Sälparadis i syd

Ingenting är fast på Måkläppen, den rörliga sandreveln vid Sveriges sydspets. Inte ens tiden.

Artikel 2008-2 Mats Hellmark

VINDEN TAR I REJÄLT NÄR vi går längs sandstranden. Dagen innan blåste det storm, och bränningarna ligger fortfarande på. Ändå trotsar hundratals människor vädret för en långpromenad längs den smala landremsan ut i havet utanför Falsterbo.

Det är sista helgen i januari, sista chansen att känna saltstänket bland fåglar och sälar. Från februari till november är Måkläppen stängd för människor. Med ett undantag: Jan-Åke Hillarp, tillsyningsmannen. Men så vet han också precis hur man beter sig för att störa minimalt, han lyckas till och med få solbadande knubbsälar att lägga sig bredvid ibland.

I dag leder han lokala SNFare på den årliga vandringen - från Flommens golfklubb, förbi badhytter i klara pastellfärg¬er, ut på stranden där sanddynen gick i land för ett drygt decennium sen.

Före dess var Måkläppen en ö, med ständigt skiftande form. Före 70-talet var den 300 meter lång med tre meter höga dyner. Nu har sanden planats av och vuxit ut till en halvmilslång metkroksformad sandremsa, så låg att vågorna emellanåt bryter igenom och förvandlar delar av den till ö på nytt. Nästan 300 meter österut har den flyttat sig på 30 år. Sandens rörelser fungerar som en sorts tidsmaskin som avtäcker eller sveper in mängder av förlista fartyg. En 1700-talskändis som gick på grund här var Sveriges okrönte sjö¬rövarkung: kaparkaptenen Lasse i Gatan.

DE NAKNA SPANTEN SOM STICKER upp ur bränningarna just framför oss är yngre, troligen 1800-tal. Jag kliver ut en bit på jakt efter bra kameravinklar. Stövelskaften är höga, men inte tillräckligt, visar det sig. Vågor är oberäkneliga, och vattnet kallare än man tror denna varma vinter.

Det är inte bara vraken som öppnar tidsperspektiv. Besökare som inte spanar efter sträckande fåglar stirrar stint ned i strandkantens tång. Uppspolade bärnstenar, kåda från miljoner år gamla skogar, är vanliga fynd, liksom spånknivar i flinta från stenåldersbosättningarna på dagens havsbotten.

Danmark skymtar i fjärran och det är lätt att föreställa sig den forntida landbryggan där de första renjägarna kom vandrande när inlandsisen drog sig norrut. Nutidsbryggan, Öresundsbron, syns som en vit silhuett bakom ett batteri av snabbsnurrande vindkraftverk.

Namnet Måkläppen har med måsar att göra, och det var öns rika fågelliv som gjorde området till Sveriges första naturreservat. Redan 1899 bildades Föreningen till skyddande av Måkläppens fågelfauna, den första svenska naturvårdsföreningen. Men just i dag är fågelutbudet sådär: några grågåssträck, lite svanar, skrattmåsar i vit vinterdräkt och en häger. Blåsigt, för mycket folk kanske. Dessutom bor en räv på halvön sedan några år och stör häckningen för större fåglar som ejder, gråtrut och svan.

I stället är det sälarna som lockar till skådning. Både gråsäl och knubbsäl trivs och får kutar här, en unik kombination. Jan-Åke leder oss i försiktig gåsmarsch mot lä¬sidan. Kommer man på bredd skrämmer man, förklarar han. En fågel¬skådare har hunnit före visar det sig, djuren är redan en bit ut i vattnet.

Sju stöddiga gråsälar med rejäla mustascher guppar upp och ned i våg¬orna. Genom tubkikaren kan jag se de stora sniffande näsorna. Ju större desto äldre. Ser man en riktigt romersk profil kan den mycket väl vara över fyrtio.

Plötsligt rusar vår guide tvärs över reveln, hojtande. Några vandrare har missat förbudsskyltarna och tagit med sig hund ut på Måkläppen. Det får man inte göra ens under vintern. Hundar och sälar är nära släkt och sälar kan lätt drabbas av sjukdomar. Påverkan av PCB och DDT märks ännu hos sälarna, bromerade flamskyddsmedel och dioxin går hårt åt skelett, inälvor och fortplantning.

Längre söderut ser vi knubbsälar. Här syns släktskapet ännu tydligare, det kunde vara blöta glada hundar i vattnet. Blickarna genom kikaren är nyfikna, precis som våra. Vad är det för tvåbenta däggdjur där borta på stranden?

Mötet sitter kvar i minnet hela vägen tillbaka, och resten av dagen. Glad, genomlyst och genomblåst känner man sig. Och överläppen smakar gott av salt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.