I ARGENTINA BOR 40 MILJONER MÄNNISKOR. En tredjedel av dem lever i Buenos Airesområdet. Här breder kåkstäderna ut sig mellan fashionabla shoppingcenter och svajande skyskrapor.

I ett plåtskjul bakom taggtråd intill motorvägen och med utsikt mot Buenos Aires fashionabla område Ricoleta bor trebarnsfamiljen Nicolas. De flyttade hit för tre år sen från byn Eldorados i nordöstra Argentina. Pappan är byggnadsarbetare och när jobben försvann i byn såg de huvudstaden som möjlig lösning. Men det fanns inga jobb där heller så nu försörjer sig familjen på att samla sopor, sortera och sälja. Precis som de flesta andra familjer gör i kåkstäderna i och runt Buenos Aires. De vet inte hur länge de orkar hålla ut.

– Ett år till kanske, säger mamma Sara och fortsätter hänga upp tvätt. Hyran för marken där plåtskjulet står är 500 kronor i månaden.

Cartóneros kallas stans informella sophämtare. Den formella sophämtningen sker på morgonen så det gäller att hinna före. Därför dyker hela familjer, ofta med småbarn, korgar och vagnar upp vid tre-fyratiden på morgonen eller sent på kvällen när kontor, butiker och restauranger stängt. När familjen är färdig med sitt jobb har vanligen en gigantisk sopmassa krympt till en liten hög. Soporna sorteras och säljs vidare. Ofta blir familjerna lurade av mellanhänder som underbetalar dem.

Inti Ricardo Alperto leder nätverket Stop Misery med ett tjugotal ekonomer, jurister, antropologer, sociologer, läkare och psykologer som arbetar ideellt för att förbättra förhållandena för den utsatta fattiga befolkningen i Buenos Aires. Målet är att minska gapet mellan rika och fattiga och få fler i arbete.

Inti ser arbetsmöjligheter överallt. Bara att måla och reparera alla förfallna hus i stan och gräva ned dinglande elledningar skulle generera massor av jobb i åratal. Att laga trasiga trottoarer och gator likaså, men där behövs lagändring eftersom husägaren även äger marken utanför fastigheten. Hans favoritplan är att bygga ut tunnelbanan för att radikalt förbättra stans infrastruktur och minska avgasutsläppen. En modell är att låta rika grannar till folket i kåkstäderna stå för en del av investeringen. Alla skulle tjäna på det.

– Om de fattiga människorna får jobb har de råd att bygga egna hus och kan flytta härifrån. Kåkstäderna är ett jätteproblem som varken regeringen eller de lokala myndigheterna kan eller vågar reglera. Man törs inte avhysa människorna och inte heller legalisera boendet.

Det finns cirka tre miljoner hemlösa enbart i Buenos Aires-området. En tredjedel lever i slum, la Madansa, inne i själva stadskärnan.

Familjen Nicolas är bara ett exempel på familjer som lämnat landsbygden.

– För 20 år sen fanns det en lantarbetare på var hundrade kvadratmeter, i dag går det en arbetare på 25 000 kvadrat¬meter. Det är utvecklingen av industrijordbruket och utländska storgodsägares satsning på monokulturgrödor som GMO-soja, majs och ris som radikalt förändrat landsbygden och även möjligheten för landet att vara självförsörjande på livsmedel. I dag förädlas ingenting, exporten består mest av oförädlade råvaror, huvudsakligen foder till Europas och Kinas köttindustrier.

Problemen accelererade under president Menems regeringsperiod. Då såldes det mesta ut, mark, naturtillgångar, tåg och flyg, statliga företag privatiserades och de offentliga utgifterna halverades.

– Den nya regeringen verkar hederlig men har ett tufft jobb att reparera landet, säger Inti Alperto.

EFTER FEM MILITÄRKUPPER och 35 år av militärdiktaturer under 1900-talet är argentinarna på väg att få en stabil demokrati och för första gången i historien en miljöpolitik värd namnet. Under president Kirchner har ett miljö¬departement inrättats.

Sekretariatet för miljö och hållbar utveckling står det på skylten. Vi passerar en vakt, talar om vart vi ska och får själva leta oss upp till andra våningen. Två leende tjejer i 35-40- årsåldern möter oss. Florencia Roitstein, statssekreterare och Sofia Bordenave, departementschef.

Miljöministeriet ligger mitt i stans populära shoppingdistrikt, genom de öppna fönstren hörs trafikbruset. När vi slagit oss ned och börjar ställa våra prydliga svenska frågor om det argentinska miljömedvetandet, varför man inte gör något åt den galna trafiken, avgaserna, högarna med sopor, läckande vattenkranar, dinglande elledningar, trasiga gator och bristande infrastruktur, bryter båda ut i gapskratt.

– Åh, det här är ett underutvecklat land, vi är fattiga, men rika inuti. Det är första gången i Argentinas historia som miljöfrågorna överhuvudtaget fått plats på den politiska agendan. Före oss fanns ingenting, så vi håller på att bygga, bygga, bygga. Vi har formulerat en strategi för hållbar utveckling. Det viktigaste är inte att lösa akuta problem. Först måste miljömedvetandet in på alla nivåer i politiken, i näringslivet, skolan och folks vardagsliv. Även kreditinstituten måste lära sig väga in miljöaspekter innan lån beviljas.

Sofia dunkar ivrigt med hela näven i bordet för varje punkt. Bådas telefoner ringer ideligen och så kommer en sekreterare in med mellanmål, färsk fruktsallad. Florencia börjar äta medan hon fortsätter beskriva miljöarbetet.

– Vi är cirka 15-20 personer här, många kvinnor, alla med olika bakgrund och expertkunskap, som handplockats av miljöministern. Några kommer från NGOs, en del från utbildningsområdet, andra från näringslivet och vi har fått helt fria händer att utveckla politiken. Det är fantastiskt.

Den feministiska rörelsen är stark i Argentina, vid höstens val knep kvinnorna många platser i delstatsprovinserna och parlamentet, lägger hon till.

– Annars är det skralt med miljömedvetandet hos argentinarna. Det är vårt jobb att få alla att tänka om, varje litet steg är viktigt. Nu har vi lyckats få samtliga ministerier att köpa in miljövänligt papper och sluta använda engångsmuggar.

– Att snabbt satsa på skolbarnen var särskilt angeläget, säger Sofia Bordenave och visar en färgglatt illustrerad miljökalender i bokform som distribuerades förra året till landets elvaåringar. Boken har blivit succé och är det första skolmaterial som delats ut gratis i landet. En uppföljare är på gång till nästa läsår plus studiematerial för lärarna.

– Så att de kan svara på barnens frågor.

Miljöministeriet sorterar direkt under presidenten. Eftersom Argentina har ett federalt system är det en stor utmaning är att förankra miljöfrågorna på de olika politiska nivåerna.

– Provinsregeringar och kommunstyrelser kan vägra genomföra åtgärder som vi beslutat om. Så ibland känns det som vi tar ett steg framåt och två bakåt.

Totalt arbetar 500 tjänstemän på departementet. Om den nya presidenten tycker de:

– Christina Kerchner är bra, hon är lyhörd, målinriktad, har kloka åsikter och är verklighetsförankrad. Hon kör samma politik som sin man men går djupare, så egentligen har vi fått två presidenter till priset av en.

MILJÖMINISTERN ROMINA PICOLOTTI kommer från miljörörelsen. Tillsammans med sin man Daniel Taillant grundade hon 1999 miljö- och människorättsorganisationen CEDHA, Center for Human Rights and Environment.

Daniel är jurist liksom sin fru och leder organisationen som har sitt huvudkontor i Cordoba. Fattigdom hänger intimt samman med brist på engagemang för miljöfrågorna, säger han.

– Fattigdom förknippas med usla sanitära förhållanden, usel vattenkvalitet, dålig infrastruktur och en tillvaro som domineras av avfall, de rikas sopor.

Miljöfrågorna har alltid negligerats av politiker och näringsliv, inte bara i Argentina utan i hela Latinamerika. Därför ser det ut som det gör, säger han. Våra länder har legat öppna för all slags exploatering. Men nu har någonting hänt. FNs klimatrapport, Al Gores fredspris och en rad naturkatastrofer har gjort att hela världen vaknat, även Argentina.

– Vi kommer in sent, men vi är på väg nu. I dag kan du inte öppna en dagstidning här utan att det finns åtminstone en artikel om något lokalt miljöproblem. Så var det inte när vi startade vår organisation för nio år sen.

Speciellt ett miljöproblem har rört upp känslorna och orsakat bitter konflikt mellan Argentina och Uruguay. Det är bygget av en pappersmassefabrik (finansierat av finska Botnia och Nordea) vid floden Rio Uruguays utlopp i Rio de la Plata. Uruguays regering har sagt ja till anläggningen medan Argentinas protesterat. Produktionen riskerar ge svåra skador på miljön under oöverskådlig framtid för båda länderna, anser Argentinas regering som inlett en rättsprocess.

Flera aktionsgrupper har bildats som stöder protesterna. En som engagerade sig hårt i tvisten var just miljöjuristen Romina Picolotti. Det var som sådan president Néstor Kirchner fick syn på och rekryterade henne till regeringen och posten som miljöminister.

– Vi har inte gjort något för miljön hittills. Du är ung, du är engagerad, hjälp oss, var hans budskap.

Nu är Romina Picolotti omvald till miljöminister i Christina Kerchners nya regering.

NÉSTOR KIRCHNER HANN MED en bra sak till, säger Daniel Taillant. Han lyckades få regeringscheferna från utvecklingsländerna att ta med miljöfrågorna på sina politiska agendor. Han protesterade också högljutt mot industriländernas ökande tendens att flytta avfall och miljöförorenande industrier till utvecklingsländerna.

Ansvarsfrågan kan bli ett problem när det gäller miljöförbättringar i Argentina, anser han. I en aktuell rättsprocess kring föroreningar från tusentals industrier till floden Matanza/El Riachuela, en av världens mest förorenade, är tretton olika kommunstyren inblandade.

– För kommunen är det ofta viktigare att värna jobben än miljön, i synnerhet om det gäller storföretag som Shell. Företaget har haft ett avtal med den lokala regeringen i staden Buenos Aires som innebar att det gjorde sina egna kontroller och analyser. Alltså hade företaget fritt fram att förorena hur mycket det ville. Nu beräknas upprensningsarbetet ta minst 15 år, säger Daniel Taillant.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.