SVERIGE ÄR FULLT AV TORP, gårdar och äldre boställen. Husen kan berätta om självhushållning i olika grad för oss än i dag. Sveriges Natur fick tipset att åka till den lilla byn Vyöni i Tornedalen. Där bor Sten Emanuelsson – en man som levt i sin skog i 70 år och som borde kunna berätta själv.

En sval sommarförmiddag knackar vi på hos Sten. Han bor högst upp på åsen en mil väster om Juoksengi i Tornedalen. Medföljare är Urpo Taskinen, aktiv i Övertorneå Naturskyddsförening och den som tipsat.

Efter lite hälsningsprat beger vi oss iväg, först en kort bit i bil. När vi parkerar hörs storspovens stämningsfulla sång i fjärran. Luften är sval och ren efter ett lätt juniregn. Vi ska vandra på Stens marker och samtidigt prata om skogen.

Sten berättar att han för 50 år sedan lämnade gården och som så många andra drog till gruvan i Kiruna. Där arbetade också hans bror. Men den 31 november 1961 inträffade en allvarlig explosion i gruvan. Brodern omkom.

– Då slutade jag efter att ha jobbat i fem år. Man tjänade bra, men kroppen tog stryk. Jag hade också tappat känseln i alla fingrar efter allt borrande i berget.

Sten åkte hem till Vyöni och fick köpa gården av sin far. Känseln i händerna kom sakta tillbaks. Nu blev det ett annat liv än i gruvan. I skogen fanns det då gott om jobb, men framför allt blev det jakt.

Nu har vi kommit ned på en liten myr. Hjortronen blommar. Det blir ett bra hjortronår, menar Sten. Men det var nära att nattens regn slagit sönder blommorna. Då hade pollineringen uteblivit.

Medan vi tar oss in i skogen igen berättar Sten vidare om vad jakten en gång betydde.

– Pappa kunde få 200 kronor för ett rävskinn vid 30-talets slut. På den tiden låg en arbetarlön på 4 kronor om dagen, så det var kanske inte så konstigt att han blev jägare. Och jag med.

Under kriget var salt det enda man behövde köpa för att leva här. Resten var självhushållning. Pappa, mamma, Sten och fyra syskon – levde på några kor, några får, höns och egen odlad potatis. Och så jakten.

– Det fanns bra med mat när jag var ung, men inga pengar.

Vi har nu kommit fram till en högrest gammal skog. Stens marker. Små blå skyltar talar om att skogen är skyddad enligt naturvårdsavtal.

– Skogsstyrelsen ville skydda skogen längs ån Juojoki som rinner här nere. Jag sa att de måste skydda mer än bara det som är närmast ån. Det var nog inte vad de hade tänkt, men till sist kom beskedet att all skog i det skiftet skulle biotopskyddas.

Vi går under mäktiga träd. Snart kommer vi fram till ån. Forsar, strömmar och lugna sel. Det var i denna miljö som Sten metade sina första öringar och det var här han började jaga – i sjuårsåldern. I ån finns ännu ett bestånd av flodpärlmusslor, enligt uppgift det enda i hela östra Norrbotten.

Sten hoppar vigt ut på några stenar och efter någon minut har hans ögon fångat in några musslor vars öppningar ser ut som kisande ögon. I början av förra seklet fanns musslorna i vart och vartannat vattendrag i Norrbotten. Sedan dess har livsformerna glesat ut. Sten har följt utvecklingen och han är förskräckt.

– Jag har sett vad skogsbruket gjort med våra skogar. Tjädern, lavskrikan och vilt som räv och mård har minskat något oerhört. Det vi gör med naturen är inget annat än förstöring.

Sten vill ha tillbaks djurlivet som det var en gång, i varje fall göra vad han kan för att det ska gå åt rätt håll. Därför har han också bestämt sig för att överlåta gården till Naturskyddsföreningen. Han är ensam ägare och har inga barn som kan ärva och han vill inte att skogsbruket ska ta hans skog den dag han är borta.

STEN BLIR IVRIG JUST när han talar om skogsbruket. Helst vill han gå över till finska som är hans förstaspråk.

– Jag är fullständigt säker på att ett skogsbruk som bygger på gallring skulle vara mer ekonomiskt om man räknar i det långa loppet.

Vi lämnar ån och går uppför en backe. Efter någon minut kommer vi ur den skyddade skogen och ut på ett stort kalhygge.

– Så här vill man ju inte ha det. Och det här skogsbruket ger ofta inte markägaren så mycket pengar. Kalhyggesbruket kräver väldiga utgifter innan överskottet kan tas ut. Och som det ser ut sen!

Ju längre vi pratar desto mer framträder en hängiven naturmänniska. Tre gånger i veckan går han upp vid fyra-femtiden på morgonen och ger sig ut på skogsvandringar. Vinter som sommar. Utan särskilt mål, det gäller bara att få vara i skogen.

– Naturen är en bättre hobby än sprit. Nog kan jag ta en, men jag har haft kompisar som gillat den där spriten, men dem har jag redan begravt.

Kanske är det kroppen som kräver rörelse. Sten har alltid varit en god skidrännare. Torndedalsloppet på 4,5 mil har han åkt i 37 år. Vasaloppet två gånger.

Hans 72-åriga gestalt utstrålar hälsa. Han är aldrig sjuk. Ont i huvudet vet han inte vad det är ”men det kan ju vara tomt ibland”.

– Men när jag var barn var jag mycket sjuk. En släkting från Finland kom hem med cigaretter och när jag var fyra år började jag röka. I skolan var jag alltid minst och hade det lite svårt för mig. En gång i femte klass fick jag hög feber och hosta. Då bestämde jag mig för att sluta med det där rökat. Och hux flux började jag växa och sedan blev jag den skarpaste i skolan med många stora A i betyget.

Vi följer ett biflöde till Juojoki och kommer in i ett ormbunksland där de gröna färgerna liksom lyser i kapp. Här hittar vi växter som ögonpyrola, åkerbär och linnea. Urpo Taskinen som kan skogens arter visar på gränsticka och rynkskinn – båda rödlistade. Sten hukar sig ner. Böjer ett blad här, gräver upp en rot där. Hans ögon lyser.

NU ÄR DET DAGS ATT BÖRJA återtåget. Vi passerar en raserad koja där Sten som ung tillbringade många vinterveckor som skogshuggare.

Under många år levde han som en trapper, ett liv med åtskillig spänning, inte bara när geväret var framme. Han jagar än, det har säkert blivit över tre hundra älgar, men livet innehåller också många andra glädjeämnen. Sällan träffar man någon som utstrålar en sådan förnöjsamhet som denne skogsman. Men hur är det med lusten att se sig om i världen?

– Jag har aldrig drömt om resor. Det finns alldeles tillräckligt att se i naturen här där jag är. Du förstår, jag är naturmänniska, men fråga mig inte varför jag blev det, för det vet jag inte.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.