Ska vi sluta konsumera?

Budskapet från FNs klimatpanel är tydligt. Inom åtta år måste de globala utsläppen av växthusgaser börja minska om vi skall ha en chans att begränsa temperaturökningen till maximalt två grader. Vad är det som väntar?

Ledare 2008-1

Betinget är minst sagt utmanande. För svenskt vidkommande ska utsläppen av växthusgaser minska med 90 procent till 2050 och 40 procent till 2020.

Hur kommer ett sådant nästan fossilfritt samhälle att se ut och hur kommer våra vardagsliv att förändras? Klarar vi att möta klimatproblemen med den tillväxtfokusering som fortfarande gäller? Kan vi konsumera oss fram till mycket lägre utsläpp eller måste vi helt enkelt minska vår konsumtion totalt sett?

Dessa vanliga frågor är fel ställda. Det är inte konsumtionen eller tillväxten i sig som är problemet utan det är konsumtionens och tillväxtens innehåll som är avgörande. Det är skillnad på JAS-plan och vindkraftverk och det är skillnad på att konsumera en musikupplevelse jämfört med att köra en fossil stadsjeep. Med tanke på att samhället måste byggas om för att bli mer hållbart kommer det vara svårt att förhindra tillväxt. Men det finns heller ingen naturlag som förhindrar oss att arbeta mindre så länge vi finansierar den gemensamma välfärd vi vill ha.

Det var därför uppseendeväckande när Svenskt Näringsliv gick ut i en annonskampanj och propagerade för ökad julkonsumtion. Att påstå att ökad konsumtion, utan tal om kvalitet och innehåll, alltid ger en bättre värld var ett rejält tramp i klaveret.

Det är lika enögt att tala om ökad tillväxt som att säga nej till tillväxt - det är välfärd vi vill ha! Diskussionen om tillväxten kan inte komma in i bilden innan de viktigaste samhällsmålen är fastlagda - klimatfrågan är ett sådant mål.

Klart är att vårt konsumtionsmönster generellt sett måste växla från varor till tjänster, det är först då vi kan få en substantiell minskning av växthusgaser, särskilt då lönerna sannolikt fortsätter att öka. Med tanke på att många faktiskt längtar efter bättre skola, vård och omsorg, oberoende om det är i privat eller offentlig regi, så passar önskemålen väl in på vad som måste göras ur klimatsynpunkt. Men om konsumtion av sådana tjänster ska tränga ut en stor del av varukonsumtionen krävs nya skatteregler som förändrar prisbilden mellan varor och tjänster. Momsen, och på sikt även arbetsgivaravgiften, på många tjänster kan tas bort. Skattebortfallet kan ersättas med högre energi- och koldioxidskatter i en skatteväxling.

En annan grundbult är att köttkonsumtionen behöver minskas. Även här finns det ett gynnsamt samband med andra samhällsmål. Med minskad köttkonsumtion följer färre fall av tarmcancer, samtidigt som utsläppen av växthusgaser minskar. Ett kilo kött orsakar någonstans runt 15 kilo koldioxidekvivalenter i utsläpp.

Det är den ökade köttkonsumtionen som tillsammans med tillfälligt sämre skördar har drivit upp priset på livsmedel globalt, inte den ökade etanolkonsumtionen som ofta påstås i media, även om det finns mindre lyckade biobränsleprojekt. Köttkonsumtionen orsakar inte bara stora utsläpp, den kräver också stora ytor som kan behövas till mer livsmedel eller bioenergi. Bara i Sverige används 80 procent av all åkermark till djurfoder.

För att på sikt komma ner från dagens cirka 12 ton klimatgaser per svensk till cirka 1 ton måste den offentliga sektorn investera så att det blir lättare för var och en att agera klimatsmart. Och då är det huvudlöst att till exempel investera i förbifart Stockholm för minst 23 miljarder och samtidigt inte säga sig ha pengar för att investera kraftfullt i ett modernt järnvägssystem. Eftersom de gemensamma investeringarna sätter ramarna för individens frihet i många år är det oerhört viktigt att projekten stämmer med det långsiktiga uppdraget att minska utsläppen.

Helt klart kommer teknik och vardagsbeteenden att förändras kraftigt i kampen mot klimatproblemen, men om vi minskar utsläppen i relativt jämn takt behöver det inte innebära stora uppoffringar. Och vad som klassas som "uppoffring" i dag behöver inte ses på samma sätt år 2050. En sak är dock säker - om inte utsläppen bantas snabbt innebär det stora uppoffringar för båda dagens och kommande generationer.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.