JAG HAR EN PAPPA SOM ÄGNAT sitt liv åt att försöka utreda begreppet kultur. Han är konstnär, och har genom åren gjort utställning på utställning där han hävdat att just kultur är viktigt. Och att kultur inte alls är något som hänger på museiväggar eller något som det skrivs om på särskilda sidor i tidningarna. Kultur är samspel, framhåller pappa. Kultur är värderingar. Kultur är det som ockuperar det offentliga rummet, det som gör vår värld begriplig.

Med den synen blir förstås en konsumkasse ett uttryck för kultur. Liksom en löväng. Min far, Björn Lövin, har länge drömt om ett konstprojekt som syftar till att ställa i ordning en traditionell löväng. I arbetet med lövängen skulle en kultur uppstå som vore värd att titta närmare på, menar han. Att ordet kultur betyder odling är förstås inte en slump; människans samspel med naturen är det som är kultur.

Tvivlar du? Kanske för att du föreställer dig att det finns kultur utan natur? Men det är fel. Ingenting finns utan naturen. Inte ens vi själva. Det är bara frågan om hur många lager vi lagt mellan oss själva och naturen. I lövängsprojektet inga alls. I Muhammed som rondellhund-projektet däremot årtusenden av religiös-kulturell fernissa i så många lager att tankarna får kortslutning. Vi begriper inte varför Muhammed inte får avbildas. De begriper inte vad en rondellhund är. Och där står vi.

HALLÅ! IBLAND FÅR JAG LUST ATT knacka artigt med bestämt i huvudet på några av landets mest begåvade kulturpersoner som uppenbart inte vet vart de ska rikta sin skaparkraft och vrede. En skriver en ultraelak blogg, en annan avslöjar kulturmaffians interna göranden och havanden, en tredje skriver en bok om litteraturens självbespeglande kollaps in i sig själv. Men jag undrar: behöver yttrandefriheten verkligen prövas på detta sätt? Har vi inte viktigare saker idag att använda vår intellektuella frihet till?

Som att prata om miljöproblemen till exempel. Varför känns det så främmande på kultursidorna som det hittills gjort? När jag – som är kulturjournalist – i höstas kom med min bok Tyst hav om utfiskningen var reaktionerna starka, och till min enorma glädje kan jag säga att de var odelat positiva – men där fanns också ett stort mått av förvåning från kollegerna. ”Men är du sån?”, lyckades någon efter ett par glas vin till slut formulera frågan som gnagde. Omkring oss i bokminglet vimlade det då av kulturjournalister som skrivit böcker om camorra, radikalfeminism och polska rörmokare och jag tror inte att han någonsin ställt en liknande fråga till någon av dem. ”Sån” syftade som jag förstod det vagt på ”miljöengagerad”, eller om det möjligen var ”naturvetare”.

Jag sa till honom det jag känner starkare och starkare för var dag som går: att jag önskar att fler kulturmänniskor blev ”såna”. Miljöproblemen är inte bara naturvetenskap, eller politik – de handlar om förutsättningar som kommer att påverka vår kultur i grunden. Vad händer med människovärdet den dag vi konfronteras med miljoner klimatflyktingar? Vad händer med solidaritet och rättvisa när jordbruk slås ut, öknar sprider sig och fisken är slutgiltigt utfiskad? Hur ska vi ställa oss till gentekniken, till vetskapen om att en tredjedel av jordens arter kan försvinna vid en global medeltemperaturhöjning på bara två grader? De moraliska och filosofiska frågorna kring miljöförstöringen är alldeles för viktiga för att lämnas till forskare och politiker.

Goda nyheter egentligen för de intellektuella: det finns ett nästan helt outforskat problemkomplex att sätta tänderna i.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.