Attenborough bytte sida

Tills november 2004 trodde sir David Attenborough inte på någon klimatförändring. I dag har han ändrat uppfattning.

Skribent Staffan Forssell

I ETT 200 ÅR GAMMALT STENHUS i stadsdelen Richmond i London bor den i dag 83-årige natur-tv-legenden. Vardagsrummet domineras av en öppen spis, väggarna är täckta av bokhyllor och genom verandafönstret blickar vi ut mot en solbelyst trädgård i vars mitt ligger en damm.

– Där finns salamandrar, säger David Attenborough medan vi slår oss ner i en soffgrupp, på ömse sidor omgiven av låga bänkar fyllda av fossil. Han är klädd som man är van att se honom från tv. En enkel blå skjorta, uppkavlade ärmar och beige långbyxor.

Din nyfikenhet på naturen, när väcktes den?

– Tidigt, mycket tidigt. Jag var samlare! Ständigt på spaning! Jag kallade pojkrummet i föräldrahemmet för mitt museum.

På hyllor längs väggarna låg travar av mynt, döda fjärilar, fjädrar, etiketter, mossklädda fågelbon, stenar, fågelägg, kastanjer, ormskinn och en tegelsten från en romersk mur. Till det kom fiskakvarier. David var ett utomhusbarn. En dag då han sprang omkring i skogen utanför Leicester, där hans pappa var rektor vid stadens universitet, hände något han aldrig kan glömma.

– Jag kom till en damm och rakt i den föll en smal solstråle som träffade ett djur vars make jag aldrig sett! Det såg ut som en drake med taggar längs den mörka ryggen och så hade den en underbart orange, klart lysande buk med mörka fläckar. Det var det vackraste jag sett … I dag vet jag att det var en större vattensalamander.

Allt David släpade hem visade han stolt upp för pappa.

– Men som den kloke pedagog han var så uppmuntrade han mig att själv försöka ta reda på vad det kunde vara. Vilken sorts fjäril, vilken fågel som fjädern eller boet eller ägget kunde tillhöra. Böcker hade vi hemma och ett museum fanns i stan.

– En bok som gjorde ett outplånligt intryck på mig som tioåring var den engelska naturhistorikern Alfred Wallaces skildring från 1869 av sina resor i den malaysiska övärlden! Så ville jag leva. Den födde också mitt livslånga intresse för paradis¬fåglar.

Men David intresserade sig inte bara för växter och djur. Han prenumererade också på den brittiske sciencefictionförfattaren H G Wells veckobrev om världshistoriska händelser och förlopp.

UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET, vid universitetet i Cambridge, studerade David Attenborough bland annat geologi. Han ville bli oljeprospekterare. Det skulle förverkliga pojkdrömmen att få se de mest avlägsna platser. Värnplikten gjordes i flottan som meteorolog. Sedan gifte han sig med Jane, som han träffat vid universitetet, och fick två barn. En son och en dotter. År 1952 sökte BBCs nystartade tv-avdelning personal och resten är historia. I dag har mer än en miljard sett hans berömda tv-serier.

Men de har även utsatts för hård kritik. Miljöorganisationer har påpekat att de visar upp en idyll. Där finns varken skövlade regnskogar, döende korallrev, en hotad biologisk mångfald eller klimatförändring.

Tills för bara några år sedan hörde David Attenborough till dem som såg den pågående klimatförändringen som en naturlig klimatvariation. När kom vändpunkten?

– I november 2004 var jag i Liège och lyssnade på Cicerone, en av USAs tongivande klimatforskare. Han visade hur koldioxidökningen sammanföll med industrialismen, jordens befolkningstillväxt och temperaturstegringen. Det stod fullständigt klart för mig att vi inte hade att göra med en naturlig klimatvariation utan en människoframkallad.

Vad skiljer vår pågående klimatförändring från de tidigare som kommit och gått med 19 000-40 000 års mellanrum?

– De pågick under tusentals år. Flora och fauna hann anpassa sig och hitta nya spridningsvägar. I dag ligger städer och vägar i vägen. Jordens befolkning har tredubblats. Dagens klimatförändring sker oerhört snabbt. På hundra år!

Det mest dramatiska exempel han sett på vad som kan komma är orkanen Katrina i New Orleans.

– Vi måste drastiskt minska ytterligare utsläpp av koldioxid, fortsätter David Attenborough som lagt fram ett eget program för att rädda miljön. Det inkluderar, förutom en satsning på vind-, våg- och vattenkraft, även en tredubbling av kärnkraften.

Hur ser då sir David på den kinesiska frågan? Till år 2020 planerar Kina att med hjälp av sina koltillgångar tredubbla landets energiproduktion. Det skulle aktualisera de värsta klimatscenarion som framtagits av FNs klimatpanel IPCC. Mot slutet av 2000-talet skulle vi då ha en temperaturhöjning på sex grader och därmed tappa kontrollen över klimatutvecklingen. På längre sikt, till år 2050, planerar Kina att fasa ut sitt kolberoende och täcka merparten av sitt växande energibehov med 300 nybyggda kärnkraftverk.

– Jag är optimist. De kontakter jag har inom forskarvärlden upplyser mig om att kineserna är ytterst medvetna om situationen och vidtar en rad olika åtgärder. Men det visar bara i vilken allvarlig situation vi befinner oss!

Påverkar den David Attenboroughs livsstil?

– Jag vill inte framställa mig som något slags martyr utan lever som alla andra. Jag källsorterar mitt avfall, lämnar in tidningar till pappersinsamlingen, har bytt till lågenergilampor och funderar nu på att installera solceller på mitt hustak. Men vi behöver en global moralisk attitydförändring till energi. Vi kan inte fortsätta som vi gjort och gör.

HAN BERÄTTAR HUR HAN SOM BARN under andra världskriget fick lov att äta upp även den mat han inte tyckte om. Allt annat var fel. Mat var en bristvara. Vi måste utveckla en sån moral igen fast nu i relation till energi, menar han.

– Det är fel att låta lyset stå på i onödan. Det är fel att låta ens tv stå på stand-by över natten. Det är fel att köra en bil som slukar bensin. Jag menar inte att alla ska börja cykla och leva med tända stearinljus. Men vi måste ta frågan om att spara så mycket energi som möjligt på största allvar!

Och moralskiften är fullt möjliga, tillägger sir David och nämner slaveriet som exempel. När opinionen väl vaknade kom förändringen snabbt.

Ångrar sir David att han dröjde så länge innan han tog ställning i klimatfrågan?

– Nej, svarar han. Jag kunde inget annat eftersom jag ville vara helt säker. Det enda jag ångrar är att jag inte gjort tillräckligt. Jag vill kunna se mina barnbarn i ögonen och säga att jag ändå gjort vad jag kunnat. För det finns inget meningsfullare än att studera naturen och försöka förstå den.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Staffan Forssell
Artikeln publicerades i