JAG HAR SJÄLV SETT EN HETSJAKT med skoter här, uppifrån berget där borta. Det var gamla Leksandstiken som galopperade över sjön med förföljare strax efter. Hon hann precis undan upp på en udde, berättar vargspåraren, fotografen och läraren Pär Johansson.

Han och länsstyrelsens vargspårare Mats Rapp har tagit mig med ut i Görsjöreviret väster om Siljan. Ett av tio revir med familjegrupper som har någon del i Dalarna, Sveriges vargtätaste län och brännpunkten för konflikten om djurets framtid.

Vargspårarna befinner sig mitt i skottlinjen, ibland bokstavligt. Pär Johansson har vid två tillfällen varit med om att skarpa varningsskott avlossats intill honom och både han och Mats har fått däck sönderskurna.

Ändå talar de hellre om dialog och information än konfrontation. Själva spårningen är neutral, en nödvändighet för att ha kontroll på stammens utbredning och utveckling oavsett om man vill se fler eller färre vargar.

Den milda vintern har varit besvärlig, men vi har tur. Det snöade i helgen och temperaturen har stannat runt nollstrecket. Täcket är tunt men tillräckligt. Från bilen kan vi se mängder av älgspår.

Plötsligt bromsar Mats. Ett brett spår löper över vägen, i plogvallen syns en liten mörk fläck, en fördjupning och något som ser ut som en minimal snöängel. Spårarna löser gåtan snabbt: en duvhök som slagit en orrhöna och släpat bytet en bit innan den lyft.

Strax därefter korsar vargspår vägen. Det verkar vara tre vargar som rört sig fram och tillbaka en kort sträcka.

– Men för att veta måste man följa spåren flera kilometer, säger Mats Rapp.

Där finns också en gul revirmarkering i snön. Två spår leder fram: det revirbildande alfaparets.

– Urinen ser lite mörkare ut på ena sidan. Det kan vara tiken som förbrunstar, då finns lite löpblod med.

Sådana tecken är viktiga för att kunna förutspå föryngringar och se om alfaparet är intakt.

VI SPÄNNER PÅ OSS SKIDOR OCH spårar genom ett skogsparti och över en isbelagd sjö. Spåren är nattfärska och vargarnas tassavtryck tydliga. Paret fick tre till fem valpar i våras, men nu verkar det bara finnas en kvar. Mats har inte spårat fler än tre löpor tillsammans i reviret sedan före jul.

– Jag har sett att valpar försvinner allt för tidigt även i andra revir. Orsaken är okänd men det kan röra sig om mänsklig inblandning.

Tjuvjakt och förgiftning är den ena orsaken till att varg¬stammen ökar mycket långsamt och snart kan börja minska. Enligt Olof Liberg, samordnare på det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv, är tjuvjakt den största orsaken till att vargar dör i Sverige. Forskarna räknar med att 20-25 djur skjuts illegalt varje år.

Den andra orsaken är inavel. Alla svenska vargar härstammar från endast tre individer. Det betyder att de är närmare släkt med varandra än syskon. Inaveln leder bland annat till färre valpar, sterilitet, missbildningar och sämre motståndskraft mot sjukdomar.

Stammen behöver nytt blod, men få vargar överlever en vandring ned genom renbetesområdet. Problemen är så stora att Olof Liberg väckt den kontroversiella tanken på utplantering av vargar från exempelvis Baltikum.

Ända sedan vargar dök upp i Värmland på 70-talet har misstankar om utplantering av djurparksdjur gett bränsle till varghatet i de områden där djuren spridit sig. Varken genetiska analyser som visar att djuren invandrat från Finland, avsaknaden av säkra vittnesmål om utplantering eller det faktum att djurparksvargar knappast skulle klara av det vilda livet har kunnat hindra ryktena.

Ändå tror Mats Rapp att utplantering, eller kanske ett utbyte av några svenska vargar mot östliga, skulle kunna godtas av flera parter i dag. Med en bredare genetisk bas skulle det behövas färre vargar för att säkra den livskraftiga stam som riksdagen beslutat om. Dagens cirka 150 djur är i vilket fall som helst för få, men om inget nytt genetiskt material tillförs talar forskarna om att tusen vargar behövs.

VARGSPÅREN VINDLAR IN I SNÅRSKOG och uppför en brant, nedför steniga slänter och över isbelagda myrar. Det går fort ibland, det känns i benen att Mats och Pär är vanare skid¬åkare med goda vasaloppsplaceringar. På en höjd tappar vi spåret, men hittar det snart igen.

Vargspår brukar vara lättare att följa och Mats och Pär funderar över om det finns ett älgkadaver i närheten som vargarna cirklar runt. Spillning vi hittar visar att djuren nyligen ätit färskt kött. Det känns spännande att följa familjens turer i terrängen. För Mats Rapp är det vardag, men fascinationen finns där ändå.

– Även om man är helt slut efter en dags spårning vill man inte sluta. Arten är så intressant, både biologiskt och socialt. Och ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man vet.

Sedan början av 90-talet har han spårat varg mer än 500 mil, mestadels på skidor. Men själva djuren har han inte sett mer än ett tiotal gånger, så skygga är de. Senaste gången var strax efter nyår i Korsåreviret. Då spårade han sex varglöpor ut på en sjö och såg tre valpar leka på sjöisen 500 meter bort.

– Jag ylade för att se om de skulle komma närmare. Två av dem kom faktiskt bara hundra meter ifrån mig och följde efter på samma avstånd när jag spårade efter sjökanten. Men när de kände människolukten pep de iväg in i skogen. Unga vargar är både nyfikna och skygga.

Det finns inga säkra uppgifter om att vargar dödat människor i Sverige de senaste 300 åren, med ett enda undantag: Gysingevargen 1820. Men den var uppfödd i fångenskap och van att förknippa människor med mat. Ändå återkommer vargens farlighet ofta i debatten. Bilder och myter från sagor och filmer sitter djupt men har lite med verkligheten att göra, menar Mats och Pär.

– En del av problemet är att vi varit utan varg så länge i Sverige. Om de varit vanligare, som i Ryssland eller Baltikum, så hade stämningen inte varit så upphaussad, säger Mats som också tycker att han ser en ökad acceptans i norra Värmland där vargen funnits längst i Mellansverige.

Pär jobbar aktivt med varginformation i skolor i Rättviks Naturskyddsförenings och Dalarnas länsförbunds regi. Han har träffat mer än 3 000 elever. Vargens sociala system och det fantastiska luktsinnet fascinerar, liksom att få lyssna på vargyl och känna på ett vargskinn.

– Reaktionerna har varit otroligt positiva, även i områden där vargmotståndet är starkt vågar barnen ha en helt annan uppfattning.

Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade en rapport om illegal rovdjursjakt i höstas. Den visade på ?civil olydnad i närmast sensationell omfattning? och spårade flera faktorer bakom attityden: rovdjuren ses som konkurrenter om jaktbart vilt, ett hot mot livsstilen och symboler för en centralmakt man inte vill kännas vid.

Brå-rapporten talar också om trakasserier mot myndig¬heter, lojalitetskonflikter inom polisen och lokala medier som förmedlar en negativ rovdjursbild.

– Men där har det hänt en del, journalister har blivit kunnigare och ställer mer motfrågor i dag, tycker Pär Johansson.

Efter några timmars spårning fortsätter vi till Sångenreviret sydväst om Siljan. Två personer har var för sig rapporterat in tre vargspår, trots att där bara finns två kända vargar, ett nytt revirmarkerande par. Hannen kan vara invandrad från Finland. Skulle det stämma och paret få valpar betyder det ett värdefullt tillskott till genmaterialet.

Vi hittar spåren mitt på en skogsbilväg, mörka och tydliga mot snön.

– Det töade när lodjuren gick här, konstaterar Mats snabbt.

För varg är det inte. Spåren är för små och asymmetriska. Mats visar honans lugna gång över fältet intill och två ungars lekfulla språngspår åt sidorna.

På den smala vägen tillbaka möter vi en äldre man i bil som också hört om spåren. Mats stannar och pratar en stund.

– Det är viktigt att vara öppen och informera, att släppa in folk i forskning och inventering. Delaktighet ökar acceptansen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.