TORTORNA STÅR MANSHÖGA där jag tar mina första steg på Blomsterleden denna varma julimorgon. Lutningen är snäll men ryggsäcken tynger ändå lite i varje steg. I handen har jag häftet med texter kring de 26 utmärkta stolpar som finns längs leden.

Efter en kvart bland höga granar går vandringen in i en glesare blandskog. De första stolparna har berättat om fjällviol, jungfru marie nycklar och nordisk stormhatt. Den sistnämnda är känd för sin giftighet. Några gram av roten dödar en människa.

Byn Bakvattnet med sina tjugofem bofasta sjunker allt längre ned bakom mig. Fjället vid byn heter Ansätten och det har blivit ett hett namn på fjällälskarnas lista. Här har man i dag inventerat hela 383 arter av växter.

Ansättens fjällsluttning har de bästa förutsättningar för blommorna, marken är bördig, basisk, solen kommer åt bra. Trots att det varit torrt i flera dagar är det ganska blött i marken.

Ansätten var inte känt bland blomstervännerna förrän en bit in på 80-talet då botanikern Curt Lofterud fick uppdraget att beskriva olika bygder i Krokoms kommun. Ansätten slog honom med häpnad. Här fanns en stor mängd av arter och varje art fanns rikligt representerad. Sommaren 1986 ordnade han en guidad vandring upp på fjället. 80 personer kom, det blev reportage i press och tv. Ansätten blev sedan mer och mer känt som Blomsterfjället. I år ordnades blomstervandringarna för tjugotredje året. Rut Magnusson som bor i Bakvattnet är spindeln i nätet i dag.

Stigen går stadigt uppåt. Förutom de vita stolparna finns skyltar som visar intressanta örter, här kråkklöver och fjäll¬ögontröst. Stolpe 7 berättar om starrarter. Allt grönt med strån är inte gräs, ofta är det starr. Här finns lämningar av ett så kallat starrgolv – en slags hässja för myrens starr, berättas det om i häftet. I gamla tider skördades myrarna och dess starrhö var en förutsättning för djurhållningen och överlevnaden här.

Luften är mättad av värme och söt myrdoft. Fjärilar överallt. Rakryggade granar blandas med vridna och vresiga björk¬ar. Kroppens maskineri går nu på högvarv. Stationerna berättar om tuvull, gullspira, tätört och hönsbär. Jag kryper ned för att närstudera blodrot och ormnyckel.

Efter en dryg timmes vandring når jag en rastplats. Det medhavda vattnet är fortfarande kallt. En kort vila, sen bär det iväg igen.

Uppåt.

Stigen letar sig fram genom några björkholmar och når därefter ett krön. Där upphör lutningen. Landskapet öppnar sig. Benen går lätt. Stigen är spångad. Landskapet sjunger! Hotagsfjällen i norr har en profil som frusna havsvågor. Det är inga höga fjäll mätt i meter, men fjällupplevelsen mäts inte på det sättet. Snarare handlar det om musik, högtidliga men enkla toner till frihetens lov.

RAKT FRAM SYNS ANSÄTTENS FJÄLLTOPP. Där finns en liten liftanläggning som på vintern endast nås med snövessla från byn.

Jag är snart där. Min vandring hit tog två timmar. Går man guidat tar det kanske dubbel tid.

Bestämmer mig för att gå upp till vindskyddet som ligger halvvägs upp på själva toppen. Blodet rusar, skjortan klibbar när jag kommer fram. Jag kryper in längst in i vindskyddet och sträcker ut mig på bänken där skugga råder.

Vilken känsla att ha vidderna framför sig och känna endorfinerna rusa i kroppen!

Plötsligt ser jag en flygande skugga på marken utanför. En kungsörn!

Örnar kan man inte räkna med att få se, men storslagenhet och blommor bjuder Ansätten helt säkert på. Och det är många som trots det lite aviga läget njutit av fjället.

Vill man bli invigd i växternas spännande värld ska man förstås gå här med någon av de duktiga guiderna, Rut Magnusson, Hans Tingman eller Gerd Peterséhn. De är alla stora naturälskare och lyckas ofta få människor att fängslas av blommornas värld. Många som studerat en orkidé i lupp blir fångade för livet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.