KLIMATPOLITIKEN STÅR högst på miljöagendan. Efter märkliga utspel under valrörelsen har regeringen mognat i frågan, fattat vissa bra beslut och lagt ribban högt inom EU. Skatteväxling har gått från skällsord till realpolitik. Morötter har börjat kombineras med insikten att förorenaren ska betala. De miljöskattehöjningar som gjordes hösten 2007 var smått imponerande och en god början.

Sedan dess vacklar arbetet. Trots flera utredningar tvekar regeringen om ett nationellt klimatmål för 2020. I värsta fall nöjer man sig med beslut om politisk inriktning, i väntan på internationella avtal. Också åtgärderna är oklara – flera av Klimatberedningens goda förslag, som fått stöd över blockgränserna, har fått tung kritik av stats- och finansministrarna.

EN FÖRSTA UTMANING blir att regeringen i höst beslutar att minska utsläppen av växthusgaser i Sverige med minst 40 procent till 2020. Därutöver krävs dels ett växande antal miljarder till tekniköverföring och klimatanpassning i utvecklingsländer, dels kilometerskatt för godstrafik, klimatregistreringsskatt för bilar, och satsningar på kollektiva transportsystem. Priset på drivmedel måste öka.

Bristen på klimatpolitisk klarhet förvärras av att regeringen saknar en energipolitik. Det beror i hög grad på kärn?kraftspartiet. Vi vet att många liberaler skäms över att den en gång gröna ådran i folkpartiet konkurreras ut av kärn?kraftsfundamentalismen.

EN ANDRA UTMANING blir att alliansmajoriteten kör över kärnkraftsminoriteten och lägger fast en energipolitik baserad på effektivisering och förnybara energislag. Det går att nästan halvera energianvändningen och få fram minst fyrtiotalet förnybara terawattimmar el på något decennium.

Om regeringen lyft klimatretoriken så gäller det motsatta för biologisk mångfald: en skogspolitisk proposition som ensidigt gynnar exploatering, ett strandskyddsförslag som urholkar Allemansrätten och förvärrar hotet mot växter och djur, en rovdjurspolitik baserad på Rödluvan, och ständiga propåer om sänkta naturvårdsanslag. Den tänkta motvikten, en miljömålsproposition, är försenad på grund av en utredning som ifrågasätter miljömålssystemet.

De bristande naturvårdsambitionerna tyder på såväl ignorans för internationella avtal som att regeringen inte förstått vilken motor för företagande och landsbygdsutveckling som vård av biologisk mångfald kan bli. Den svaga politiken visar att regeringen saknar ett öra mot marken – svenskarna älskar naturen i landet.

EN TREDJE UTMANING blir att regeringen gör samma synvända om biologisk mångfald som man gjort om skatteväxling. Det första steget på en sådan resa togs kanske när det sänkta naturvårdsanslaget för 2008 återställdes och Sveaskog tvingades skydda stora arealer.

Nästa steg blir att strandskyddsförslaget görs om i grunden, i linje med den massiva kritiken från tunga remiss?instanser, och att utredningsförslagen om en skjutgladare rovdjurspolitik skrotas. Skogspolitiken måste balanseras med höjda naturvårdsanslag och förstärkt miljöhänsyn, däribland ett stopp för det illegala skogsbruket.

Fler punkter förtjänar uppmärksamhet. Tyvärr krävs en uppmaning om att hålla fast vid kemikaliepolitiken, mot bakgrund av det hävda förbudet mot ett giftigt bromerat flamskyddsmedel. Regeringen måste också besluta om en havspolitik, som ges resurser och leder till minskade landbaserade utsläpp av näringsämnen. Östersjön får inte gödas mer.

Regeringen har vid ett par tillfällen visat på miljöpolitiska ambitioner med muskler. Inom regeringspartierna pågår en positiv utveckling av miljöpolitiken. Det finns resurser, teknik och ekonomi för att ställa om till hållbar utveckling. Många företag och de flesta svenskar skulle värdesätta en skärpt miljöpolitik. Utgångsläget har nog aldrig varit bättre. Inget hindrar ännu att mandatperioden blir unikt bra i svensk miljöhistoria. Varför tveka?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.