Traditioner i kläm

Även i Sverige kan bybor känna sig överkörda när myndigheter stärker naturskyddet. Folket vid Kalixkusten kämpar för att gamla jägar- och fiskartraditioner ska kunna leva vidare. Inspirationen kommer till stor del från utvecklingsländerna.

Artikel 2007-5 Roger Olsson

DET ÄR ÅRETS BRÅDASTE TID. Klämveckorna. Efter klockan fem är det inte lätt att stämma träff med någon i arbetsför ålder. Föreningslivet ligger nere, till sent i november. Efter löjan.

Fast Bertil Bodlund har inte bråttom. Han gör på sitt eget sätt.

- Nu är vi tillbaka på artonhundratalet, säger Bertil när utombordsmotorn tystnat.

En fin tid, verkar det som. Rånöfjärdens blanka vatten speglar strandskogens flammande höstfärger. Solen värmer, trots att det är oktober.

Bertil syftar förstås inte på vädret, utan på ryssjan som han ska till att vittja. Ryssjorna kom hit till Kalix skärgård i mitten av 1800-talet och ser likadana ut än i dag.

Inte många fiskar siklöja med ryssja längre. Bertil säger att han fortsätter mest för att bevara en gammal kultur. När struten dragits in över relingen kliver han in i ryssjan för att samla ihop dagens fångst. Några kilo, bara. Det är lite tidigt ännu. Leken kommer igång på allvar först när björken fällt sina blad.

Trålarna behöver inte vänta. De jagar. Dovt dieselmuller rullar in från fjärden. Varje eftermiddag landas åtskilliga ton löja i de små fiskehamnarna, och bygdens folk går man ur huse för att klämma rom. Möjligen är detta en annan historia. Men så här års handlar nästan allting om siklöjan och hur kan man skriva om hållbar utveckling i Kalix skärgårdsbyar utan att låtsas om det där ständiga, knappt hörbara morrandet av tunga marindieslar i bakgrunden?

- Nog tar det på det, säger Bertil Bodlund om hur siklöjebeståndet klarar fisketrycket.

PEDER NILSSON HADE ARBETAT med biståndsprojekt i bland annat Indien och Etiopien i femton år när han flyttade tillbaka till sin hembygd. Det var 1996. När Kalixälven och Kalix ytterskärgård ett par år senare blev Natura 2000-områden var Peder byaålderman i Nyborg, en av skärgårdsbyarna i Kalix kommun. Byborna kände sig överkörda och skrev till länsstyrelsen och naturvårdsverket för att få igång en dialog om naturvårdsplanerna. Det kom inga svar.

Community management. Joint management. Peder Nilssons trygga norrländska är kryddad med biståndssvängens jargong. Han kom från en verklighet där lokalt inflytande över naturresursförvaltningen och respekt för kulturen var en förutsättning för framgång - och hamnade i en helt annan, hemma i det välordnade Sverige. En strimlad verklighet, där varje särintresse och varje myndighet agerar i sin egen smala sektor. En värld där den horisontella helhet som är lands¬bygdsbefolkningens vardag och livskvalitet lätt blir osynlig.

- I I-världen är det svårare än i ett utvecklingsland att se vad som är den lokala kulturen, säger Peder Nilsson.

Vid Kalixkusten är hösten älgjakt och siklöja. Nätfisket efter islossningen är något mer än några kilo öring i frysen. Fiskestugorna på öarna är ingen praktisk nödvändighet längre, men när sommaren kommer flyttar byborna ändå ut, som de gjort i generationer. Så är det, också för pensionerade bensinstationsföreståndare och hem¬flyttade biståndskonsulter. Självhushållets tid är sedan länge förbi. Men det betyder inte att de kulturella banden mellan människor och det landskap de lever i har brutits.

- Det är så lätt att säga don´t touch, att stoppa och förbjuda, säger Peder Nilsson. Men det är inte kulturellt hållbart, man kan inte göra det så enkelt för sig. Visst måste naturen och arterna skyddas, självklart, men ?

Bybornas sätt att skaffa sig en röst och ett inflytande över den lokala utvecklingen och förvaltningen av naturresurserna blev Kustringen, en ideell förening för folk i Nyborg, Ryssbält och Storön.

- Själen i Kustringen är att hitta ekokulturella lösningar, säger Peder Nilsson.

Kustringen har blivit uppmärksammad, kanske mer för den infallsvinkel föreningen valt än för de konkreta resultaten hittills, och mindre på hemmaplan än ute i världen. Flera internationella auktoriteter på lokal förvaltning har varit på besök, och inernationella nyhetsbrev i ämnet, som annars mest skriver om exempel och projekt i u-världen, har lärt sig stava till Kalix.

DET HAR BLIVIT EN HEL DEL möten och studiecirklar de senaste åren, mellan siklöjan och vårfisket. Diskussionerna har resulterat i en Agenda 21-plan för byarna, där utvecklings¬möjligheterna för jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske diskuteras. Kustringen har försökt skydda strändernas unika landhöjningsskogar från alltför intensivt älgbete genom att röja fram mer attraktiva betesområden i andra skogar ute på öarna. Just nu arbetar man mycket med eco-mapping: kartläggning av hur mark och vatten användes förr i tiden, bland annat genom att försöka tyda gamla lokala namn på vikar, uddar, våtmarker och andra terrängformationer. Allt för att göra den lokala kulturen synligare och lägga en grund för fortsatta diskussioner.

Och fisket?

Jo, Kustringen har skissat på kartor som delar in vattnen i fredade zoner, områden för yrkesfiske och vatten för det Peder Nilsson kallar kulturfiske - det traditionella, småskaliga fisket med skötar och ryssjor.

- Om man kan sälja produkter från hållbart fiske till högre pris skulle yrkesfisket kunna tjäna lika mycket, även om fångsterna minskar en del, menar Peder.

Än sitter dock inte sportfiskare, yrkesfiskare och kulturfiskare runt samma bord för att resonera. Det måste få ta sin tid. Peder Nilsson lutar sig mot sin u-landserfarenhet och förefaller trygg med processen. Kustringens nye ordförande Karl-Erik Spets, också han återvändare, tycks ha mindre gott om tålamod.

- Ut med besluten till folket, säger han. Med Kustringen som paraply skulle olika intressenter - från fiskare till Naturskyddsföreningen - kunna samlas och finna bra lösningar. Det behöver vi ingen överhet för. Så har byastämmorna fungerat i hundratals år, folk har alltid kommit överens.

Sälstammen borde förvaltas lokalt. Det finns alldeles för mycket säl. Men värst är det nya förbudet för nätfiske innanför sjökortets tremetersgräns. Det är inte mänskligt, säger Karl-Erik Spets. Skärgården är grund, förbudet gäller stora vattenområden och alla vet att det är på grunt vatten man får fisk. Vårfisket är hotat och därmed den traditionella kulturen.

Vi är på väg ut till Likskärs naturreservat. Anna-Märta Henriksson, byaålderman i Storön, sitter i fören och pekar och berättar om byns samfällda fiskevatten. Varje lott har sitt namn och sina märken, kända av alla sedan generationer tillbaka. Byn är indelad i skifteslag och lotterna cirkulerar årsvis mellan lagen. Byamännen med Anna-Märta i spetsen har ansvar för att systemet fungerar. Nästan ingenting finns på papper. Lokal naturresursförvaltning, modell äldre.

I naturreservatet är det annorlunda. Marken är sedan gammalt statens och skötselplanen fastställs i vanlig ordning av länsstyrelsen. Här styr lagen och Luleå.

- Kustringen började med att ta sig an reservatet, säger Anna-Märta när hon kliver i väg längs strövstigen som bybor röjt och märkt upp. Vi tänkte att det var minst kontroversiellt, något som alla kunde enas kring.

Murar av ömsesidig misstänksamhet har rivits sedan Natura 2000-besluten föll ner över skärgårdsbornas huvuden. I dag fungerar dialogen med länsstyrelsen bra, tycker Anna-Märta. Man pratar ihop sig om vad som behöver göras i reservatet och arbetena görs av bybor genom Kustringen. Just nu är nya grillplatser på sandstranden på gång. Bastun, öppen för alla året runt, behöver en ny kamin. Och Kustringen vill ersätta den förfallna stugan med en ny efter gammal modell.

- Hälften timrad och hälften brädfodrad, säger Anna-Märta. Det var så fiskestugorna såg ut förr. I timmerhuset bodde folk och i den andra halvan hade man redskapen.

På sikt kunde det kanske bli ett par små stugor till, som någon turistentreprenör kunde ta sig an och hyra ut, funderar Anna-Märta. Och så kunde man ha båttrafik i skärgården, mellan Piteå och Haparanda.

- Så folk kunde öluffa, som i Grekland ?

Kustringen har också börjat engagera sig i skötseln av ett antal öar som inte är reservat. I samverkan med förvaltaren Fastighetsverket vill föreningen få till en modell som skapar en relation mellan skogsskötseln och de bybor som har stugor på öarna.

Och fisket? Hur länge ska det dröja innan yrkesfiskare, sportfiskare och kulturfiskare börjar knacka hål på murarna mellan sina smala skivor av verkligheten?

Jo, nog finns det en del att göra framöver, mellan löjan och vårfisket.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.