MEDAN DE FLESTA samhällssektorer i Sverige långsamt minskar sina utsläpp av växthusgaser är tranportsektorn det verkliga sorgebarnet. Den mest dramatiska utsläppsökningen står lastbilarna för. De tunga fordonen har ökat sina utsläpp med 30 procent åren 1990 till 2006. Förutom effektivare teknik och bränslen är det nu nödvändigt att genomföra det förslag som Naturskyddsföreningen lagt om en kilometerskatt för tung trafik. EU har redan ett användbart regelverk.

Dessutom är det hög tid att samhället börjar investera i järnväg, som skulle kunna ta över en betydande del av transportarbetet för både gods och människor. I höst ska regeringen lägga sin infrastrukturproposition. Delar av regeringen talar vältaligt om en tågsatsning, medan särskilt finansminister Anders Borg har rynkat på näsan åt spårburna lösningar.

Han hänvisar till kostnadskalkyler där väg- och järnvägstransporter jämförs. Järnvägen framstår där som ganska dyr, men sanningen är att kalkylerna görs utifrån tokiga grunder. De bygger bland annat på ett önsketänkande om ett nästan oförändrat bensinpris framöver. Man kan vidare misstänka att bilismens miljökostnader satts för lågt. Det krävs politiker med visioner för att våga gå ifrån snäva kalkyler och istället lyfta samhällets bästa i planeringen.

Klimatberedningen, där alla partier ingick, föreslog i sitt slutbetänkande en 50-procentig ökning av järnvägstransporterna fram till 2020. Men såväl Anders Borg som statsminister Fredrik Reinfeldt fick skrämselhicka av förslaget och menade i stället att klimatinvesteringarna ska göras utomlands för att det ger mer effekt per satsad krona. Det kan vara rätt på mycket kort sikt, men det Reinfeldt och Borg glömmer är att de svenska utsläppen ska ned med 75-90 procent till 2050 enligt klimatberedningen. Det går inte utan rejäla tag i Sverige. Dessutom måste rika länder som Sverige gå före för att ge arbetet skjuts och trovärdighet i omvärlden.

För några år sedan var det främst miljörörelsen som talade om tåg, nu är välviljan allmän. I dag vill både företag och privatpersoner gå över till tågresande där möjligheten finns. Stora företag som Ica talar om att börja föra över transporter till tåg, i detta fall med lastbilar som helt enkelt åker tåg vissa sträckor.

I Stockholm har det fram till nu inte dragits några nya järnvägssträckningar sedan 1871. Ute i Europa satsar flera länder stort på spårvagnsnät i städerna och nya höghastighetståg som konkurrerar ut åtskilliga flygresor. I Spanien åker man sträckan Madrid-Barcelona på 2 timmar och 38 minuter. Det är samma avstånd som mellan Stockholm och Köpenhamn. Med utbyggt snabbtåg skulle flyglinjerna mellan Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping med fler kunna läggas ned.

Nu måste ansvarfulla svenska politiker stiga fram och se till att något händer. EU-pengar kan växlas om från jordbruket till järnvägen. Och frågan är om inte den gamle national¬ekonomen Assar Lindbeck har rätt när han säger att det nu är viktigare att betala miljöskulden än statskulden. Naturskyddsföreningen föreslår också ett nytt gemensamt trafik¬verk som kan prioritera i trafikpolitiken och som tar naturhänsyn vid nydragningar.

REGERINGEN ÄR ÖVERLAG alldeles för passiv i klimatpolitiken. Därför går Naturskyddsföreningen tillsammans med Svenska Kyrkan och FN-förbundet nu ut i en stor namninsamling, Klimatuppropet, för att pressa regeringen till att anta ett värdigt klimatmål om 40 procents minskning av?växt¬husgaserna fram till 2020. Uppslutningen hittills har varit fantastisk, särskilt positivt är att så många företag skrivit på.

För det är allvar nu. Ett exempel som illustrerar allvaret är den rapport som nyligen lades fram av Sika, Statens institut för kommunikationsanalys, som räknat ut att bensinpriset år 2020 skulle behöva fördubblas för att bilismens klimatmål ska nås. 27 kr litern alltså. Men om bilen år 2020 blir riktigt snål kan det priset säkert bäras utan alltför mycket knot.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.