna och politikerna öppnar fabrikerna igen. Textilindustrin genererar ju trots allt arbetstillfällen.

VANDANA SHIVA, känd miljöaktivist som bland annat kämpar mot storföretagens försök att patentera urgamla indiska växtarter, pekar på hur Indiens tillväxt fått förödande konsekvenser för miljö och människor:

– Ju mer vi mekaniserar, desto mer fossila bränslen använder vi. Den moderna textilindustrin förgiftar både luft och vatten enormt.

Vandana Shiva påminner om hur Indien i alla tider använt så kallade khadis, eller handvävda kläder av hand¬spunnet material. Detta upphörde emellertid under britternas ockupation, då engelsmännen började tillverka och sälja moderna västerländska kläder, som de dumpade priserna på. Klädmonopolet utgjorde ett sätt för britterna att behålla den ekonomiska makten över Indien. Efter frigörelsen började indierna dock återinföra khadis.

– Men, säger Vandana, nu är vi tillbaka vid de kläder som Wal-Mart marknadsför, snarare än de kläder vi själva tillverkar och väljer. Detta får hemska effekter på miljön.

ETT HUVUDPROBLEM är alltså att Tirupurs fattiga befolkning är så beroende av klädindustrin för arbete och löner. Ett annat är att tillverkningen är långt¬ifrån hållbar.

Kennedy på Save hjälper oss att hitta företaget Shakthi Clothing, som exporterar till H&M. Företaget är stort och allting utom accessoarerna är ”in-house”, det vill säga, företaget färgar, syr och trycker kläderna utan att involvera underleverantörer.

– Shakthi har funnits i 14 år, och vi har sammanlagt 1 700 anställda, berättar managern C Yogesh Pai, inte utan stolthet i rösten.

Shakthis fabrikscampus Bloomsburg har stora och fina lokaler. Varje produktionslinje är märkt med en sifferskylt, och sedan rad efter rad med symaskiner och kontrollbord där de anställda arbetar. Varje linje sträcker sig flera hundra meter i lokalen.

Efter bara någon minuts besök på fabriken ringer dock Shakthis verkställande direktör upp managern, som säger att vi måste avbryta besöket:

– H&M är vår viktigaste kund, och vi skulle vilja att ni först fick tillstånd från dem för att besöka fabriken.

Vi tvingas avbryta. Vid ett senare tillfälle möter vi två före detta arbetare på Shakthi – Ravichandran och Selvakumar. De förklarar att arbetsvillkoren är tuffa:

– För ett tag sedan strejkade 450 arbetare just på Shakthi, säger Ravichandran.

– Därefter förlorade de jobben, fortsätter Selvakumar.

Vi träffar de tidigare anställda på ett café i närbelägna staden Coimbatore. De arbetade fram tills ganska nyligen på Shakthi, men slutade efter att de förlorat en löneförhandling. De fortsätter sin berättelse:

– Vi arbetade 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Och tre gånger i månaden var vi tvungna att arbeta extra hela natten mellan lördag och söndag, för att kompensera att vi skulle vara lediga under söndagen. Det strider mot indisk arbetslag.

Jag ringer H&Ms presskontakt Katarina Kempe i Sverige. Hon tackar för att vi uppmärksammat missförhållandena men säger att alla fabriker som deltar i tillverkningen av H&Ms produkter måste ansluta sig till företagets uppförandekod. Den gäller både leverantörerna själva och deras underleverantörer.

– Årligen görs närmare 2 000 fabriks¬besök, varav en tredjedel är oannonserade, säger Katarina Kempe.

Vid H&Ms senaste kontroll av fabriken, i september 2006, upptäcktes både för mycket och för dåligt ersatt övertid i fabriken.

– Men vi kommer att följa upp och kontrollera detta, hävdar Kempe.

Tre månaders övertidsersättning har nu betalats ut retroaktivt till Shakthis anställda, efter att H&M framfört krav på detta. Vad gäller massuppsägningarna skulle dessa enligt Kempe ha skett på grund av arbetsbrist.

Katarina Kempe konstaterar att det förekommer problem hos leverantören Shakthi, men att H&Ms policy är att stanna kvar och förbättra så långt det går om leverantören är samarbetsvillig.

Enligt professor MA Jeyaraju på det ansedda jordbruksuniversitetet Gandhigram i Tamil Nadu är färgerierna de mest förorenande industrierna inom textiltillverkningen. I Tirupur släpper de ut smutsigt vatten från sina färgnings- och klorblekningsprocesser direkt i floden Bhavani. Dessutom använder de timmer som bränsle i ugnarna där tygerna kokas, vilket leder till avskogning och stora utsläpp av växt¬husgaser.

VI FÖRSÖKER BESÖKA andra klädfärgerier, men grindvakter och managers fattar misstanke och låter oss inte komma in. Vi ser dock tillräckligt redan från utsidan. Utanför färgeriet Point Textiles ligger väldiga högar med timmer i väntan på användning i färgkokningen. Mil efter mil runtomkring industrin växer dock bara sly. Och alldeles nedanför fabriken är floden Bhavanis vatten miss¬färgat och kemikalieskummigt.

Det finns lyckligtvis textilföretag i Tirupur som lyckats bättre i sitt arbete kring miljö och arbetsvillkor. Klädfärgeriet Reliance, som levererar infärgat tyg- och trådmaterial till bland annat KappAhl, är ett sådant.

– Vi återanvänder 90 procent av allt vatten, säger kemiingenjören Manikandan stolt.

Resten renas tillräckligt för att kunna släppas ut i den närbelägna floden, med undantag för en liten del slagg som får slutförvaras inne på området.

– Du får gärna berätta hur vi ska åter¬använda även detta, säger han uppfordrande till mig.

Inom Reliances produktion används heller inte timmer för att koka upp vatten till färgningen, utan i stället kastade kokosnöts- och cashewnötsskal.

Två svenska företag som länge arbetat med etisk och miljövänlig klädtillverkning är Linum i Uppsala och AD Design i Falkenberg. Linum startades av Sven Kempe, som i mitten av 60-talet åkte som volontär till Indien. Inom volontärprojektet träffade han en fattig sandaltillverkande indisk familj, vars produkter Kempe ville börja sälja i Sverige:

– I dag har vi jobbat ihop i mer än 40 år, och aldrig behövt något skrivet kontrakt.

Det indiska familjeföretag som Kempe arbetat med har i dag vuxit till en textilindustri med 1 500 personer, kallad Emperor Textiles, som exporterar till Kempes eget företag Linum. På Emperor återanvänds 94 procent av färgningsvattnet, och inget smutsvatten släpps överhuvudtaget ut i floden. Emperor var ett av de tre första företagen i Tirupur med att införa så kallad omvänd osmos (se faktaruta härintill) i reningsprocessen för fem år sedan.

Tillväxt och hållbarhet i förening alltså. Men har då inte även ohållbara företag rätt i att de trots allt skapar arbetstillfällen? Sven Kempe svarar:

– Läderindustrierna i Tirupur brukade köra de argumenten länge, men sedan stängde myndigheterna alla deras förorenande garverier över en natt. Och då blev det en väldig fart på industrierna att ställa om till miljö- och arbetarvänlig produktion!

AD Design är ett klädföretag som leds av Annika Dahlström och produktionen är helt igenom ekologiskt hållbar. Dessutom för Dahlström långsamt men försiktigt in etiska riktlinjer i klädtillverkningen i Indien:

– Det går inte att som svensk komma och säga ”så här ska ni göra”, menar hon. Bättre att vara ödmjuk.

EN VIKTIG VATTENDELARE inför framtiden skulle vara om svenska och andra utländska företag börjar ställa miljömässiga och etiska krav på de indiska underleverantörerna. Annika Dahl¬ström är i det avseendet optimist:

– Många leverantörer har kämpat och gått under, men för oss som är kvar verkar det äntligen ha vänt. Det har blivit modernt med ekologiska och rättvisemärkta kläder.

Professor M A Jeyaraju på Gandhigrams jordbruksuniversitet är något pessimistisk, och bekräftar Vandana Shivas bild av de indiska klädkonsumenterna som likgiltiga.

Han menar att Indien faktiskt inte alls kommit till det stadium där konsumenterna börjat uttrycka någon ”makt” och börjat välja sina inköp mer omsorgsfullt, med hänsyn till miljö och arbetarvillkor.

– Men, tillägger han, om organisationer och allmänhet skulle gå samman för en bättre miljö och bättre arbetsvillkor, då kan situationen förändras.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.