Hon bröt tystnaden

PORTRÄTTET * Isabella Lövin har haft ett stort genomslag med boken Tyst hav. Hon går till storms mot utfiskningen och står stark på en grund av gedigna fakta som nu vänder hela fiskedebatten.

Artikel 2008-2 Anders Friström

SIN SENASTE FISK FÅNGADE HON i tolvårsåldern. Engagemanget kommer från annat håll för Isabella Lövin, som belönades med Stora journalistpriset 2007 för sin bok Tyst hav - jakten på den sista matfisken. Hon är kulturjournalisten som skrev årets miljöbok och klev fram som förkämpe för att bevara våra fiskebestånd och rädda naturen i haven.

- Frågan om svenskt torskstopp dök upp från ingenstans i valet 2002. Alla höll med, men ändå hände inget. Sverige fick inte införa ett ensidigt torskstopp för EU. I stället gjordes ingenting och utfiskningen fortsatte som förut.

Isabella blev upprörd och förvånad. Det stämde inte med bilden av Sverige som föregångare på miljöområdet, att en näring fick utplåna hela bestånd av vilda djur medan myndigheterna bara såg på.

- På land går det inte att komma undan med något sådant. Men till havs går det, ingen ser det som händer under ytan.

Isabella hade långa samtal med sin pappa och sina vänner - hur var detta möjligt? Hon hade just slutat som redaktions¬chef på nedlagda Månadsjournalen och fått nytt jobb på tidningen Allt om mat. Där skrev hon en rasande text om fiskekrisen.

- Den gick inte att publicera, jag behövde mer på fötterna. När jag sen blev frilans med ett avgångsvederlag blev jag min egen uppdragsgivare. Jag gav mig sex månader för att skriva boken. Jag försökte få olika förlag att nappa, men utan resultat. Ett tag tappade jag sugen, men fortsatte med boken som sidoprojekt medan jag skrev frilansartiklar.

Tyst hav kom ut i augusti 2007 och väckte omedelbart stor uppmärksamhet. Det Isabella gjort var helt enkelt att med gediget journalistiskt arbete gräva fram och tydliggöra fakta om fisket.

- Torskbestånden i Östersjön är på gränsen till kollaps, skarpsillen har tagit över. I västerhavet har torsken till stora delar redan försvunnit och det kustnära fisket är helt borta.

Dessa fakta gjorde Isabella Lövin upprörd. Allt detta har ju skett med myndigheternas goda minne och med statliga subventioner. Samtidigt som forskarnas varningar hade ignorerats år efter år. Ålen är ett tydligt exempel.

- Glasålen har minskat med 99 procent på 20 år och ingen tänker göra någonting. Vi ska fortsätta att fiska upp de sista ålarna, lua dem (glödsteka över eld) och äta upp dem till jul.

DET SOM SÄGS I Tyst hav är ju inget nytt, miljö¬rörelsen har sagt samma saker i åratal, varför blev det ett sådant genomslag just nu? Är det timing eller retorik, tur eller skicklighet?

- Jag vet inte, timing tror jag inte är så viktig. Man vill ju gärna tro att gediget faktaarbete lönar sig, men kanske är det för att jag kommer utifrån, inte har några egna intressen att försvara. Efter tjugo år som journalist borde jag väl också veta hur man svarvar till en poäng så att den går hem, så retoriken spelar väl också in.

Isabella Lövin hamnade snart allt oftare på andra sidan intervjublocket och mikrofonen, en ny och till att börja med lite nervös roll även för en journalisträv.

- Medietrycket har inte mattats av sedan boken kom ut. Jag får massor med förfrågningar om att medverka i olika sammanhang.

Hon har blivit kallad ?mediedarling? och har kanske blivit mer opinionsbildare och mindre journalist. Men hon tvekar inte att ta den rollen, åtminstone för en tid.

- Det finns ju många journalister som engagerar sig i olika frågor och jag står ju för det här. Jag försöker undvika att komma med färdiga lösningar, men jag tycker ju exempelvis att en statlig myndighet som fiskeriverket inte bara kan se sig som serviceinstitution till yrkesfisket. De måste företräda alla oss konsumenter som vill förvalta fiskeresurserna så att vi kan fortsätta att äta fisk även i framtiden.

Som ett resultat av kritiken utlovade fiskeriverket i en debattartikel i januari att införa nationellt fiskestopp under lekperioder, stängda områden för fisket och krav på selektiva redskap, bättre fiskekontroll, minskning av fiskeflottans storlek och diskussioner med grannländerna om kvoter.

MEN ISABELLA LÖVIN HAR, liksom andra som vågat debattera fisket, blivit utsatta för hård kritik i fiskarkretsar.

- Det vanliga har varit att man felciterat mig eller lagt ord i min mun som man sedan polemiserar emot.

Innan hon skrev boken blev hon varnad för att ge sig in

i getingboet, men hittills har hon inte blivit allvarligt hotad eller trakasserad.

- Jag tror att jag träffat en ton av ovedersägliga fakta som dämpar känslorna. Många som hör av sig är mer sorgsna än arga. I början var jag skräckslagen inför hur boken skulle tas emot. Ett så laddat ämne kräver ett absolut noggrant underlagsarbete, allt måste vara rätt och sant. Jag har gjort så gott jag kunnat och skrivit på toppen av min förmåga.

Isabellas engagemang för havet och fisken bottnar i ett starkt miljöintresse sedan länge. Pappa, konstnären Björn Lövin, har bidragit med ett civilisationskritiskt öga som genomskådat konsumtionskulturen. Hon är uppvuxen på landet en mil utanför Avesta.

- Naturen är så självklar för mig. Jag gick i skogen mycket, cyklade längs småvägarna, lekte med kottar och stenar, byggde kojor. När jag sen flyttade till stan blev jag så förvånad över att folk inte kunde något om naturen.

Hon är sen barndomen fäst vid Dalanaturen men tycker mycket om havet, med viss reservation för sjösjuka. Hon är ingen båtmänniska, men badar gärna, fiskar gör hon inte.

ISABELLA LÖVIN HAR FÅTT flera priser för Tyst hav, Stora journalistpriset i klassen årets berättare och Årets miljöjournalist. Hon har tilldelats pris för ?bästa måltidslitteratur 2007? av måltidsakademin och blivit utsedd till ?årets havsfiskare? av Fiskejournalen.

- Stora journalistpriset är naturligtvis oslagbart, men jag är väldigt glad över de andra utmärkelserna också.

Hur är det med lösningarna då, går det att vända skutan och rädda fisken? Isabella Lövin betonar att fiskekrisen går att lösa. För Östersjöns del räcker det med ett totalt fiske¬stopp i tre till fyra år, sedan är beståndet tillbaka på säkra nivåer och man kan börja fiska igen, och få dubbelt så stora fångster.

För kustfisket på västkusten är det kanske redan för sent, men vi kan fortfarande rädda torsken och livet i havet - om vi bara vill.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.